Denna publikation publicerades för mer än 5 år sedan. Kunskapen kan ha förändrats genom att ny forskning tillkommit och att den visar på andra resultat. Det är dock mindre troligt att resultat med starkt vetenskapligt stöd förändras, även om nya studier tillkommer.

Kontinuerlig subkutan glukosmätning vid diabetes

Lästid: ca 5 min Publicerad: Publikationstyp:

SBU Utvärderar

En systematisk översikt av det vetenskapliga underlaget för positiva och negativa effekter på hälsa, socialt liv eller funktionstillstånd för en metod eller insats. Beroende på frågans art kan rapporten även innehålla analyser av ekonomiska, etiska och sociala aspekter. Ämnessakkunniga deltar i arbetet och rapporten granskas av oberoende experter. Rapportens slutsatser fastställs av SBU:s nämnd.

Sammanfattning och slutsatser

SBU:s bedömning av kunskapsläget

God kontroll av blodglukosnivån är viktig för att undvika följdsjukdomar av diabetes. Blodglukos kan mätas av patienten själv med teststickor (self monitoring of blood glucose, SMBG) eller via en subkutan sensor (kontinuerlig subkutan glukosmätning, CGM). Vid typ 1-diabetes behövs rutinmässigt upprepade blodglukosmätningar varje dygn för att uppnå god glukoskontroll.

SBU har utvärderat nytta och risk av behandling med kontinuerlig glukosmätning utan eller med insulinpump (SAP) vid diabetes hos barn, ungdomar och vuxna. I utvärderingen ingår också en hälsoekonomisk och etisk analys, samt en stor praxisundersökning som omfattade samtliga diabeteskliniker i Sverige. 

Slutsatser

  • Det råder stor brist på kunskap om nyttan av kontinuerlig glukosmätning, jämfört med egna mätningar av blodglukos med teststickor, när det gäller dödlighet och sjuklighet. Det behövs fler kontrollerade studier av hög kvalitet och med längre uppföljningstid för alla patientgrupper med diabetes.
  • Personer med diabetes är betydligt mer nöjda med kontinuerlig glukosmätning, framför allt i kombination med insulinpump (så kallad sensor-augmented pump, SAP), än med modern behandling med flera dagliga injektioner och självtest med teststickor. Att vara nöjd med sin behandling kan antas vara betydelsefullt för att få en bättre kontroll av blodglukos.
  • Kunskapen är begränsad eller otillräcklig för att dra slutsatser om effekten av kontinuerlig glukosmätning ensamt eller i kombination med insulinpump på livskvalitet, svår hypoglykemi och ketoacidos.
  • Vårdens kostnad för långtidsanvändning av kontinuerlig glukosmätning är högre än för självtest med teststickor, 28 000 kronor dyrare per patient och år. Merkostnaden är dock betydligt lägre om kontinuerlig glukosmätning bara används under en kort period, exempelvis för att ställa in insulindoserna. Då det saknas kunskap om nyttan av kontinuerlig glukosmätning, går det inte att bedöma dess kostnadseffektivitet. Den högre kostnaden måste ställas mot kort- och långsiktiga vinster av en välfungerande diabetesbehandling. Individuell bedömning av lämplig behandling är därför motiverat i väntan på nya studier.
  • Även om kontinuerlig glukosmätning används i Sverige är diabetesvården restriktiv med att erbjuda metoden, framför allt till vuxna. Den används av få patienter och främst under korta perioder, vanligen hos patienter med återkommande hypoglykemier. För småbarn kan kontinuerlig glukosmätning underlätta betydligt eftersom de ofta behöver 10–15 mätningar av blodglukos per dag.
  • Det viktigaste måttet på långsiktig glukoskontroll är HbA1c. Bristande glukoskontroll är starkt kopplat till komplikationer av diabetes. Behandling med hjälp av kontinuerlig glukosmätning medför en förbättring av HbA1c på kort sikt. Detta gäller om metoden används konsekvent, det vill säga minst sex dagar per vecka. Studier av SAP tyder på ytterligare förbättring av HbA1c. Om framtida studier med längre uppföljningstid visar bibehållen förbättring, kan kontinuerlig glukosmätning innebära minskad risk för diabeteskomplikationer.

Ekonomiska aspekter

SBU:s ekonomiska beräkning visar att kontinuerlig glukosmätning kostar betydligt mer (cirka 28 000 kronor) per år och patient än mätning med teststickor. Merkostnaden påverkas av hur mycket användningen av teststickor minskar med kontinuerlig glukosmätning jämfört med teststickor. Om kontinuerlig glukosmätning används i kombination med insulinpump (så kallad SAP) ökar merkostnaden med ytterligare cirka 11 000 kronor per år och patient. För att beräkna om kontinuerlig glukosmätning och SAP är kostnadseffektiva metoder jämfört med injektionsbehandling i kombination med teststickor behöver de ökade behandlingskostnaderna sättas i relation till långsiktiga effekter på patienternas hälsa.

