Vetenskap & Praxis

Den sociala ohälsan

De som har de sämsta arbetena, inkomsterna, bostäderna och utbildningarna har i allmänhet också sämst hälsa. Vissa förebyggande insatser mot sociala hälsorisker skulle kanske göra större nytta för folkhälsan än många medicinska insatser.

Länge levde föreställningen att Sverige hade utjämnat de sociala skillnaderna i fråga om ohälsa. I dag finns det vetenskapliga belägg för motsatsen.

Hälsan är ojämnt fördelad mellan samhällsklasser. De flesta sjukdomar är vanligare bland de socialt missgynnade.

Visserligen finns det undantag från regeln. Cancer är totalt sett ungefär lika vanligt hos kroppsarbetare som hos övriga. Tjocktarmscancer, malignt melanom och bröstcancer hos kvinnor är vanligare i högre samhällsklasser. Men detta är som sagt undantag.

– I lägre samhällsklasser är förtida död vanligare än i högre, säger Denny Vågerö, professor i medicinsk sociologi vid Stockholms universitet.

– Den ökade dödligheten gäller både spädbarn, barn och vuxna. De som är sämre ställda uppger också sämre hälsa, mer symtom och fler sjukdomstillfällen än högre samhällsklasser. Ju lägre samhällsklass desto större ohälsa.

Det finns många tänkbara orsaker. Exempelvis är vissa hälsoskadliga beteenden vanligare i lägre samhällsklasser.

Människor med låg utbildning och låga inkomster är oftare rökare. Andra beteenden som skulle kunna bidra till skillnader när det gäller hälsan är alkoholvanor, fysisk aktivitet och konsumtion av rotfrukter och grova fibrer. Men olikheter i beteende är inte hela förklaringen till skillnaderna, enligt Denny Vågerö. Samhällets organisation i fråga om arbete, inkomstfördelning, boende och social sammanhållning spelar sannolikt också en roll.

Arbetslöshet

– Det finns till exempel stöd för att arbetslöshet, liksom arbeten med en kombination av höga krav och små möjligheter för individen att styra sitt arbete, innebär hälsorisker. Andelen människor i sådana yrken och fördelningen av arbetstillfällen skulle därmed kunna spela en roll för folkhälsan.

– Människor med tillgång till sociala kontakter lever längre än individer som är mer isolerade. Samhällen med uttalade sociala klyftor och svag sammanhållning skulle därmed kunna få särskilt dålig folkhälsa.

Forskare som studerar samband mellan sociala faktorer och hälsa kan inte använda experimentella metoder. I stället är de hänvisade till att jämföra befintliga grupper med varandra och att jämföra situationen vid olika tidpunkter.

Sådana metoder medför alltid vetenskapliga svagheter. Olika grupper och tidpunkter är inte helt jämförbara, och resultaten kan därför bli osäkra. Många faktorer kan spela in vid sidan av just den som man vill studera, och det är svårt att dra slutsatser om orsakssamband.

Men Denny Vågerö påpekar att samma problem gäller många medicinska forskningsområden, till exempel genetiken, där forskningsresultat ofta accepteras okritiskt.

– Just nu tycks många ha en överdriven tilltro till ärftliga förklaringar till ohälsa. De glömmer samspelet mellan arvet och miljön, inbegripet de sociala faktorerna.

– Genetiken kan till exempel inte förklara varför svenskarnas medellivslängd har ökat så enormt under 1900-talet. Vår arvsmassa är ju i stort sett densamma som för hundra år sedan.

Snävt synsätt

Ett lika snävt synsätt har präglat hälsopolitiken, anser Denny Vågerö.

– Det förebyggande hälsoarbetet blir ineffektivt om det riktas enbart mot hälsoskadligt beteende – som om våra handlingar vore helt oberoende av vår sociala situation. Men man kan knappast förmå folk att ändra sitt beteende om man bortser från den sociala situation och livsstil som kanske orsakar eller åtminstone främjar beteendet.

– Hälsan hos de bäst ställda ger oss en fingervisning om hur friska även de övriga skulle kunna bli.