I modulen får du exempel på resultat från sammanställd forskning och reflektionsfrågor som du kan använda för att öva på att kritiskt förhålla dig till forskningsresultat.

Varje avsnitt inleds med ett fiktivt fall för att efterlikna verkliga situationer och avslutas med ett antal frågor som är möjliga att arbeta med enskilt eller i grupp. Om du vill kan du navigera till specifika avsnitt med hjälp av menyn till vänster.

SBU ger inga rekommendationer om vilka insatser och metoder som bör användas. Inför val av insatser bör er verksamhet i första hand ta del av riktlinjer och rekommendationer som lämnas av myndigheter som Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten. 

Personerna i de fiktiva fallbeskrivningarna är påhittade och situationerna innehåller inte all information om individers behov och de organisatoriska förutsättningarna som behövs i praktiken. Här finns det utrymme för dig och din verksamhet att anpassa de fiktiva omständigheterna så att det speglar era förhållanden.

Det här reflektionsmaterialet bygger till stor del på det som har gåtts igenom i modul ett, två och tre.

En sak att tänka på när du läser och tar ställning till forskningsresultat och resultat från systematiskt sammanställd forskning är att resultaten beskrivs på gruppnivå. Det innebär att en insats kan ge olika resultat på individnivå, även om det på gruppnivå har visat sig vara den mest välfungerande insatsen. Det är därför viktigt att ta hänsyn till annan kunskap om individen och den egna verksamheten när forskningsresultat ska tolkas.

SBU:s olika rapporter

I den här modulen presenteras resultat från olika typer av rapporter. Det innebär att resultatet kan se olika ut och innehålla olika mycket information. För att hitta de olika publikationstyperna klickar du här

Vill du bli inspirerad av hur SBU:s resultat kan användas i praktiken?

Se filmen hur kan SBU:s resultat användas i praktiken. Filmen är producerad år 2021. 

 

 

Att samtidigt ha ett beroendetillstånd och något eller några andra psykiatriska tillstånd – ofta kallat samsjuklighet – är vanligt och leder ofta till väsentligt sämre hälsa och livskvalitet, sämre behandlingsprognos och ökad risk för förtidig död jämfört med vid ett av tillstånden. Samsjuklighet förknippas även med ökat lidande för närstående och ökade kostnader för samhället. Samtidigt är det viktigt att betona att personer med samsjuklighet inte utgör en enhetlig grupp och både symtombörda och generell funktion kan skilja avsevärt mellan individer.

I en rapport från 2025, "Behandling och sociala stödinsatser vid samsjuklighet mellan beroende och andra psykiatriska tillstånd", sammanställde och granskade SBU den nationella och internationella forskningen kring samsjuklighet mellan beroende och andra psykiatriska tillstånd. Rapporten är inriktad på att undersöka insatsers effekter på substansbruk och psykiska symtom för vuxna personer med samtidigt beroende och annat psykiatriskt tillstånd.

I rapporten har SBU även undersökt om det finns etiska aspekter som är viktiga att ta ställning till vid forskning på insatser riktade till personer med samsjuklighet samt förhållandet mellan kostnader och insatsers effekter.

 

Psykologisk och psykosocial behandling

Här pekar den samlade forskningen på att psykologisk och psykosocial behandling kan minska både substansbruk och psykiska symtom hos patienter med samsjuklighet i beroende och andra psykiatriska tillstånd. Tydligast resultat identifierades för psykologisk och psykosocial behandling, när all typ av behandling vägdes samman, men också för olika typer av specifik psykologisk och psykosocial behandling.

• Psykologisk och psykosocial behandling, särskilt förstärkningsmetoder, kan minska substansbruket vid svåra psykiska sjukdomar som schizofreni eller bipolär sjukdom.
  
  
• Vid depression, ångestsyndrom eller posttraumatiskt stressyndrom kan psykologisk och psykosocial behandling leda till att både substansbruket och de psykiska symtomen minskar. Detta gäller särskilt kognitiv beteendeterapi, som är en typ av psykologisk behandling. Det gäller även särskilt när psykologisk eller psykosocial behandling ges integrerat, det vill säga när behandlingen fokuserar på både beroendet och det andra psykiatriska tillståndet.

Läkemedelsbehandling

Den samlade forskningen visar också att läkemedelsbehandling i form av naltrexon vid alkoholberoende och annat samtidigt psykiatriskt tillstånd kan minska alkoholkonsumtionen och tycks inte ha någon negativ effekt på det psykiatriska tillståndet.

