Vetenskap & Praxis

Uppkopplad eller bortkopplad

Digitala verktyg blir allt viktigare i vård och omsorg. Patienter, brukare och personal förväntas ha uppkoppling, utrustning och kunskap. Men ny teknik kan både hjälpa och stjälpa, och olika användare påverkas olika. Utvärdering krävs – annars riskerar många med stort hjälpbehov att drabbas.

Sverige är ett av världens mest digitaliserade länder. I EU låg landet på tredje plats år 2017. [1] Till exempel är användningen av internet bland de högsta i världen, och digitaliseringen av vård och omsorg kommer att fortsätta. [2]

Utvecklingen beskrivs som en grundläggande strukturomvandling och en teknisk revolution. [3] Kraven på investeringar är stora, samtidigt som förväntningarna på nytta för patienter och brukare är mycket höga.

I likhet med andra insatser kan digital teknik självklart medföra både nytta och risker. Eftersom digitalisering av vård och socialtjänst innebär stora förändringar, kan följderna bli långtgående. De kan vara positiva eller negativa, väntade eller oväntade. Därför behövs det ett tillförlitligt samlat beslutsunderlag. [4]

För det första måste ehälsoprojekt oftare än hittills undersöka om verktygen verkligen får avsedd användning och effekt i vardagen. [4] Att utvärdera effekter på vårdkvalitet, hälsa och välfärd, samt faktisk påverkan på kostnader, borde vara regel inför viktiga teknikval.

För det andra måste effekterna undersökas på ett mer strukturerat sätt med olika vetenskapliga metoder, enligt de internationella riktlinjer som har tagits fram. [5,6]

För det tredje måste resultaten publiceras – oavsett om de är gynnsamma eller inte. Annars finns det risk för att enbart positiva erfarenheter torgförs. [4] All ny och värdefull kunskap måste kunna användas utanför den egna organisationen.

Professor göran petersson har många års erfarenhet av frågorna, bland annat som ledare för eHälsoinstitutet i Kalmar.

– Införandet av digital teknik måste bygga på systematisk prövning, utvärdering och uppföljning, säger han.

– Utvärdering är avgörande för att ehälsoprojekt ska lyckas. Verktygen måste testas under realistiska förhållanden, av en fristående part som har kompetens för kritiskt konstruktiv vetenskaplig prövning.

– Många som utvecklar digitala hälsoprojekt blir hemmablinda. Frågan är inte bara hur tekniken kan vässas utan också hur verksamheten, organisationen och framför allt människors hälsa påverkas.

Göran Petersson är kritisk till tendensen att införa nya digitala lösningar direkt i stor skala.

– Vi behöver ett stegvis införande även av de digitala verktygen – inte bara av läkemedel eller andra rent medicinska insatser, säger han och fortsätter:

– Man bör testa nyheterna i liten skala först, i en testbädd. Då kan man upptäcka om tekniken verkar ha negativa effekter eller om den behöver justeras.

– Om den fungerar väl skalar man upp införandet, inte annars.

Även internationellt har flera grupper efterlyst bättre och mer vetenskapligt inriktade utvärderingar av ehälsoprojekt. [7–9]

Kraven gäller mer systematisk utvärdering av åtgärdernas effekter på människors liv och hälsa, välfärd och ekonomi. Etiska frågor måste också klarläggas. Utvärderingen måste redovisa tillförlitliga fakta och göras oberoende av producenter. Annars kan särintressen ta överhanden och människor ta skada.

En viktig fråga är också hur rätt grupper ska nås. Ny teknik sprids ofta ojämnt i befolkningen. Enligt den amerikanske sociologen Everett Rogers [10] finns det fem kategorier av användare, från tidiga till sena: innovatörer, tidiga brukare, tidig majoritet, sen majoritet och eftersläntrare. I de senare grupperna ingår många som har dåliga förutsättningar och små resurser för att pröva det nya – även då det bevisligen finns goda skäl. Det så kallade digitala utanförskapet riskerar därför att slå hårt mot dem som vården och omsorgen förväntas prioritera.

I en svensk skriftlig enkät [11] till 1264 personer mellan 65 och 85 år uppger 20 procent att de helt saknar tillgång till digitala apparater som laptop, dator, smarttelefon, surf- eller läsplatta och smart-tv. Siffran kan vara en underskattning, skriver författarna. Var tredje tillfrågad besvarade inte enkäten, och bland personer som inte svarar brukar teknik vara mindre vanligt.

I en annan enkät [12] (där dock endast var femte person i det totala urvalet hade svarat) anger 44 procent av personer från 76 år och uppåt att de inte använder internet alls. I samma åldrar anger 12 procent att de inte använder nätet trots att de har tillgång till detta hemma.

När digital teknik i vård och omsorg fungerar väl – och utnyttjas som avsett av de användare som den har utvecklats för – kan den skapa ett starkare skyddsnät för människor som behöver hjälp. Men samhället måste försäkra sig om en rimlig balans mellan nytta, risker och kostnader.

Ett sådant beslutsunderlag kräver i sin tur att metodernas effekter på hälsa, välfärd, ekonomi och etik har utvärderats – och på ett tillförlitligt sätt. RL