Forskning visar att vissa interventioner för att förstärka familjehemsvården kan ge positiva effekter för placerade barn. Bland lovande resultat märks förbättrad psykisk hälsa och anknytningstrygghet samt minskat normbrytande beteende, till exempel färre dagar på låst avdelning.

Efter att ha granskat den vetenskapliga litteraturen har SBU dragit följande slutsatser:

• Föräldraskapsstödsprogram med fokus på barns anknytning kan minska otrygghet i anknytningen för familjehemsplacerade barn.
• Behandlingsfamilj för ungdomar – mer specifikt Treatment Foster Care Oregon (TFCO) – kan leda till färre dagar på låst avdelning, minska substansbruk av narkotika och förbättra den psykiska hälsan för placerade ungdomar med normbrytande beteende.
• Resultaten indikerar även att:
• föräldraskapsstödsprogram med fokus på barns beteende kan minska familjehemsplacerade barns utagerande beteende.
• interventioner med fokus på barns skolgång och inlärning kan förbättra familjehemsplacerade barns läsförmåga.
• behandlingsfamilj för ungdomar (TFCO) kan minska placerade ungdomars kriminalitet.

Totalt identifierades 23 olika interventioner som har kategoriserats utifrån huvudsakligt syfte. Kategorierna är: (a) föräldraskapsstödsprogram med fokus på barns anknytning eller (b) barns beteende, (c) interventioner med fokus på barns skolgång och inlärning, (d) behandlingsfamilj för yngre barn eller (e) ungdomar samt (f) övriga interventioner med fokus på barns psykosociala situation. Över lag fanns det begränsat underlag att undersöka interventioners effekter, med få studier om respektive intervention. Många kunskapsluckor identifierades, till exempel metoder för att utreda familjer som vill bli familjehem samt interventioner som fokuserar på barns fysiska hälsa, inklusive tandhälsa. Rapportens slutsatser har låg tillförlitlighet. Det betyder att det är möjligt att resultaten stämmer, men framtida forskning kan komma att förändra bilden.

Interventionerna för att förstärka familjehemsvården innehåller flera aktiviteter och strategier för att stödja familjehemsföräldrar och placerade barn. Underlaget räcker inte för att besvara vilka av dessa som påverkar effekten av interventionerna.

Inga slutsatser kan dras om relationen mellan kostnader och effekter för interventioner för att förstärka familjehemsvården. Resultatet i de två identifierade hälsoekonomiska studierna indikerade att investering i TFCO är samhällsekonomiskt lönsamt, men detta ska tolkas med försiktighet på grund av studiernas stora metodbrister.

Fler välgjorda forskningsstudier, till exempel med fler deltagare och med tydligare beskrivning av interventionernas olika delar, behövs för att kunna dra säkrare slutsatser. Det behövs även studier om interventioner för att förbättra placerade barns fysiska hälsa.

Familjehemsvård är den dominerande placeringsformen i Sverige, särskilt för yngre barn. Tidigare forskning har visat att barn som placeras är en särskilt utsatt grupp med svårigheter inom flera livsområden. För barn med särskilt omfattande behov kan det krävas mer kvalificerade insatser där familjehemmen får extra utbildning, stöd och handledning för att möta barnens behov. Ibland behöver även barnen särskilt stöd.

Rapportens syfte är att öka kunskapen om interventioner för att förstärka familjehemsvården. Rapporten är en redovisning av ett gemensamt regeringsuppdrag till SBU och Socialstyrelsen. En del av regeringsuppdraget, som handlar om att sammanställa kunskap om vad som stödjer eller hindrar personer att ta sig an eller behålla ett uppdrag som familjehem, redovisas i Bilaga 1.

Den senaste litteratursökningen gällande effektstudier gjordes i juni 2025 och gällande hälsoekonomiska studier i januari 2025. Totalt inkluderades 55 artiklar om effekter av interventioner för att förstärka familjehemsvården och två artiklar om hälsoekonomiska aspekter.

SBU och Socialstyrelsen fick den 13 april 2023 ett regeringsuppdrag att öka kunskapen om förstärkta familjehem och behandlingsfamiljer samt att förbättra förutsättningarna för fler placeringar i förstärkta familjehem och behandlingsfamiljer (dnr S2023/01363 (delvis)).

Uppdraget har delredovisats år 2024 och 2025 och detta är slutredovisningen av SBU:s del av uppdraget.

I SBU:s del av uppdraget ingår att ta fram ett vetenskapligt kunskapsunderlag avseende de arbetssätt och metoder som används inom ramen för kvalificerade familjehemsinsatser, inklusive deras komponenter.

Socialstyrelsen och SBU ska vidare beskriva vilka förutsättningar som behöver finnas för att möjliggöra fler placeringar i förstärkta familjehem och behandlingsfamiljer.

I Socialstyrelsens del av uppdraget ingår att kartlägga användningen av förstärkta familjehem och behandlingsfamiljer i Sverige och undersöka hur förstärkta familjehem och behandlingsfamiljer upplever insatsen. Socialstyrelsen ska även utifrån kunskapsunderlagen skapa och genomföra kunskapsstödjande aktiviteter kring förstärkt familjehemsvård.

Syftet är att öka kunskapen om interventioner för att förstärka familjehemsvården.

SBU:s rapport ska utgöra ett underlag till Socialstyrelsens kunskapsstödjande insatser inom uppdraget. Andra målgrupper är aktörer inom socialtjänstens område som arbetar med familjehemsvård.

När ett barns behov av trygghet, omsorg och fostran inte kan tillgodoses i det egna hemmet kan en placering utanför hemmet bli aktuell. I Sverige sker detta inom ramen för samhällsvård, som omfattar placeringar i familjehem, jourhem, stödboende och hem för vård eller boende (inklusive de särskilda ungdomshemmen) [1]. Sådana placeringar aktualiseras när andra insatser bedöms otillräckliga, med den övergripande intentionen att barnet – när det är förenligt med barnets bästa – ska kunna återförenas med sin ursprungsfamilj [1].