Det saknas studier för att kunna bedöma kostnadseffektiviteten av inkluderade insatser som är överförbara till en svensk kontext. En litteratursammanställning visar dock att samsjuklighet i sig leder till stora kostnader för både samhälle, individ och anhöriga och en sämre livskvalitet.

Samsjuklighet kan bestå av flera olika diagnostiserade tillstånd och personer med samsjuklighet utgör inte en enhetlig grupp. Trots att problematiken kan se liknande ut för individer oberoende av vilka diagnoser som förekommer skulle det vara hjälpsamt med mer kunskap kring vissa typer av både beroendetillstånd och andra psykiatriska tillstånd.

Det saknas kunskap om behandling vid samsjuklighet där psykiatriska tillstånd såsom neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, generellt ångestsyndrom, ätstörningar eller personlighetssyndrom utgör en del av samsjukligheten. Likaså saknas kunskap om behandling vid samsjuklighet där beroendetillståndet utgörs av cannabisberoende eller hasardspelssyndrom.

I stort saknas det kunskap om läkemedelsbehandling för personer med samsjuklighet samt samordnande insatser och sociala stödinsatser där deltagare med samsjuklighet har diagnostiserade tillstånd.

Utöver det som beskrivits ovan saknas även kunskap om kostnadseffektiviteten av insatser vid samsjuklighet.

Kunskapsluckor kring insatser för personer med samsjuklighet kan bero på flera aspekter. Att det saknas vetenskaplig kunskap om effekten av en insats behöver inte betyda att insatsen är verkningslös. Det betyder dock att det inte finns tillräckligt med välgjorda studier för att ge ett tillförlitligt svar på frågan om insatsens effekt vid en viss tidpunkt.

Rapporten utvärderar effekten av psykologisk eller psykosocial behandling generellt som behandling vid samsjuklighet. Det betyder att flera olika typer av psykologiska och psykosociala insatser har bedömts tillsammans. Dessa insatser kan sinsemellan vara väldigt olika och resultaten ger ingen vägledning om vilken typ av behandling som är mest effektiv vid samsjuklighet med olika typer av problematik eller vid specifika diagnoser. Livssituation, andra sjukdomar och varje individs unika möjlighet och förutsättningar att ta emot behandling skiljer sig åt och en behandling som kan vara rätt för en person kanske inte är rätt för någon annan.

 

För flera insatser, till exempel samordnande insatser och sociala stödinsatser, är det vetenskapliga underlaget i bristfälligt. Detta bör dock inte leda till att man avstår från att erbjuda patienter med samsjuklighet behandling. Det kan i många fall tvärtom vara särskilt angeläget att få till stånd behandling för dessa patienter, eftersom substansbruket och det andra psykiatriska tillståndet samspelar, vilket obehandlat ofta leder till en negativ spiral med försämring av bägge tillstånden.

Forskning om insatser vid samsjuklighet kan vara utmanande bland annat på grund av att en del personer med samsjuklighet befinner sig i en utsatt situation och kan ha svårt att fullfölja en omfattande behandling. Det kan leda till otydliga resultat med låg bevisbörda i genomförda studier. Samtidigt utesluts ofta personer med alltför komplexa behov eller svår sjukdom från studier, vilket också leder till en underrepresentation av vissa tillstånd i forskningslitteraturen.

Det finns flera etiska utmaningar med att forska om insatser för personer med samsjuklighet, vilket kan göra det svårt att fylla kunskapsluckorna. Till exempel går det ofta inte att jämföra en insats med ingen behandling alls, eftersom deltagarna har stora behov av stöd. Därför får forskningen ibland jämföra olika typer av insatser, vilket gör det svårare att förstå effekten av just den enskilda insatsen.

 

Texten bygger på rapporten; SBU. Behandling och sociala stödinsatser vid samsjuklighet mellan beroende och andra psykiatriska tillstånd. Stockholm: Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU); 2025. SBU Utvärderar 372.  Vill du läsa hela rapporten? Då kan du klicka här   

 

 

Ensamhet kan ha negativa effekter på både fysisk och psykisk hälsa. Att förebygga och minska ensamhet är därför av stor betydelse. Rätt stöd för att motverka ensamhet är avgörande och såväl socialtjänst som hälso- och sjukvård har en nyckelroll i detta arbete.