Patientnytta

Observera att surrogatmått (som till exempel HbA1c, C-peptid och glukosvariabilitet) inte är evidensgraderade men återges under respektive resultatbeskrivning. HbA1c redovisas dessutom i Bilaga 3.

Sammanfattande tabell  

Klicka på tabellen för förstoring

Sammanfattande tabell

Citera denna SBU Alert-rapport: SBU. Kontinuerlig subkutan glukosmätning vid diabetes Stockholm: Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU); 2013. SBU Alert-rapport nr 2013-04. ISSN 1652-7151.

Kontakta SBU
Publicerad: Rapportnr: 2013-04
Errata
https://www.sbu.se/201304

Sökord

intensiv insulinbehandling injektioner typ 1-diabetes typ 2-diabetes livskvalitet sensor-augmented pump glykoskontroll diabetes
Till toppen

Pressmeddelande

Modern teknik uppskattat vid diabetes – men mer forskning behövs

Personer med diabetes är mer nöjda med kontinuerlig glukosmätning, framför allt i kombination med en insulinpump, än med teststickor och insulin-injektioner. Men det är brist på bra forskning och man kan inte avgöra vilket som är medicinskt mer effektivt.

Läs pressmeddelandet

Tre frågor till Per-Olof Olsson, expert i projektgruppen

Per-Olof Olsson är med.dr., specialistläkare i endokrinologi och diabetes.

Vilken är den viktigaste slutsatsen i rapporten?

Kontinuerlig glukosmätning (CGM) har en positiv inverkan på behandlingstillfredsställelse jämfört med självtestning med blodsockerstickor. Nöjdheten med behandlingen ökar särskilt om CGM kombineras med insulinpump – sensor-augmented pumps (SAP) – och det gäller både för barn, föräldrar och vuxna med typ 1-diabetes. CGM för sig ger ökad behandlingstillfredsställelse bland barn med typ 1-diabetes (ur föräldrarperspektiv) medan kunskapsläget är oklart bland vuxna. Det finns stora kunskapsluckor vad gäller långsiktiga effekter på både dödlighet, sjuklighet och allvarliga metabola störningar (svår hypoglykemi eller ketoacidos) men långtidsbehandling med CGM i kombination med insulinpump leder till lägre nivå av långtidssocker i blodet (HbA1c), vilket i det långa loppet innebär minskad risk för diabetiska följdsjukdomar.

Vad hoppas du ska hända i vården?

Att vi i första hand bygger vidare på den långa och utbredda erfarenheten av insulinpumpbehandling vid typ 1-diabetes genom att skaffa kompetens och erfarenhet av kombinationen av CGM och pump. Jag hoppas också att vi inom vården gemensamt utvecklar rutiner för hur både korttids- och långtidsanvändning av CGM ska ske på det mest kostnadseffektiva sättet och hur patientens autonomi och nöjdhet med behandlingen, samt stödet till föräldrar till små barn med diabetes, ska kunna stärkas med den nya teknologin.

Var det något resultat du själv blev överraskad av i rapporten?

Egentligen inte eftersom jag följt den vetenskapliga utvecklingen på området under många år. Däremot en besvikelse över att det fortfarande finns betydande kunskapsluckor kring effekterna av CGM till exempel vid graviditet och av patienter som saknar varningssymtom för hypoglykemi.

Projektgrupp

Sakkunniga

  • Unn-Britt Johansson, professor, sjuksköterska, Sophiahemmet Högskola, Stockholm
  • Ragnar Hanås, docent, Sahlgrenska Akademin, Göteborgs universitet, spec läkare, pediatrik, NU-sjukvården, Uddevalla sjukhus
  • Per-Olof Olsson, med dr, spec läkare, endokrinologi och diabetes, Centralsjukhuset i Karlstad
  • Anna Lindholm Olinder, med dr, Karolinska Institutet, spec sjuksköterska, barn och diabetes, Sachsska barn- och ungdomssjukhuset, Södersjukhuset, Stockholm
  • Martina Persson, med dr, Karolinska Institutet, spec läkare i pediatrik, Sachsska barn- och ungdomssjukhuset, Södersjukhuset, Stockholm

SBU

  • Sophie Werkö, ek dr, projektledare
  • Stella Jacobson, med dr, biträdande projektledare
  • Emelie Heintz, hälsoekonom
  • Derya Akcan, informationsspecialist
  • Anna Attergren Granath, projektadministratör
  • Thomas Davidson, hälsoekonom, biläsare

Granskare

  • Kerstin Berntorp, docent, överläkare, Skånes universitetssjukhus, Malmö
Sidan publicerad