Varje år placeras ungefär 1 procent av alla barn och unga (0–20 år) i Sverige utanför hemmet. Över hela uppväxten har cirka 4 procent erfarenhet av samhällsvård någon gång, vilket motsvarar ungefär ett barn i varje skolklass [1]. Familjehemsvård är sedan länge den dominerande placeringsformen i Sverige, särskilt för yngre barn, och utgör cirka 75 procent av alla placeringar [2]. Detta ligger i linje med internationella rekommendationer som ofta framhåller familjehemsvård som det mest gynnsamma alternativet (se till exempel FN:s generalförsamling [3] och UNICEF [4]). En svensk kartläggning från år 2020 visade att nästan hälften av alla barn som placeras hade varit placerade mellan ett och fem år. En dryg tredjedel hade varit placerade kortare tid än ett år och 16 procent hade varit placerade fem år eller längre [5].

Ett familjehem definieras som ett enskilt hem som på uppdrag av socialnämnden tar emot barn för stadigvarande vård och fostran, utan att det är en yrkesmässig verksamhet (Socialtjänstlag 2025:400, 9 kap 2§). Att vara familjehemsförälder ses som ett uppdrag som utförs av vanliga familjer i hemmet, där de vuxna förväntas samarbeta nära med socialtjänsten och barnets vårdnadshavare utifrån det tredelade föräldraskapet [1].

Familjehem kan delas in i:

• familjehem utan tidigare relation mellan barnet och familjehemsföräldrarna
• nätverkshem, när barnet placeras hos släktingar eller andra närstående
• jourhem för tillfälliga och akuta placeringar.

För barn med särskilt omfattande behov kan det krävas mer kvalificerade insatser inom familjehemsvården. I internationell litteratur talas om specialized foster care eller therapeutic foster care, där familjehemmen får extra utbildning, stöd och handledning för att möta barnens behov [6]. I våra grannländer Norge [7] och Danmark [8] finns exempelvis specialiserade familjehem för de mest behövande barnen beskrivna i gällande lagstiftning. I Danmark finns kategorin förstärkta familjehem, som utgör en nivå mellan vanliga familjehem och specialiserade familjehem när det gäller kompetens och resurser [8]. I Sverige diskuteras liknande indelningar, eftersom det idag saknas en etablerad definition av begreppet förstärkt familjehem. Utredningen om barn och unga i samhällets vård (SOU 2023:66) föreslår att kategorin förstärkt familjehem införs i lagtexten för att tydliggöra att det handlar om familjer med särskild kompetens eller erfarenhet [9]. I nuläget använder aktörer i Sverige begreppet förstärkt familjehem på olika sätt, men det handlar ofta om en kombination av ökad handledning och mer stöd från socialtjänsten eller konsulentverksamheter [10].

Behandlingsfamilj är en strukturerad behandlingsinsats inom ramen för ett familjehem som alternativ till institutionsvård. Här har familjehemsföräldrarna en uttalad roll som del av ett professionellt team, ofta med särskild utbildning och handledning [11]. Placeringen i behandlingsfamiljen avslutas i och med att behandlingsinsatsen är över, vanligtvis efter mer än sex månader [12].

Barn som placeras i samhällsvård med samtycke enligt socialtjänstlagen (2025:400, SoL) eller utan samtycke efter domstolsbeslut utifrån LVU (lag med särskilda bestämmelser om vård av unga, 1990:52) tillhör en sårbar grupp med rätt till skydd, omsorg och utvecklingsmöjligheter. Det rättsliga ramverket på nationell och europeisk nivå ställer tydliga krav på att dessa barns behov ska tillgodoses i enlighet med principen om barnets bästa. Det innefattar inte bara skydd mot skadliga upplevelser, utan även en aktiv skyldighet att främja barnets utveckling och skapa förutsättningar för likvärdiga livschanser i jämförelse med andra barn [7] [13] [14] [15] [16] [17]. Enligt det rättsliga ramverket är det viktigt att insatserna är långsiktiga, förebyggande och utgår från varje barns individuella behov.

Många kommuner uppger att det råder brist på familjehem [10] [18]. Bristen uppstår när antalet barn som behöver placeras överstiger antalet platser i lämpliga familjehem, eller när familjehemmens kompetens inte matchar barnens behov. I en enkätundersökning från år 2020 uppgav närmare tre fjärdedelar av de tillfrågade socialtjänsterna att det var svårt eller mycket svårt att rekrytera familjehem, särskilt för barn med mer omfattande behov relaterade till exempelvis substansbruk, problembeteenden, funktionsnedsättningar eller hedersförtryck [18]. Det är sannolikt i denna grupp som behovet av förstärkt familjehemsvård är som störst.

Under år 2024 placerades knappt 19 000 barn i familjehem [2]. Hur många tillgängliga och aktiva familjehem det faktiskt finns är oklart, men har uppskattats till drygt 11 000 år 2022 [19]. I en enkät som besvarats av 79 procent av landets kommuner framkom att dessa år 2024 sammanlagt hade avtal med 8 639 familjehem [10].

Tillgången till familjehem påverkas också av hur många barn varje familjehem tar emot samtidigt. Internationell forskning visar att en relativt liten andel familjehem tar emot en stor andel av de placerade barnen, ofta med mer omfattande behov [20]. I svensk kontext är det däremot oklart hur många barn enskilda familjehem kan ta emot respektive faktiskt tar emot [19]. Det har dock föreslagits att antalet barn som placeras samtidigt i ett familjehem bör begränsas till tre [9].

Internationella studier visar att mellan 23 och 45 procent av en bredare allmänhet är villig att bli familjehem [21] [22] [23]. I svenska undersökningar har cirka 1 till 8 procent svarat att de troligen skulle kunna tänka sig ett uppdrag som familjehem i framtiden [24] [25] [26]. Skillnaderna mellan studierna kan delvis bero på hur frågorna är formulerade och på om personer som redan är eller har varit familjehem ingår i studiepopulationen. Sammantaget pekar resultaten på att rekryteringsbasen är begränsad på befolkningsnivå.