Ensamhet som inte är självvald, så kallad ofrivillig ensamhet, innebär subjektiva och negativa upplevelser till följd av en skillnad mellan önskad och faktisk nivå av sociala relationer. Ofrivillig ensamhet är inte detsamma som social isolering, då social isolering är ett objektivt tillstånd med avsaknad av eller brist på sociala relationer och kontakter. En person kan känna sig ensam även i närvaro av andra människor (ofrivillig ensamhet) och en person kan vara isolerad utan att känna sig ensam (social isolering).

I en rapport från 2024, "Insatser för att förebygga och motverka ensamhet bland äldre personer", har SBU granskat och kommenterat resultatet från fem systematiska översikter där insatser att förebygga ofrivillig ensamhet hos personer äldre än 50 år utvärderats. De fem översikterna var publicerade under åren 2022 till 2024. SBU har i denna granskning inte tagit ställning till vare sig etiska eller hälsoekonomiska aspekter.

 

Översiktsförfattarna har kommit fram till att olika typer av insatser kan ha effekt. SBU delade in insatserna i följande kategorier:

• Insatser som syftar till att främja social kontakt och interaktion, både digitalt och fysiskt, till exempel genom samtal, aktiviteter eller sysselsättning.
  
  
• Insatser som syftar till att förändra beteenden, attityder eller levnadsvanor genom terapi eller behandling, både digitalt och fysiskt, individuellt eller i grupp.
  
  
• Insatser som syftar till att erbjuda hjälpmedel eller utbildning för att kompensera för miljömässiga eller individuella begränsningar, till exempel med hjälp av djur eller teknik.

SBU:s sammanställning kompletterar tidigare kunskap och granskningen belyser att olika kategorier av insatser kan minska ensamhet bland personer äldre än 50 år. Flera av de insatser som redan idag används i Sverige (till exempel djurassisterad terapi eller robotdjur, digitala verktyg för att kommunicera, fysisk aktivitet, fikastunder och gemensamma måltider) stämmer väl överens med de insatser som beskrivs i de fem översikterna.

Vad går att säga om insatsernas effekter?

Beskrivningen av insatserna i översikternas ingående primärstudier är relativt oprecis och det saknas exempelvis information om insatsernas intensitet och frekvens. Detta medför begränsningar i vilken tolkning av insatsernas effekt som går att göra. Trots metodologiska begränsningar så anser SBU att översikternas resultat och slutsatser kan vara användbara för att förstå det aktuella kunskapsläget för metoder och insatser i syfte att motverka och förebygga ensamhet hos äldre personer.

Hur stor är risken för snedvridning av resultaten?

När SBU kommenterar en tidigare gjord systematisk översikt (eller som i det här fallet fem olika systematiska översikter) så bedöms alltid risk för snedvridning av resultaten i översikten. Om SBU har kommenterat och publicerat en rapport av en tidigare gjord översikt så innebär det att SBU bedömt att översikten var tillräckligt välgjord. I den här rapporten har SBU bedömt att samtliga fem översikter har låg eller måttlig risk för snedvridning av resultat.

Om du själv letar upp en systematisk översikt som har utvärderat en insats som du är intresserad av måste du däremot vara uppmärksam på att risken för snedvridning av resultat kan vara hög. Det är något som du själv behöver bedöma för att kunna dra slutsatser om översiktens tillförlitlighet.

Kan könstillhörighet påverka insatsernas effekter?

Endast en av de fem översikterna redovisar om könstillhörighet hade en inverkan på effekten av insatser. Beteendeaktivering och insatser med flera kombinerade komponenter fungerade bättre för män än för kvinnor. I övrigt saknades skillnader mellan könen.

Gruppen äldre personer är, precis som andra åldersgrupper, blandad. SBU har identifierat områden där mer kunskap om vilken effekt insatser har för olika undergrupper av äldre behövs, till exempel:

• Gruppen partnervårdare.
• Skillnader mellan könen.
• Skillnader mellan om den äldre bor i tätort och på landsbygd.
• Äldre med nedsatt hälsa.
• Äldre med annan etnisk bakgrund.

