Snett bett – praxis för tandreglering varierar

I snitt vart fjärde barn eller ungdom i landet får tandreglering. Käkarnas och tändernas läge flyttas med en fast eller avtagbar tandställning som gör bettet rakare.

Befintlig forskning ger bara delvis svar på vad patienterna får ut av detta. Det visar SBU:s nya rapport.

Det finns belägg för att framtänderna oftare skadas av yttre våld hos personer som har ett stort överbett och en överläpp som inte skyddar framtänderna. Det har också visats att om överkäkens hörntänder ligger fel i käkbenet när de ska bryta fram, kan de skada andra tänders rötter.

Estetiska motiv

Men i dag är det bara en mindre del av alla tandregleringar som utförs av sådana skäl. Det vanliga är i stället estetiska motiv. Barnet eller föräldrarna är missnöjda med hur bettet ser ut. De vuxna kan exempelvis oroa sig för att det ska skada barnets självuppfattning. Tandreglering syftar till att skapa de
raka tandrader som har kommit att uppfattas som norm.

Men studier av 11–14-åriga ungdomar med obehandlade bettavvikelser visar inte att deras självuppfattning skulle vara sämre än andras. Däremot finns det undersökningar som tyder på att vuxna som har bettavvikelser är mer missnöjda med tandradernas utseende än andra vuxna.

Ett annat vanligt skäl till tandreglering är att obehandlade avvikelser anses öka risken för kariesskador, parodontit eller störningar i tal- eller tuggfunktionen.

Här finns inte mycket vetenskaplig grund att stå på. De studier som hittills har gjorts av kariesskador tyder inte på att bettavvikelser ökar risken.Vad gäller parodontit, talavvikelser eller försämrad tuggfunktion saknas det tillräckligt underlag för att dra några slutsatser alls.

En vanlig följd av tandreglering är att rötterna blir kortare på någon eller några tänder. Ingen vet om detta har någon betydelse på sikt.

Bedömer behov

I dag använder landstingen olika system som grund för beslut om vilka patienter som ska få avgiftsfri tandreglering. Med hjälp av så kallade prioriteringsindex bedöms graden av felställning i bettet, ibland också estetiska aspekter.

Men det är oklart om sådana index verkligen avspeglar behovet. De bygger på antagandet att större avvikelser betyder större risk för framtida skador eller besvär – men detta är inte vetenskapligt underbyggt. Systemen för estetiska bedömningar bygger på barnens och föräldrarnas egna värderingar – men inga studier har undersökt om deras uppfattningar delas av andra.

Ingen vet heller säkert om patienterna är nöjda på lång sikt. Alltför få studier har undersökt frågan.

Praxis för tandreglering varierar kraftigt i landet, trots att över hälften av landstingen använder samma indexsystem. SBU:s kartläggning visar att andelen påbörjade behandlingar bland barn och unga i samma årskullar, 3-19 år, varierar överlag mellan 21 och 39 procent.

Tar initiativet

Det är oftast allmäntandläkare som initierar behandlingen. Den påbörjas ofta i 12–14-årsåldern, då alla permanenta tänder har kommit fram och barnet anses vara tillräckligt moget för att kunna önska eller avvisa en åtgärd. Tandreglering kan utföras även i vuxen ålder men kostnaderna belastar då den enskilde.

I dag kan det hända att även obetydliga avvikelser uppfattas som något som behöver korrigeras, enligt rapporten. I sin sammanfattning påpekar SBU:s styrelse och råd att det bör diskuteras huruvida åtgärder som motiveras enbart av estetiska/kosmetiska skäl ska bekostas av allmänna medel.

Sådana prioriteringsfrågor kan inte besvaras enbart med vetenskapliga fakta.

Länk till SBU:s slutsatser om tandreglering