Ytterligare en faktor som påverkar antalet tillgängliga familjehem är hur stor andel av de som anmäler intresse för att bli familjehem som bedöms som lämpliga av socialtjänsten. Socialnämnden utreder dels om den intresserade familjen och dess hemförhållanden uppfyller de generella kraven [27], dels om familjen matchar behoven hos det barn som ska placeras. Det saknas uppgifter om hur stor andel av intresseanmälningarna som leder till en placering, men vanliga uppskattningar pekar på omkring 10–20 procent [19]. Det finns idag inget officiellt register över antalet familjehem i Sverige, men ett sådant har föreslagits eftersom det skulle underlätta för kommunerna att finna familjehem [9].

De barn som placeras i samhällsvård tillhör samhällets mest utsatta. Många har erfarenheter av bristande omsorg, våld eller andra former av svåra uppväxtvillkor. En majoritet av de yngre barnen kommer från psykosocialt och ekonomiskt utsatta miljöer, medan tonåringar utgör en mer blandad grupp där eget riskbeteende ofta är en bidragande faktor till placeringen [28] [29].

Samhällsvård syftar till att skydda barn, skapa bättre uppväxtvillkor och kompensera barn för tidigare brister. Det är en nödvändig insats för barn vars hälsa och utveckling annars riskerar att allvarligt skadas. Samtidigt kan själva ingripandet innebära påfrestningar för barnet, och placeringar som präglas av instabilitet, bristande kontinuitet eller otillräckligt stöd kan i sig innebära risker för barnets utveckling [30] [31]. Forskning och tillsyn har också uppmärksammat brister i exempelvis hälso- och skolrelaterat stöd, vilket innebär att centrala skydds- och kompensationsfunktioner inte alltid kommer barnen till del i praktiken (se till exempel [32] [33] [34] [35] [36] [37]).

Hur det går för barn med erfarenhet av samhällsvård är ett välstuderat område, både nationellt och internationellt. Samtidigt är det nära nog omöjligt att isolera effekten av samhällsvård i sig, eftersom placerade barn i regel är mer utsatta redan före placeringen och eftersom det inte går att veta hur utvecklingen hade sett ut utan insatsen [38]. Med denna metodologiska begränsning i åtanke visar forskningen att placerade barn som grupp, i jämförelse med jämnåriga utan erfarenhet av samhällsvård, har sämre utfall inom flera livsområden, såsom psykisk och fysisk hälsa, utbildning, arbete och försörjning samt risk för kriminalitet och substansbruk [39] [40]. När jämförelser görs med mer likvärdiga grupper, exempelvis syskon eller andra grupper av utsatta barn som vuxit upp i det egna hemmet, pekar studier från Sverige och andra länder på att placerade barn har ungefär samma, eller i vissa fall sämre, långsiktiga utfall [41–52]. Dessa mönster speglar sannolikt i hög grad de omfattande risker och behov som ofta föregår en placering, men kan också ses som indikatorer på att samhällsvårdens kompensatoriska potential behöver stärkas. I det följande görs fördjupningar inom några av de livsområden som har studerats.

Psykisk ohälsa är ett av de mest välstuderade utfallen. Internationella studier visar mycket hög förekomst av allvarlig psykisk ohälsa bland barn i samhällsvård [53]. Den nationella kunskapen om psykisk hälsa under pågående vård pekar i samma riktning [54]. Brukarundersökningar visar att de flesta barn i familjehem trivs i sitt boende, känner sig trygga och får känslomässigt stöd, samtidigt som det finns en mindre grupp som beskriver en utsatt livssituation [55] [56]. Enkätstudier visar att placerade barn, särskilt flickor, oftare rapporterar psykologiska och psykosomatiska besvär och är mindre tillfreds med livet [57] [58] [59] [60]. Registerstudier visar också på en hög förekomst av psykisk ohälsa, bland annat genom psykiatriska diagnoser och förskrivning av psykofarmaka [54]. Dessutom ses kraftigt förhöjda risker för psykisk ohälsa och självmord senare i livet bland tidigare placerade [61] [62] [63].

Utöver psykisk ohälsa pekar forskningen på relationella utmaningar kopplade till barns tidigare erfarenheter och hur placeringar genomförts över tid. Barn som placeras i samhällsvård har ofta erfarenheter av försummelse och relationella avbrott, vilket innebär en ökad risk för otrygg eller desorganiserad anknytning [64], som i sin tur är förknippad med psykisk ohälsa [65] [66]. För barn i familjehemsvård kan dessa processer ytterligare försvåras vid upprepade omplaceringar eller återflyttningar, då relationer till omvårdnadspersoner bryts och behöver byggas upp på nytt. Socialstyrelsens kartläggning visar att omkring en tredjedel av de placerade barnen har haft tre eller fler placeringstillfällen under sin uppväxt [5]. Sådan placeringsinstabilitet är förknippad med ökade risker för svårigheter inom flera områden, inklusive anknytning, identitet, skolgång och psykisk hälsa [30] [31]. Att stödja ett sensitivt föräldraskap hos familjehemsföräldrar bör kunna gynna både familjehemsföräldrarnas engagemang och bindning till barnet och barnets möjlighet att utveckla ett tryggt anknytningsmönster [67].

Studier från Sverige och andra länder visar även att barn i familjehemsvård ofta har fysiska hälsoproblem, inklusive sämre munhälsa [68] [69] [70] [71] [72] [73]. Dessa problem kvarstår både under placeringen och i vuxen ålder [34] [50] [74] [75] [76]. Trots att alla barn erbjuds nationella hälsokontroller uteblir många placerade barn från dessa både före och under placeringen [34] [71] [77]. Två tredjedelar av barn och unga som för första gången placeras i samhällsvård genomgår inte heller de lagstadgade hälsoundersökningarna i samband med placeringen [36].