När SBU bedömer det samlade resultatets tillförlitlighet är överförbarhet ett område som bedöms. Det finns några omständigheter som har varit viktiga att ta hänsyn till när tillförlitligheten till resultatet har bedömts:

• Trots att det görs mycket forskning på området om insatser att förebygga och motverka ensamhet hos äldre är det dock en stor spridning och variation i den forskning som görs. Detta försvårar jämförelser mellan studierna och jämförelser mellan insatser och som ett resultat av detta minskar tillförlitligheten av slutsatserna som kan dras.
  
  
• I de primärstudier som ingår i översikterna är insatserna ofta bristfälligt beskrivna, exempelvis saknas information om insatsernas intensitet och frekvens. Detta är dock inte något unikt för just dessa översikter, utan utgör en generell utmaning vid utvärdering av psykosociala, sociala och psykologiska insatser.
  
  
• I vissa fall drar översiktsförfattarna slutsatsen att vissa insatser saknar effekt. Dessa resultat har inte redovisats i denna rapport av SBU. Det faktum att en enskild insats eller en viss kategori av insatser saknar effekt innebär inte nödvändigtvis att insatsen inte fungerar. Det innebär snarare att det saknas tillräckligt med vetenskaplig kunskap om effekterna av den undersökta insatsen vid en viss tidpunkt.
  
  
• Resultatet bygger på internationella studier. Det innebär att vissa studier är genomförda i länder med välfärdssystem som skiljer sig från Sverige. Det kan påverka vilken möjlighet äldre i Sverige har att ta del av vissa insatser. Flera av de insatser som har undersökts i rapporten används dock redan i Sverige.
  
  
• I de översikter som SBU har kommenterat är gruppen äldre över 50 år gamla. I Sverige brukar gränsen för äldre dras vid 65 år.

Texten bygger på rapporten; SBU. Insatser för att förebygga och motverka ensamhet bland äldre personer. Stockholm: Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU); 2024. SBU Bereder 386. Vill du läsa hela rapporten? Då kan du klicka här

En anställning kan leda till nya sociala kontakter, mening, tillhörighet, bättre ekonomi och ökad livskvalitet. Personer med intellektuella funktionshinder arbetar dock sällan på den öppna arbetsmarknaden. Här definieras intellektuella funktionhinder som signifikant nedsatt förmåga att förstå ny och komplex information, att lära sig nya förmågor och en reducerad förmåga att fungera socialt utan stöd.

I en rapport från 2021 har SBU granskat och kommenterat en systematisk översikt från 2019 vid namn "Insatser för att stötta personer med intellektuella funktionsnedsättningar att få en anställning". Översikten har utvärderat vilken effekt olika insatser som ska stödja personer med intellektuella funktionsnedsättningar till arbete och anställning på den öppna arbetsmarknaden har.

I den systematiska översikten som SBU granskat ingår 26 primärstudier med olika studiedesign. Insatserna som gavs är bland annat utbildning, arbetsträning, stödperson och tekniska hjälpmedel. Det primära utfallet är ökad anställningsgrad. Författarna till översikten drog slutsatserna att:

• Stöd på arbetet ökade anställningen av personer med intellektuella funktionsnedsättningar på den öppna arbetsmarknaden.
• Utbildning med stödjande insatser och arbetsträning ökade andelen personer med intellektuella funktionsnedsättningar som gick från skola till arbete på den öppna arbetsmarknaden.
• Att utföra arbete i skyddade verksamheter ökade inte andelen anställda personer med intellektuella funktionsnedsättningar på den öppna arbetsmarknaden.

De insatser som beskrivs i den systematiska översiktens frågeställning är av liknande typ som de som används inom detta område i Sverige, vilket gör att SBU har bedömt att översikten är relevant för ett svenskt sammanhang. Många av insatserna beskrivs dock så övergripande att det inte framgår vad som har ingått i dem. Detta gör det svårare att bedöma hur insatserna skulle fungera i Sverige.

Vad går att säga om insatsernas effekter?

Olika studiedesigner ger olika typer av kunskap. SBU söker ofta svar på om en viss insats leder till en viss effekt. Kontrollerade kliniska studier, både randomiserade och icke-randomiserade, är bäst lämpade för detta då deras studiedesign kräver två eller fler grupper av deltagare, där den stora skillnaden mellan grupperna är om de får insatsen eller inte. Om det efter behandlingen finns en skillnad i utfall mellan grupperna tyder det på att skillnaden beror på insatsen (=gav effekt), förutsatt att studien är välgjord och grupperna är jämförbara i övrigt.

