Vetenskap & Praxis

Meningen med att sätta punkt

Efter trettio år på SBU är det dags för ett nytt kapitel i livet, så detta nummer av tidningen blir mitt sista. För det är nog i tillvaron som i artiklarna: Man måste sätta punkt, och helst med omsorg, på rätt ställe. Först då ges en chans att börja en ny mening.

Men intresset för att avsluta något som pågår är ofta betydligt svalare än ivern att börja med något nytt. Inom vård och omsorg är det inte ovanligt att nya rutiner införs utan att någon bryr sig om att sätta stopp för de befintliga. Nya metoder läggs till, få tas bort. Verktygslådan blir allt tyngre och rörigare. Det breda urvalet är ibland använd­bart, men att underhålla och upprätthålla kompetens för något som nästan aldrig används går till slut inte. Och en del insatser visar sig vara ineffektiva eller göra mer skada än nytta. Så vi måste gallra. Helst utifrån tillförlitligt bevisad nytta, risk och kostnad – och oavsett om metoderna är nya eller gamla. För det är ju inte givet att de senaste alltid är de bästa.[1]

Ordnad utmönstring kräver ett aktivt och målinriktat arbete.[2] Ofta måste man ingripa i samma mekanismer när en insats ska avvecklas som när den ska införas. Enligt en färsk svensk översikt [3] av internationell litteratur verkar dock patienternas förväntningar ha större betydelse vid utmönstring i sjukvården än vid införande. En tänkbar förklaring, spekulerar författarna, är att metoder som tas bort är kända av berörda patienter. Nya metoder är det kanske inte. Man vet vad man har men inte vad man får.
Flera nationella och internationella projekt pågår för att lista överflödiga undersökningar och ineffektiv behandling som patienter och sjukvård kan enas om att avstå från. Till exempel sammanställde Socialstyrelsen år 2020 ett sjuttiotal åtgärder som inte ska erbjudas i svensk vård [4], på områden där myndigheten hade tagit fram nationella riktlinjer. Sådan information är viktig.
Men svartlistning och riktlinjer räcker inte. Enligt en kvalitativ litteratursammanställning [5] från Nederländerna kan det behövas särskilda åtgärder för att driva på och undanröja hindren för utfasningen. Inte bara på individnivå bland patienter, personal och beslutsfattare. Det kan också behövas aktivitet på organisations- och professionsnivå.
In­arbetade rutiner försvinner sällan av sig själva. Det krävs initiativ.

Själv vill jag tro att det inte är brist på initiativ som har hållit mig kvar på SBU sedan myndigheten inrättades, utan dess ytterst menings­fulla uppdrag. Alltså att sakligt och allsidigt utvärdera de metoder som används i vård och omsorg. Att ställa frågor och söka svar i forsk­ningen om nyttan och riskerna med vårdens och omsorgens verktyg. Och att bidra till att den kunskapen sprids och används, med professionellt omdöme, utifrån patienters och brukares behov och önskemål.
Därför vill jag också avsluta med ett varmt tack till dig intresserade läsare! Ditt och dina kollegers engagemang är helt nödvändigt för att vi ska få en vård och omsorg på säkrare grund. För min egen del är det nu dags för punkt, men intresset för frågorna måste fortsätta.

  1. Evans I, et al. Bättre behandling. SBU, 2014.
  2. Roback K, et al. CMT, Linköpings univ, 2016.
  3. Augustsson H, et al. Implement Sci Commun 2021;2:13.
  4. Icke-göra i Socialstyrelsens nationella riktlinjer... Socialstyrelsen, 2020.
  5. van Dulmen SA, et al. BMJ Open 2020;10:e040025.

Ragnar Levi, Chefredaktör