Vetenskap & Praxis

Ökad aktivitet vid fysisk funktionsnedsättning

Beteende­förändrande tekniker verkar kunna öka den fysiska aktiviteten hos personer med fysisk funktionsnedsättning, enligt en översikt som SBU har kommenterat. Tillförlitligheten i olika delresultat och giltigheten för svenska förhållanden är dock inte klarlagda.

I så kallade beteendeförändrande tekniker ingår att sätta tydliga mål, planera hur man ska nå dem och använda olika tekniker för att reglera sitt beteende. Ofta ingår så kallad självmonitorering och återkoppling – man utför egna kontroller av sitt beteende och hur detta förändras. Enligt en systematisk översikt som SBU har granskat, verkar användning av sådana tekniker vara förknippat med svagt till måttligt ökad fysisk aktivitet hos personer med fysisk funktionsnedsättning. Insatserna jämfördes med ordi­narie insatser för att främja sådan aktivitet eller ingen åtgärd alls.

Översikten, som omfattar totalt 1640 personer i 22 studier, analyserar samband mellan beteendeförändrande inslag i insatserna och fysisk akti­vitet hos deltagarna mätt med både självskattning och fysisk mätutrustning. Multipel skleros, ryggmärgsskada och artros var de vanligaste orsakerna till funktionsnedsättning.

Studiernas vetenskapliga kvalitet varierar. Översiktsförfattarna rapporterar visserligen att de har bedömt risken för snedvridning, men de har inte evidensgraderat resultaten. Därför går det inte att se vilken grad av tillförlitlighet som dessa håller, påpekar SBU.

Av studierna hade 14 genomförts i USA, fyra i Nederländerna, två i Kanada och två i Australien. För att bedöma hur effekten av beteendeförändrande insatser skulle bli under svenska förhållanden, behövs det undersökningar från Skandinavien, skriver SBU:s sakkkunniga i sin kommentar.

Enligt översiktsförfattarna är effekten av beteendeförändrande tekniker större när dessa utgår från en specifik teori samt när självmonitorering och återkoppling ingår. Författarna kunde däremot inte se några skillnader i effekt utifrån typ av fysisk funktionsnedsättning. De kunde inte heller se att det hade betydelse hur många beteendeförändrande insatser som användes, vem som gav dem eller hur dessa förmedlades – individuellt eller i grupp, vid fysiska möten eller via telefon eller dator. Huruvida effekten mättes med självskattning eller fysiska metoder verkade inte heller göra skillnad.SBU framhåller att det är rimligt att anta att effekten även beror på om aktivite­terna har anpassats till hur fysiskt tillgängliga träningslokaler och utemiljöer är för deltagarna. Det borde också ha betydelse om deltagarna ges möjlighet att påverka hur aktiviteterna utformas, till exempel genom att delta i planering och utvärdering.

Bland personer med fysisk funktionsnedsättning är det fler än i den övriga befolkningen som röker, har en stillasittande fritid och utvecklar fetma. Beroendet av andra personer och den bristande tillgängligheten i samhället
kan göra det svårare att leva hälsosamt.

SBU:s kommentar framhåller att hälsa och livskvalitet beror på många omständigheter, inte bara hos individen utan också i samhället. Hit hör exempelvis människors möjligheter till inflytande, ekonomi, likabehandling och tillgänglighet till bland annat träningslokaler. [RL]

Om kommentaren

Beteendeförändrande tekniker för att öka fysisk aktivitet vid fysisk funktionsnedsättning. SBU, 2020.

Sakkunnig: Lars Kristén, lektor i pedagogik, Högskolan i Halmstad. Granskare: Kajsa Jerlinder, lektor i idrottsvetenskap, Högskolan i Gävle. Projektledare SBU: Marit.Eskel@sbu.se

Kommenterad översikt: Ma JK, et al. A meta-analysis of physical activity interventions ... Psychol Sport Exerc 2018;37:262-73.

SBU:s hela kommentar finns på www.sbu.se/2020_05