I den här översikten ingick en randomiserad och en icke-randomiserad studie, men fler kohortstudier och fallserier. Kohortstudierna och före-efter studierna hade endast en grupp deltagare, vilket gör det svårt att avgöra om något annat än behandlingen kan ha bidragit till effekten. Om en jämförelsegrupp saknas eller inte är likvärdig, ökar risken för osäkerhet i tolkningen. SBU anser därför att det är svårt att uttala sig om insatsernas effekter baserat på resultatet från de ingående studierna.

Hur stor är risken för snedvridning av resultaten?

När SBU kommenterar en tidigare gjord systematisk översikt så undersöks alltid översiktens risk för snedvridning av resultat. SBU anser att det finns brister i hur översiktsförfattarna har bedömt risken för snedvridning av resultaten i några av kohortstudierna som bygger på register- och enkätundersökningar. Författarna har bland annat dragit slutsatser genom att jämföra grupper utifrån vilken insats som deltagarna fått. Eftersom olika insatser kan ha införts på grund av olika anledningar, finns det en risk att grupperna inte är helt jämförbara. Detta är ett vanligt problem i kohortstudier som författarna till översikten kunde ha diskuterat mer ingående.

SBU anser att översiktsförfattarna inte har givit en övertygande förklaring till varför en liten randomiserad studie (en studie med få deltagare) ensam kan bedömas ge måttlig tillförlitlighet och att bedömningen är överskattad. SBU skulle förmodligen bedömt att resultatet har mycket låg tillförlitlighet.

Om du själv letar upp en systematisk översikt som har utvärderat en insats som du är intresserad av så måste du däremot vara uppmärksam på att risken för snedvridning kan vara hög. Det är något som du själv behöver bedöma för att kunna dra slutsatser om översiktens tillförlitlighet.

Översiktsförfattarna har inte själva formulerat några behov kring framtida forskning, de poängterar dock att det är vanligt att graden av intellektuell funktionsnedsättning definieras olika i olika studier. SBU har identifierat följande områden där mer kunskap behövs:

• Forskning som undersöker effekten av insatser som kan öka anställningsgrad för personer med intellektuella funktionsnedsättningar.
• Forskning med fokus på innehåll i insatser och på vilket sätt de främjar övergången till arbete på öppna arbetsmarknaden.

Det faktum att en enskild insats eller en viss kategori av insatser saknar effekt innebär inte nödvändigtvis att insatsen inte fungerar. Det innebär snarare att det saknas tillräckligt med vetenskaplig kunskap om effekterna av den undersökta insatsen vid en viss tidpunkt.

De insatser som beskrivs i översikten är av liknande typ som de som används inom detta område i Sverige idag (stödprogram för anställning, arbetsplatspraktik med olika nivåer av stöd med coach på arbetsplatsen, jobbcoacher, dagcenter med utbildningsinsatser och färdighetsträning) och SBU bedömer att översikten är relevant för ett svenskt sammanhang. För att kunna bedöma om insatserna är effektiva behövs det mer forskning som undersöker just effekten av insatserna som kan öka anställningsgrad för personer med intellektuella funktionsnedsättningar.  

Texten bygger på rapporten; SBU. Insatser för att stötta personer med intellektuella funktionsnedsättningar att få en anställning. Stockholm: Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU); 2021. SBU Kommenterar 2021_01. Vill du läsa hela rapporten? Då kan du klicka här

Ekonomiskt bistånd är välfärdssystemets yttersta skyddsnät för personer som inte kan försörja sig på annat sätt och arbetslöshet är det vanligaste försörjningshindret. Relationen mellan arbete och hälsa är dubbelriktad. Friska personer kan ha lättare att få en anställning och arbetet i sig kan främja människans hälsa. Arbetslöshet har visat sig vara relaterat till sämre upplevd livskvalitet, liksom symtom på ångest och depression. Arbetsrelaterade friskfaktorer har bland annat visat sig vara anställningstrygghet och känsla av kontroll i arbetet.

I förhållande till omfattningen på arbetsmarknadsåtgärder är forskningen i Sverige begränsad och endast ett fåtal effektstudier på kommunal arbetsmarknadspolitiska insatser förekommer.