Ett centralt område för barnens framtid är skola och utbildning. Studier visar att både mer gynnsamma skolutfall och frånvaro av allvarliga skolsvårigheter är förknippade med bättre utfall i vuxen ålder bland placerade barn [78] [79] [80]. När barn som bor i familjehem tillfrågas, uppger de flesta att de får stöd med skolgången. Skoltrivseln är i stort likvärdig med andra barns, men det är vanligare att barn i familjehem utsätts för mobbning [55] [60]. Sett till skolresultat visar registerstudier att omkring hälften av barn som varit långvarigt familjehemsplacerade har låga eller ofullständiga betyg vid slutet av grundskolan [78]. Tidigare placerade har även lägre utbildningsnivå i ung vuxen ålder och senare under livet [81] [82].

Sammantaget har barn i samhällsvård omfattande och sammansatta behov både före, under och efter en placering. Dessa resultat innebär inte nödvändigtvis att placeringen i sig orsakar problemen eller att samhällsvård bör undvikas [38]. Familjehemsvård är en viktig och ofta nödvändig resurs för barn som bär med sig svåra erfarenheter och uppväxtvillkor. Däremot understryker resultaten vikten av att stärka kvaliteten, stabiliteten och stödet i samhällsvården. För att förbättra utfallen behöver interventioner både möta barnens aktuella behov och bidra till långsiktigt hållbara placeringar, med tillräckligt stöd till såväl barnet som familjehemsföräldrarna och ursprungsfamiljen.

I de beslutsprocesser som sker inom familjehemsvården aktualiseras etiska frågor där barnets bästa ska tas i beaktande [83]. Dessa rör beslut om att:

• inleda och avsluta utredningar som kan aktualisera familjehemsvård
• inleda, förlänga och avsluta familjehemsvård
• godkänna familj som familjehem.

Det finns fyra etiska huvudfrågor som brukar aktualiseras i samband med familjehemsplacering eller annan samhällsvård för barn [84] [85]:

• Är vården tillräckligt bra för barnet eller ungdomen, med tanke på vad forskningen säger om både positiva effekter och möjliga risker? Exempel på risker kan vara åtgärder utan samtycke eller att ungdomen placeras tillsammans med andra ungdomar med allvarliga beteendeproblem.

• Får barnet vara delaktig och ha inflytande över sin vård, utifrån sin ålder och mognad?
• Behandlas barnet på samma sätt som andra barn? Det vill säga – sker vården på ett rättvist och jämlikt sätt?
• Tar samhället det ansvar som krävs när man tar över vården av ett barn eller en ungdom – frivilligt eller med tvång? Detta ansvar innebär att i föräldrarnas ställe agera för att möta barnets grundläggande behov av omvårdnad, trygghet och en god fostran.

Vid familjehemsplacering behöver socialtjänsten även överväga om det behövs särskilt stöd för att tillgodose barnets eller den unges behov. I samband med detta behöver socialtjänsten jämföra och värdera kunskapsunderlaget för olika interventioner för att bedöma hur goda resultat kan uppnås utan oacceptabla bieffekter eller överträdelser av etiska gränser (till exempel otillbörligt tvång eller orättvisa). Ett alternativ som inte bör uteslutas är att avvakta med insatser om kunskapen brister eller riskbilden är alltför oklar.

Tidigare rapporter från SBU har beskrivit hur det är ett etiskt problem att så få av de interventioner som idag används i Sverige inom familjehemsvården har utvärderats [11] [86]. Detta blir i sin tur en brist på ansvarstagande från samhällets sida eftersom det inte är tydligt om interventionerna gynnar de som placeras.

1. Vilken effekt har interventioner för att förstärka familjehemsvården och som används, eller skulle kunna användas, före eller under placering på:
1. psykisk och fysisk hälsa samt psykosocial situation och funktion för barn
2. placeringens stabilitet
3. familjehemsföräldrars föräldraförmåga och psykiska hälsa?
2. Vilka är komponenterna i dessa interventioner?
3. Vilket stöd finns för att vissa komponenter påverkar effekten av interventioner för att förstärka familjehemsvården?
4. Vad stödjer och hindrar att personer tar sig an och behåller ett uppdrag som familjehem eller behandlingsfamilj?
5. Hur ser relationen mellan kostnader och effekter ut för interventioner för att förstärka familjehemsvården jämfört med sedvanlig familjehemsvård respektive för behandlingsfamilj jämfört med institutionsvård?

Svaret på fråga 4, om faktorer som stödjer respektive hindrar personer att ta sig an och behålla ett uppdrag som familjehem, har redovisats separat och återfinns i Bilaga 1.

3.2.1 Urvalskriterier

Studieurvalet för att besvara de tre första frågorna baseras på det PICO¹ och de avgränsningar som presenteras i Tabell 3.1. Samma PICO och avgränsningar används i de två tidigare SBU-rapporter som utgör utgångspunkt i litteratursökningen. I rapporten avser ”barn” åldrarna 0 till 17 år när inte ett snävare åldersspann anges, medan ”ungdomar” avser barn i åldrarna 12 till 17 år. Vid interventioner i familjehemskontext jämför vi med sedvanlig familjehemsvård, väntelista eller annan relevant intervention och utfallen rör barn eller familjehemsföräldrar [86]. För behandlingsfamiljer för ungdomar jämför vi istället med institutionsvård, eftersom detta är det mest relevanta alternativet för ungdomar med allvarliga beteendeproblem. Utfallen för behandlingsfamilj för ungdomar avser endast ungdomarna (inte familjehemsföräldrarna) [11].

^1. PICO är en förkortning för patient/population/problem, intervention (insats, behandling), comparison/control (jämförelseintervention, -insats, -behandling) och outcome (utfall).

3.2.2 Process för urval av studier och artiklar

I denna rapport avser studie den faktiska undersökningen där forskare samlar in och analyserar data medan artikel avser den vetenskapliga publikationen.

