Vetenskap & Praxis

SBU utvärderar sociala åtgärder mot kriminalitet bland unga

Att minska den återkommande brottsligheten bland unga är angeläget för både individen och samhället. I två kommande rapporter undersöker SBU vilka sociala metoder de olika nordiska länderna rekommenderar för att förebygga ungdomskriminalitet och vilket vetenskapligt stöd det finns för socialtjänstens insatser mot gängrelaterad brottslighet bland barn och unga vuxna.

– Socialtjänstens arbete spelar en viktig roll i arbetet mot ungdomskriminalitet, som är ett komplext område där många olika faktorer samspelar. Den här kartläggningen kan bidra till att arbetet blir mer kunskapsbaserat, så att relevanta insatser erbjuds de här ungdomarna, och ger möjlighet för de nordiska länderna att lära av varandra, säger Maral Jolstedt, projektledare på SBU för ett uppdrag inriktat på sociala insatser mot ungdomskriminalitet, vars resultat rapporteras i år.

De flesta människor gör något brottsligt under sin ungdom. Men medan majoriteten begår ett enstaka brott, begår en liten andel unga många brott. Bland svenska ungdomar i åldern 15–17 år som lagfördes för sitt första brott 2010–2014, begick drygt hälften ett enstaka brott medan 19 procent begick fyra brott eller fler under uppföljningstiden till 2019, enligt en rapport från Brottsförebyggande rådet från 2021. Dessa återkommande lagöverträdare stod för nästan två tredjedelar av gruppens alla brott.

PÅ REGERINGENS UPPDRAG genomför SBU nu en kartläggning av vilka sociala metoder som anges i de nordiska ländernas nationella kunskapsstöd för att förebygga eller förhindra fortsatt ungdomskriminalitet. Ungdomskriminalitet definieras här som ungdomar som återkommande lagförs för brott och med kunskapsstöd avses vägledningar eller vetenskapliga underlag publicerade av eller för de nordiska länderna.
Projektet undersöker socialtjänstens insatser, inklusive de som görs i samverkan med exempelvis polis och skola. Det förebyggande arbetet är avgränsat till insatser riktade till individer eller grupper med olika riskfaktorer för kriminalitet, eller konstaterad kriminalitet.

Arbetet går ut på att kartlägga innehållet i ländernas kunskapsstöd och undersöka om det finns skillnader mellan länderna, till exempel gällande hur underlagen tas fram och vad de bygger på.

Rapporten kommer också att diskutera möjliga orsaker till eventuella skillnader. Kanske har man bedömt kunskap på olika sätt, kanske har vissa länder mer fokus på det förebyggande arbetet medan andra lägger mer kraft på att förhindra återfall – och vad kan det i så fall bero på?

I UPPDRAGET INGÅR också att lyfta fram områden som SBU tror kan vara särskilt intressanta och kan fungera som diskussionsunderlag vid det Nordiska ministerrådets möte nästa år.

Sannolikt fungerar det inte att kopiera något annat lands system rakt av – de nordiska länderna skiljer sig åt organisatoriskt och lagmässigt och har olika förutsättningar för att hantera ungdomskriminalitet, konstaterar Maral Jolstedt. Men jämförelsen kan ändå ge lärdomar.

– Det är inte säkert att vi ska göra lika, men vi ska ha det bästa möjliga kunskapsunderlaget för vår sociala omsorg. Kanske går det att plocka russinen ur kakan – ta in viss kunskap från andra och anpassa till våra förhållanden för att stärka vårt system, säger Maral Jolstedt.

Just nu utvärderar SBU också det vetenskapliga stödet för insatser som socialtjänsten kan använda för att förebygga eller minska gängrelaterad brottslighet bland barn och unga vuxna. I slutet av året kommer rapporten från detta regeringsuppdrag.

UTVÄRDERINGEN GÄLLER psykosociala insatser som i Sverige kan utföras av antingen socialtjänst, skola, fritidsverksamhet eller civilsamhället, riktade till personer under 30 år. Här inkluderas alla förebyggande insatser, även så kallade universella, om utfallet som studerats är gängkriminalitet.
Rapporten kan bli ett värdefullt underlag för beslutsfattare, konstaterar Knut Sundell som leder projektet på SBU.

– Det finns inga enkla lösningar på den här problematiken, men utvärderingen kan ge vägledning om vilka metoder som fungerar bättre eller sämre, säger han.

Skulle forskningsläget vara sådant att det inte går att säga något om effekten av vissa metoder kan det peka på kunskapsluckor där mer forskning behövs.

Eftersom huvuddelen av forskningen är gjord i Nordamerika analyserar projektet också hur de utvärderade metoderna kan fungera i Sverige.

Resultaten från utvärderingen kommer också att jämföras mot de metoder och insatser som används i Sverige, enligt Brottsförebyggande rådets årliga rapporter om det brottsförebyggande arbetet. 

Sara Nilsson, vetenskapsjournalist