I en rapport från 2022 vid namn "Effekter av arbetsmarknadsinsatser för personer med varaktigt försörjningsstöd", granskade och sammanställde SBU den nationella och internationella forskningen kring arbetsmarknadsinsatser. Rapporten är inriktad på att undersöka insatsers effekter på inträde på arbetsmarknaden eller återgång i arbete för personer (18–64 år gamla) med långvarigt försörjningsstöd (mer än 6 månader) och som står långt ifrån arbetsmarknaden.

I rapporten har SBU även undersökt om det finns etiska aspekter som är viktiga att ta ställning till i förhållande till de undersökta insatserna, hur insatser upplevs av deltagare, samt förhållandet mellan kostnader och insatsers effekter.

 

Här pekar den samlade forskningen på att utbildning och praktik i reguljär verksamhet troligen leder till att fler personer med långvarigt försörjningsstöd kommer i arbete både på kort (upp till 12 månader) och lång sikt (upp till 24 månader). Forskningen visar också att insatser så som övervägande teoretisk klassrumsutbildning, praktik med ekonomiska incitament, lönebidrag för arbetsgivare och en omfattande bedömning och uppföljning från handläggare tycks ha en obefintlig eller försumbar effekt på inträde eller återgång i arbete för personer med långvarigt försörjningsstöd.

Några insatser så som stödjande förberedelser inklusive starta-eget-bidrag och andra förberedelser till exempel stöd i att söka arbete för personer med varaktigt försörjningsstöd går inte att bedöma effekten på då det vetenskapliga underlaget har varit otillräckligt.

Det samlade forskningsresultatet pekar också på att utlandsfödda personer kan ha större nytta av praktik och utbildning för att komma i arbete än personer födda i landet.

Den samlade forskningen pekar på att minskad arbetsbelastning för handläggare i form av färre klienter och därmed ökad möjlighet till intensifierad handläggning per klient, möjligen leder till att fler personer med varaktigt försörjningsstöd kommer i arbete på kort sikt, jämfört med sedvanligt arbetssätt. 

Socialtjänstens insatser är skattefinansierade. Överväganden som kan behöva göras vid valet av insatser och metoder är om insatserna är kostnadseffektiva i förhållande till vilka effekter som insatserna förväntas generera.  

De ekonomiska utvärderingar som ingår i rapporten tittade särskilt på kostnader för arbetspraktik i kombination med ekonomiska incitament. Utvärderingarna var enklare finansiella analyser som undersökte frågan om insatsernas positiva effekter på klientens inkomst översteg kostnaden för att ge insatsen.  

Resultatet pekar på att om det kvalificeringsprogram som byggde på en kombination av skräddarsydd rehabilitering, utbildning, arbetspraktik och ekonomiskt bidrag skulle kunna vara lönsamt behöver klienten ha en inkomstökning i fem år. Denna ekonomiska beräkning är dock högst osäker.  

Programmet Jobs First ansågs vara ett mer samhällsekonomiskt lönsamt program efter fem år jämfört med programmet Aid to Families with dependet children (AFDC), trots att programmet hade en högre kostnad per person att genomföra. Överförbarheten av dessa resultat är dock begränsade och bör tolkas med försiktighet då programmen utvärderades i USA för över 20 år sedan.  

Arbetsmarknadsinsatser har stor betydelse för såväl samhälle som enskilda individers möjlighet till självförsörjning. Den här utvärderingen konstaterar att det finns påfallande få systematiska studier genomförda i Sverige, vilket kan medföra problem med överförbarheten till svenska förhållanden.  

Särskilt saknas kunskap om olika gruppers möjligheter till självförsörjning genom olika insatser. Bland annat ungdomar med ofullständig skolgång, ensamstående mödrar och personer som genomgått rehabilitering. Det saknas också kunskap om hur insatserna fungerar på olika platser (organisatoriska faktorer), exempelvis i olika kommuner eller olika stadsdelar.  

Ibland kan det uppstå ett motstånd hos personer att delta i planeringen eller att insatser inte verkar fungera som planerat. I sådana situationer kan kvalitativ forskning bidra till ökad förståelse. Den samlade forskningen som har studerat hur arbetsmarknadsinsatser upplevs av klienter pekar bland annat på att:

• Personer som deltagit i arbetsmarknadsinsatser har erfarenhet av att känna sig exploaterade.
• Faktisk förändring i arbetslivsanknytning lättare möjliggörs om personen med varaktigt försörjningsstöd upplever att insatserna ligger i linje med vad individen själv uppfattar som önskvärt.
• Personer med långvarigt försörjningsstöd upplever att villkorade och lågkvalitativa insatser inte bidrar till förbättrad arbetsåtergång utan snarare ses som legitimerande funktion för olika berörda aktörer, exempelvis politik och förvaltning.