Urvalet av artiklar har skett på två olika sätt baserat på publikationsdatum. För artiklar publicerade fram till och med år 2017 har urvalet skett från de artiklar som inkluderats i två SBU-rapporter som publicerades år 2017 [86] och 2018 [11]. För artiklar publicerade efter år 2017 har urvalet skett från de litteratursökningar som beskrivs nedan. Vi bedömde att de tidigare SBU-rapporterna hade inkluderat alla artiklar som var relevanta för denna rapport. Bedömning av studiernas relevans och risk för bias har skett på samma sätt, oavsett om artikeln identifierats genom SBU:s tidigare eller senare litteratursökningar.

3.2.2.1 Litteratursökning

Projektets informationsspecialist utformade sökstrategier i samråd med sakkunniga och projektledare samt utifrån nämnda SBU-rapporter [86] [11]. De systematiska litteratursökningarna genomfördes i november 2023 i databaserna PsycInfo (EBSCO), SocIndex (EBSCO), Sociological Abstracts (ProQuest), Medline (OvidSP) och Scopus (scopus.com) med begränsning på årtal från år 2016 (mot bakgrund av senaste sökdatum för de tidigare SBU-rapporterna). Sökningen uppdaterades i juni 2025. Dubbletter av referenser mellan databaser rensades med hjälp av det digitala verktyget Deduklick [89].

Som komplement till ovanstående sökning gjordes dels en citeringssökning i Scopus (scopus.com) utifrån inkluderade artiklar i SBU-rapporten som publicerades år 2017 [86] och 2018 [11], dels söktes samtliga inkluderade referenser fram från tre källor:

1. NICE Guideline (England): Looked-after children and young people (NG205) (2021), underlag A, C, F, H, I och J. Från denna källa söktes även exkluderade referenser [90].
2. Folkhelseinstituttet (Norge): Hva bidrar til stabile plasseringer når barn er plassert i fosterhjem eller på institusjon? Systematisk litteratursøk med sortering (2023) [91].
3. Dalgaard et al; Campbell Systematic Reviews (Danmark): Parenting interventions to support parent/child attachment and psychosocial adjustment in foster and adoptive parents and children: A systematic review (2022) [92].

Fullständig sökdokumentation finns i Bilaga 2.

I maj 2025 utfördes kontroller av inkluderade studier avseende forskningsintegritet. Kontrollen omfattade:

• Sökning efter återkallade publikationer i databasen Retraction Watch via EndNote 21.
• Uppföljning av Comments, Errata eller Expression of Concern i databasen PubMed och kommentarer i databasen PubPeer.
• Kvalitetsgranskning av tidskrifterna som de inkluderade studierna publicerats i utifrån Norwegian Register for Scientific Journals, Series and Publishers.

Kontrollen identifierade inte några tecken på brister i de studier som inkluderas i rapporten.

3.2.2.2 Bedömning av relevans

Granskningen på abstrakts- och fulltextnivå genomförde och dokumenterade vi i det webbaserade verktyget Covidence. Två personer vid SBU:s kansli granskade oberoende av varandra de artikelsammanfattningar (abstrakts) som vi hade identifierat i litteratursökningarna och SBU-rapporterna från år 2017 och 2018. De artiklar som uppfyllde urvalskriterierna, eller där vi var osäkra eller oeniga om de uppfyllde kriterierna, beställdes i fulltext. Fulltexterna granskades av två personer i projektgruppen som oberoende av varandra bedömde om artiklarna uppfyllde de uppställda urvalskriterierna. Oenigheter löstes genom diskussion i projektgruppen. Artiklar som inte uppfyllde urvalskriterierna exkluderades från vidare analys och orsak till exklusion noterades (Bilaga 3).

3.2.2.3 Bedömning av risk för bias

För bedömning av studiernas risk för bias användes anpassade versioner av SBU:s svenska översättningar av granskningsmallarna RoB2 (för randomiserade studier) respektive ROBINS-I (för icke-randomiserade studier) som finns tillgängliga på SBU:s webbsida. I SBU:s översättningar har ett tillägg gjorts angående bedömning av eventuella intressekonflikter hos studieförfattarna. De versioner av granskningsmallarna som användes i detta projekt återfinns i Bilaga 4. Risken för bias bedömdes för varje utfallsmått och kunde ibland skilja sig åt mellan utfallsmått inom samma studie. En sakkunnig och en person vid SBU:s kansli granskade artiklarna oberoende av varandra innan en konsensusbedömning gjordes. Eventuella oenigheter löstes genom diskussion, där projektgruppen involverades vid behov. Vi genomförde och dokumenterade bedömningen (Bilaga 5) i det webbaserade verktyget Covidence. Studier med hög risk för bias exkluderades från vidare hantering (Bilaga 6).

3.2.3 Extraktion av data från artiklarna

Vi sammanställde data från inkluderade artiklar med låg eller måttlig risk för bias i en Excelfil (Bilaga 7). Extraherad information omfattade: studiedesign, studiemiljö (setting), studerad population, antal deltagare, deltagarnas demografi och baslinjedata gällande problematik och placeringshistorik, detaljer om utvärderad intervention och kontrollintervention, bortfall, resultat uppdelat i olika utfallskategorier och uppföljningstider. Vad gäller deltagarnas baslinjedata riktar sig interventionerna till barn med olika grad av problem eller svårigheter. Vissa studier har inkluderat barn som har en viss nivå av problem, till exempel symtom som skattas högre än ett givet gränsvärde på en skattningsskala eller att de dömts för brott. Andra studier har istället utgått från att familjehemsplacerade barn, utöver själva placeringen, ofta är exponerade för specifika risker och har därför inkluderat dem utan krav på en viss problemnivå. Vi har valt att kalla det första ”konstaterade problem” och det andra ”potentiella problem”.

