Gammal övertro på ny teknik

Förväntningarna på ny teknologi är nästan alltid högt uppskruvade, inte minst när det gäller medicinen. Så fort forskarna tar minsta myrsteg framåt, rusar ett gäng stjärnögda börsmäklare och blåögda journalister fram och börjar skandera \"Ge-nom-brott, ge-nom-brott!\" och \"Nytt-hopp, nytt-hopp!\", taktfast ackompanjerade av tickande börsskyltar och dunkande tryckpressar.

Men ett svagt eko från medicinhistorien är nog för att lovsången ska klinga falskt.Ta till exempel historien om det blå ljuset.

År 1876 publicerades den häpnadsväckande boken The Influence of the Blue Ray of the Sunlight and of the Blue Colour of the Sky, som i detalj beskriver olika undergörande experiment med blått ljus. Boken gjorde stor succé och fann tillskyndare i alla samhällsskikt. Alla intygade de vilka hälsobringande effekter som skenet från blått fönsterglas kunde ha.

Inte nog med att smittkoppor kunde botas. Det blå ljuset var också effektivt mot sinnessjukdom, vilket styrktes av rapporter i The American Journal of Mental Science och The British Journal of Psychological Medicine. Blinda blev seende och bakom ett blått glas räddades en man med kallbrand från amputation.

Eller tänk på den viktiga röntgenstrålningen. Under den värsta haussen användes den för behandling mot allt från tennisarmbåge till påssjuka och bältros.

Det är lätt att dra på munnen åt dåtidens övertro på tekniska framsteg. Samtidigt måste man fråga sig hur mycket som egentligen har förändrats. Har människan blivit klokare sedan dess? Varför kan i så fall nya medicintekniska produkter och andra icke-farmakologiska metoder spridas brett i vården utan några som helst krav på vetenskapliga bevis? Hur många moderna behandlingsmetoder håller verkligen vad de lovar? Är våra förväntningar på forskningens landvinningar mer realistiska i dag än de var förr?

Förhoppningsvis har tillgången till forskningsresultat från den vetenskapliga världslitteraturen gjort oss lite mer selektiva. Kanske lite klokare också. Men det gäller att inte förhäva sig.

I SBU-rapporten om behandling av långvarig smärta kan man läsa att redan den sumeriska kulturen (i dagens Irak) för 6 000 år sedan kände till att mjölksaften från opievallmons frökapsel kunde användas för smärtlindring.

Och den persiska läkaren Avicenna (980-1063) beskriver i det medicinska verket Canon medicinae 15 olika sorters smärta och rekommenderar olika beteendeinriktade åtgärder för att lindra dem. Och så vidare.

De klokaste personerna gör – nu som då – systematiska observationer och drar slutsatser av den samlade kunskapen. De enfaldiga nöjer sig med fagra löften och fromma förhoppningar.

På den punkten har inte mycket förändrats.

RAGNAR LEVI, REDAKTÖR