Deltagande kvinnor med varaktigt försörjningsstöd lyfter också svårigheter att förena arbetsmarknadsinsatser med ansvar för familj och hushåll.  

När SBU bedömer det samlade resultatet tillförlitlighet är överförbarheten ett område som bedöms. Flertalet amerikanska kvalitativa studier pekar på att ensamstående kvinnor har svårt att förena arbetsmarknadsinsatser med hemarbete och omsorg om barn. I Sverige finns barnomsorg vilket torde underlätta, men studier saknas på dessa effekter i nordisk litteratur vilket medför att kunskap saknas om huruvida kvinnor riskerar att missgynnas i förhållande till arbetsmarknadsinsatser.  

 

En insats kan uppnå ett mål men ändå vara olämplig att använda ur ett etiskt perspektiv. Syftet med en arbetsmarknadsinsats kan sägas vara att en person som står utanför arbetsmarknaden ska komma i arbete. Hur insatserna utformas och hur processen fram till att en person kommer in- eller återgår i arbete, kan dock se olika ut beroende på om målet förväntas uppfyllas ur ett:

• Samhällsekonomiskt perspektiv (exempelvis att öka produktionen och minska de samhällsekonomiska kostnaderna).
• Individcentrerat perspektiv (exempelvis den enskilda individens livskvalitet, egenmakt och bättre privatekonomi).

I den här rapporten kunde potentiella målkonflikter identifieras i relation till förberedande insatser, utbildning och lönebidrag.  

Förberedande insatser

Förberedande insatser (exempelvis stöd att söka arbete och starta-eget-bidrag) har som mål att individen snabbt ska komma i arbete oavsett vilket arbete det handlar om och oavsett om arbetet matchar den enskilda individens ambition att få ett fast arbete med goda anställningsförhållanden och som motsvarar personens kompetens och ger en bättre ekonomi. Här synliggörs en potentiell målkonflikt mellan samhällsekonomiska mål och individcentrerade mål, där förberedande insatser riskerar att reproducera gruppens låga socioekonomiska status genom att lära ut färdigheter för enklare arbeten i stället för att bidra till att främja en social rörlighet och ett bättre liv. Detta till skillnad från utbildningsinsatser som snarare fokuserar på att förbättra individens chanser till ett bättre arbete.  

Praktik i kombination med ekonomiska incitament

Insatsen praktik i kombination med ekonomiska incitament har potentiella etiska konflikter som handlar om individens möjlighet att åtnjuta insatser som främjar (eller hindrar) individens möjlighet att leva autonomt (självstyrande). Att erbjudas ekonomisk ersättning vid praktik kan exempelvis vara ett positivt ekonomiskt incitament så länge det inte innebär att försörjningsstödet dras in. Villkorade insatser behöver inte nödvändigtvis vara etiskt problematiska, då villkorade insatser snarare kan främja egenansvar. Men om insatsen praktik med ekonomiska incitament används som motkrav för att få ersättning från annat håll, i stället för försörjningsstöd och inte för att praktik har en påvisad effekt på inträde eller återgång i arbete, så finns det etiska betänkligheter behäftade med insatsen. Om en insats inte leder till arbete finns det även risker med upplevd exploatering.  

Lönebidrag

Insatsen lönebidrag kan vara behäftade med etiska frågor som rör undanträngningseffekter. Om insatsen innebär att arbetsgivare erbjuder individer med lönebidrag arbete för att de är billigare att anställa än en annan sökande, finns risken för att tredje part kommer till skada.  

 

När SBU bedömer det samlade resultatets tillförlitlighet är överförbarheten ett område som bedöms. De insatser som har undersökts i den här rapporten används i Sverige (med undantag för insatser med ekonomiska incitament). Det finns några omständigheter som har varit viktiga att ta hänsyn till när tillförlitligheten till resultatet har bedömts:

• Resultatet kan inte säga något om arbetsmarknadsinsatsernas effekter för nyanlända immigranter, personer med funktionshinder eller allvarlig psykisk sjukdom då studierna inte inkluderar dessa personer.
  