En person från SBU:s kansli extraherade uppgifterna och en sakkunnig alternativt en annan person från SBU:s kansli kontrollerade dessa. När oklarheter identifierades löstes detta genom diskussion. Vi hade inte beslutat i förväg vilka mått som skulle extraheras för respektive utfall, utan detta avgjordes i dialog med projektets sakkunniga under arbetets gång. Vi använde data från den längsta uppföljningstiden som rapporterades i artikeln då det bedömdes ha störst klinisk relevans.

3.2.4 Syntes

För att öka möjligheterna till syntes grupperade vi de identifierade interventionerna till sex olika interventionskategorier (Avsnitt 4.2). Vi strävade efter att göra synteser på så liknande utfall som möjligt. Ibland var det möjligt att göra synteser på specifika utfall (till exempel läsförmåga, anknytningstrygghet) medan andra synteser gjordes på utfall inom en utfallskategori (till exempel internaliserande symtom, psykisk hälsa).

Ambitionen var att välja det mest relevanta utfallsmåttet för den utfallskategori som skulle utvärderas. När en artikel rapporterade flera olika utfallsmått för ett utfall utgick vi i första hand från det mått som författarna angav som ett primärt utfallsmått. Om inget primärt utfallsmått för den utfallskategorin definierats utgick vi från följande principer för att välja vilket mått som skulle användas i syntesen:

• Det mått som författarna på annat sätt lyfte fram som viktigast (till exempel att det lyftes särskilt i introduktionen eller presenterades i början av metod- och resultatavsnittet).
• Om skattningar av samma utfall redovisades ur flera olika perspektiv valde vi i första hand mått skattat av barn eller ungdom, i andra hand mått skattat av familjehemsförälder och i tredje hand mått skattat av annan aktör, till exempel lärare.
• Gällande föräldraförmåga separerade vi i syntesen familjehemsföräldrarnas egna skattningar från observatörsskattningar, eftersom dessa utfall bedömdes för olika för att slås ihop.

En standardiserad effektstorlek samt standardfel beräknades med hjälp av Practical Meta Analysis Effect Size Calculator från Campbell Collaboration för varje resultat som ingick i metaanalyserna [93]. I första hand användes justerade medelvärden och standardavvikelser, eller estimat från statistisk analys, där eventuella skillnader mellan grupperna vid studiens start hanterats statistiskt. Det är ett sätt att minska risken för att utfallet som undersöks i analysen har påverkats av något annat än själva interventionen. Om information för att göra detta saknades beräknades effektstorleken utifrån observerade medelvärden, standardavvikelser och gruppstorlek vid uppföljningstillfället. Effekter är reverserade vid behov så att positiva effekter innebär fördel för interventionsgruppen.

Vad gäller behandlingsfamilj för ungdomar inkluderades inga nya studier jämfört med den tidigare SBU-rapporten [11]. Vi valde att utgå från de metaanalyser som presenterades i den rapporten. De standardiserade effektstorlekarna i de synteserna är därför inte framtagna enligt beskrivningen ovan, utan val av utfall och uppföljningstider följer den metod som finns beskriven i den tidigare rapporten.

Metaanalyser genomfördes i RevMan Web [94]. Vi använde genomgående slumpeffektsmodellen (engelska: random effects model) eftersom det fanns vissa skillnader i studierna, framför allt gällande populationen och interventionens utformning. Inverse variance användes för beräkning av konfidensintervall. Vi följde Cochranes rekommendationer om metod för beräkning av heterogenitet [95].

Metaanalyser genomfördes när det fanns minst tre studier med oberoende deltagare inom en interventionskategori för ett utfall. När färre än tre studier fanns tillgängliga gjordes ingen sammanvägning, eftersom skattningen av mellanstudievariansen (τ²) i en slumpeffektsmodell blir mycket osäker med så få studier. Detta kan leda till instabila och svårtolkade resultat.

3.2.5 Bedömning av de sammanvägda resultatens tillförlitlighet

För att bedöma tillförlitligheten i det samlade vetenskapliga underlaget användes det internationellt utarbetade systemet GRADE (The Grading of Recommendations Assessment, Development and Evaluation) [96]. En GRADE-bedömning gjordes per resultat. Innebörden av de olika domäner som bedöms och de olika nivåerna av tillförlitlighet framgår av Faktaruta 3.1 och en utförligare beskrivning finns i SBU:s metodbok [87]. Samtliga avdrag är angivna i de sammanfattande tabellerna i Kapitel 5, även om den totala GRADE-bedömningen som lägst kan bli +1 (mycket låg tillförlitlighet).

Vid val av effektpåstående tog vi stöd av vägledningen i CORE GRADE som beskriver hur man graderar tillförlitligheten till en ”non-null effect” [97]. Detta innebär att vi ibland formulerar effektpåståenden om att det finns en effekt, trots att konfidensintervallet på den sammanvägda effekten korsar nollinjen. Vägledningen ger också stöd i att använda trösklar för betydelsefull effektskillnad som ett stöd i val av effektpåstående, till exempel när en sammanvägd effekt är så liten att det inte verkar rimligt att formulera ett positivt eller negativt effektpåstående. Eftersom utfallsmåtten i synteserna skiljer sig åt valde vi att använda en standardiserad medelvärdesskillnad (SMD) på 0,20 (en liten effekt enligt Cohens tumregel) som ett tröskelvärde för betydelsefull effektskillnad (positiv och negativ). Om den sammanvägda effekten var mindre än en SMD på 0,20 formulerades effektpåståendet som ”ingen betydelsefull effektskillnad”.

Med stöd av vägledningen från CORE GRADE användes även tröskelvärdet för betydelsefull effektskillnad i bedömningen av avdrag för precision. Om konfidensintervallet för en sammanvägd effekt till fördel för interventionen korsar en tröskel (nollinjen) gjordes ett avdrag (–1), om två trösklar passeras (nollinjen samt SMD ≥0,2) gjordes två avdrag (–2). Projektets principer för avdrag för bristande precision och samstämmighet för att underlätta en transparent och enhetlig bedömning beskrivs i Tabell 3.2.