  
• Insatserna kan ha olika nytta för olika personer. Det beror på att personer kan ha olika skäl till behovet av försörjningsstöd, exempelvis arbetslöshet, ohälsa, sociala skäl eller andra skäl.
  
  
• Resultatet bygger på både nationella och internationella studier. Det innebär att vissa studier är genomförda i länder med välfärdssystem som skiljer sig från Sverige. Det kan påverka vilken nytta personer har av arbetsmarknadsinsatserna.
  
  
• När det vetenskapliga underlaget har varit för svagt har SBU inte kunnat bedöma effekten av den undersökta insatsen. Det ska inte tolkas som att insatsen saknar effekt. Det innebär att effekterna behöver undersökas ytterligare genom forskning.

Texten bygger på rapporten: SBU. Effekter av arbetsmarknadsinsatser för personer med varaktigt försörjningsstöd: en systematisk översikt. Stockholm: Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU); 2022. SBU Utvärderar 351. Vill du läsa hela rapporten. Då kan du klicka här

 

Barn och unga som har varit placerade i social dygnsvård, exempelvis familjehem eller hem för vård och boende (HVB), är överrepresenterade i flertalet oönskade tillstånd i vuxen ålder, exempelvis hemlöshet, arbetslöshet, kontakt med rättsväsendet, fysiska och psykiska problem och bristande försörjningsförmåga. Riskfaktorer är bland annat minoritetsbakgrund och flera eller upprepade placeringar. Skyddsfaktorer är att ha varit placerad i släktinghem samt att vara kvinna.

Ungdomar som växer upp tillsammans med sina föräldrar förlitar sig på ekonomiskt och emotionells stöd i övergången mellan ungdom och vuxenliv. Placerade ungdomar upplever övergången till vuxenlivet annorlunda jämfört med icke placerade ungdomar. Ett litet eller inget stöd från familj för ungdomar som lämnar social dygnsvård ökar risken för flera problem som vuxen.

I en rapport från 2020, "Stöd till unga som ska flytta från placering i social dygnsvård", undersökte SBU om stöd till unga som ska flytta från social dygnsvård har positiva effekter på deras livssituation. Rapporten belyser även vilka etiska aspekter som är viktiga att beakta för unga som ska flytta från social dygnsvård.

Det vetenskapliga stödet talar för att insatsen Independent Living services (ILS) kan förbättra ungdomars boendesituation, hjälpa dem till en gymnasieexamen och påbörja en eftergymnasial utbildning, leda till ett arbete, samt öka ungdomars självbestämmande och livskvalitet.

Det går dock inte att uttala sig om huruvida ILS har någon påverkan på fysisk och psykisk hälsa, förekomsten av beteendeproblem, våldsutsatthet eller socialt stöd.

Vad är ILS?

ILS är en insats som syftar till att stödja ungdomar som ska flytta från social dygnsvård inom områdena boende, utbildning, arbete, fysisk och psykisk hälsa samt sociala relationer. Insatsen leds vanligen av en mentor eller en case manager som anpassar stödet efter ungdomens behov. Klassbaserad undervisning är en vanlig utformning på programmet, men programmet kan utformas på andra sätt.

Den etiska analysen i rapporten poängterar att ungdomar med erfarenhet av placering i social dygnsvård har högre risk för problem så som psykisk och fysisk ohälsa och svårigheter att komma ut på arbetsmarknaden. När samhället övertar ett föräldraansvar genom placering utanför hemmet och då placerade ungdomar som har begränsat eller ingen kontakt med föräldrar eller närstående som kan stödja ungdomen in i vuxenlivet, blir det ur ett etiskt perspektiv viktigt att dessa ungdomar ges samma stöd från samhällets sida.

Resultatet visar att ILS kan förbättra livssituationen för ungdomar, men effekterna är i de flesta fall svaga. Detta resultat tyder på att det kan finnas komponenter som saknas för att insatsen ska ge optimal effekt. ILS används företrädesvis i USA och resultatet visar på behov av att ett utvecklingsarbete av insatsen eller liknande insats som också utvärderas vetenskapligt i Svenska och nordiska förhållanden.

Texten bygger på rapporten; SBU. Stöd till unga som ska flytta från placering i social dygnsvård: en systematisk översikt. Stockholm: Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU); 2020. SBU Bereder 316. Vill du läsa hela rapporten? Då kan du klicka här