 

Eventuella intressekonflikter hos artikelförfattarna noterades i samband med bedömningen av den sammanvägda risken för snedvridning av resultaten. Överförbarhet beaktades övergripande och vi bedömde det troligt att de inkluderade interventionerna skulle fungera på liknande sätt om studierna hade genomförts i Sverige. Inga avdrag gjordes därför inom detta riskområde. Vi bedömde att publikationsbias inte är det huvudsakliga hotet mot resultatens tillförlitlighet, och gjorde därför inte heller avdrag i detta riskområde.

När underlaget bestod av en eller två studier bedömde vi inte resultatens tillförlitlighet. Eftersom dessa underlag kommer från studier med övergripande måttlig risk för bias, få deltagare och händelser och att resultaten vid enstaka studier inte har upprepats bedömer vi att dessa resultat genomgående har mycket låg tillförlitlighet. Vi kan då inte uttala oss om effekten.

3.3.1 Logisk modell för analys av komponenter

I detta uppdrag har SBU analyserat och beskrivit vilka komponenter som ingår i de olika interventionerna. För att bättre förstå hur en intervention förväntas åstadkomma förändring och uppnå önskade resultat kan den beskrivas med hjälp av programteori [100]. Programteorin består av två delar: en förändringsmodell och en handlingsstrategi. Förändringsmodellen beskriver de orsaksprocesser som leder från aktiviteter till resultat. Handlingsstrategin beskriver praktiska inslag eller aktiviteter som förväntas göras inom interventionen för att aktivera förändringsmodellen och ge den genomslag [101].

Beståndsdelarna i förändringsmodellen och handlingsstrategin benämner vi här samlat som komponenter. Teoretiskt sett kan olika interventioner innehålla samma komponenter, och interventioner med samma namn eller teoretiska grund kan skilja sig åt vad gäller komponenter, och därmed i genomförandet.

Programteorin kan visualiseras i en logisk modell för att tydliggöra sambanden mellan interventionens olika delar och de förväntade resultaten [101]. Den logiska modellen kan ge en uppfattning om vilka förutsättningar som krävs för att det förväntade resultatet sannolikt ska uppfyllas och beskriver resurser, aktiviteter/strategier, följsamhet och kortsiktiga respektive långsiktiga utfall (Figur 3.1).

Det planerade arbetet i en intervention beskrivs vanligtvis i en handbok eller manual, som anger vad som ska genomföras. Här ingår resurser samt aktiviteter/strategier. Resurser – personella, organisatoriska och ekonomiska – avser de tillgångar som krävs för att genomföra en intervention. Aktiviteter/strategier kan till exempel omfatta olika terapeutiska tekniker, på vilket sätt en intervention ges, samverkan samt i vilken ordning och omfattning dessa aktiviteter ska genomföras – det vill säga själva processen.

Det förväntade resultatet delas upp i följsamhet och utfall. Följsamhet handlar om att interventionen genomförs enligt plan. Ju fler avsteg som görs från de verksamma komponenterna, desto större är risken att interventionen inte leder till önskade resultat [103]. Kortsiktiga utfall inträffar strax efter att en intervention har genomförts. Dessa resultat ses vanligtvis inom dagar, veckor eller några månader och är ofta mätbara förändringar som indikerar initiala framsteg mot att uppnå långsiktiga mål. Långsiktiga utfall, även kända som distala eller långtidseffekter, är resultaten som inträffar efter en längre tidsperiod. Dessa resultat återspeglar de bredare, mer betydelsefulla effekterna och är ofta interventionens huvudsakliga mål.

3.3.2 Extraktion av data om komponenter

Vi sammanställde vilka komponenter som ingick i interventionerna i de inkluderade artiklarna med låg eller måttlig risk för bias. En metod för systematisk kvalitativ innehållsanalys användes för att samla in information om interventionen. Innehållsanalys möjliggör systematisk analys och tolkning av data, bland annat i form av texter, för att identifiera gemensamma mönster, teman och betydelser. På detta vis omvandlas ostrukturerat innehåll till mer konkreta och användbara data som kan ligga till grund för vidare analyser och tolkningar [104].

Data extraherades utifrån en mall som togs fram efter en genomläsning av artiklarna. En uppsättning av initiala kategorier utvecklades, baserat på befintlig kunskap om studiefältet och interventionerna. Dessa omfattade interventionens syfte, målgrupp, teoretiska grund, resurser, aktiviteter/strategier, leveranssätt samt följsamhet. Fyra sakkunniga genomförde manuell dataextraktion där enheter av meningsfullt innehåll (textstycken, meningar, fraser) identifierades och extraherades ur varje artikel till matchande kategorier. Om en relevant textenhet inte kunde placeras i den initiala strukturen skapades en ny kategori. De kategorier som bedömdes vara för omfattande delades upp i flera mer specifika kategorier. Exempelvis var det meningsfullt att dela upp ’stöd till barn’ och ’stöd till familjehemsföräldrar’ i fler underkategorier. Detta tillvägagångssätt säkerställde att alla relevanta aspekter av data var representerade, vilket möjliggjorde en mer nyanserad och djupgående förståelse av fenomenet som studerades [105].

I övergången till nästa analyssteg kontrollerade projektledare på SBU dataextraktionen och gjorde nödvändiga justeringar för att säkerställa enhetlighet och tillförlitlighet i kategoriseringen. Därefter analyserade SBU det extraherade innehållet för att identifiera gemensamma komponenter och mönster. Detta gjordes bland annat genom att gruppera data på olika sätt för att identifiera relationer mellan kategorierna, förstå innebörden i materialet och ge en överblick över de olika komponenterna i interventionerna.

Två interaktiva kartor utformades tillsammans med projektets sakkunniga. Varje karta består av en interaktiv tabell där information om de inkluderade studierna kan filtreras fram. I Interaktiv karta: Aktiviteter för att stödja i interventioner för att förstärka familjehemsvården visar siffran i symbolen antal publikationer. Om en studie har redovisats i flera publikationer, eller om publikationer från olika studier innehöll delvis samma deltagare, visas den senaste publikationen i kartans länk.

I Interaktiv karta: Effektriktningar i interventioner för att förstärka familjehemsvården ges en överblick av redovisade effektriktningar per namngiven intervention. Utfallen har slagits samman i breda utfallskategorier för ökad överblick (Tabell 3.3). De mer specifika utfallen kan synliggöras genom att använda kartans filter. Symbolen för effektriktning visar om interventionen gav bättre eller sämre resultat än kontrollinterventionen, eller om resultatet var otydligt eller motstridigt. Motstridig effektriktning innebär att samma utfall mättes på flera sätt inom samma studie och att resultaten pekade åt olika håll. Effektriktning visas oavsett om resultatet var statistiskt signifikant eller inte. Effektriktningarna i kartan är baserade på resultat från enskilda studier, det vill säga inte sammanvägda resultat. Vi har inte bedömt dessa resultats tillförlitlighet.

Kartorna syftar till att knyta de inkluderade studiernas interventioner, aktiviteter och utfall till den logiska modellen, genom att ge en överblick över vilka komponenter i modellen som har undersökts och vilka utfall som har mätts. Kartorna är därmed ett stöd för att beskriva kunskapsläget och identifiera kunskapsluckor, men de ska inte användas för slutsatser om effekter.

I rapporten används begreppet hälsoekonomi genomgående, trots att de utvärderade interventionerna genomförs inom socialtjänsten snarare än inom hälso- och sjukvården. En systematisk litteraturöversikt genomfördes med syftet att identifiera studier som analyserade kostnadseffektiviteten, kostnader eller resursförbrukning av interventioner för att förstärka familjehemsvården jämfört med sedvanlig familjehemsvård eller institutionsvård. Detta gjordes för att besvara översiktens femte fråga.

3.5.1 Urvalskriterier

Urvalskriterierna för översikten av hälsoekonomisk litteratur baserades på samma PICO som projektet i övrigt, avseende population (P), intervention (I) och kontrollgrupp (O). Vad gäller utfall (O) var istället hälsoekonomiska utfall av intresse, nämligen inkrementell kostnad per effekt, monetära kostnader och resursförbrukning. Relevanta studietyper var ekonomiska utvärderingar samt jämförande kostnadsanalyser.

3.5.2 Process för urval av studier

3.5.2.1 Litteratursökning

En systematisk litteratursökning efter hälsoekonomiska publikationer genomfördes utifrån samma sökstrategi som i projektets huvudsökning i kombination med ett validerat sökfilter (CAD Narrow [106] för hälsoekonomi. Sökningen gjordes i januari 2025 i databaserna PsycInfo (EBSCO), SocIndex (EBSCO), Sociological Abstracts (ProQuest), Medline (OvidSP) och Scopus (scopus.com).

Fullständig sökdokumentation finns i Bilaga 2.

3.5.2.2 Bedömning av relevans

Två hälsoekonomer granskade, oberoende av varandra, de identifierade artikelsammanfattningarna. De sammanfattningar som av minst en granskare bedömdes uppfylla de hälsoekonomiska urvalskriterierna gick vidare till fulltextgranskning. Under relevansbedömningen av fulltextartiklarna involverades även projektledare för att bedöma artiklarnas överensstämmelse utifrån uppställt PICO. Efter att hälsoekonomerna och projektledarna gjort sina respektive bedömningar, diskuterades eventuella skillnader. Studier inkluderades om de efter fulltextgranskning bedömdes uppfylla PICO.

3.5.2.3 Bedömning av metod och överförbarhet

Relevanta fulltexter granskades och bedömdes med hjälp av SBU:s hälsoekonomiska granskningsmall [107]. Granskningen resulterade i en sammanvägd bedömning av de enskilda studiernas metod och överförbarhet till en nutida svensk kontext.

3.5.2.4 Redovisning av resultat

Studier med acceptabel metod och tillräcklig överförbarhet redovisas i resultatkapitlet medan studier med oacceptabel metod eller otillräcklig överförbarhet redovisas i Bilaga 6. Kostnader uttrycks i svenska kronor konverterade med hjälp av den valutakurs som rådde det prisår som författarna i studien angivit att kostnadsuppgifterna är hämtade från.

Nedan presenteras resultatet av studieurvalet i stegen litteratursökning, relevansgranskning av artikelsammanfattningar och fulltexter, bedömning av risk för bias och hur många artiklar som ingår i analysen.

 

Vi identifierade 55 artiklar som rapporterade resultat från 37 studier. De totalt 23 olika interventioner som identifierades i sökningen grupperades i sex interventionskategorier som baserades på interventionernas huvudsakliga syfte och inriktning. Denna gruppering gjordes för att öka möjligheten att lägga ihop resultat från studier som utvärderat liknande interventioner med olika interventionsnamn. Kategorierna behandlingsfamilj för yngre barn och för ungdomar bestod enbart av en intervention, se Tabell 4.1. Vi hittade inga interventioner med fokus på barns fysiska hälsa (inklusive tandhälsa).

De olika interventionskategorierna beskrivs kort i Tabell 4.1. Där listas också de inkluderade interventioner som ingår i varje kategori. Beskrivningar av de namngivna interventionerna hittas i Bilaga 8. Resultatet i  Kapitel 5 och Kapitel 6 är indelat i avsnitt utifrån dessa interventionskategorier. Där presenteras studierna som utvärderat respektive intervention.

Följande syntesresultat visade på resultat med fördel för de utvärderade interventionerna:

• Föräldraskapsstödsprogram med fokus på barns anknytning minskar otrygghet i anknytningen hos familjehemsplacerade barn jämfört med sedvanlig familjehemsvård (låg tillförlitlighet).
• Behandlingsfamilj för ungdomar – mer specifikt Treatment Foster Care Oregon (TFCO) – leder till färre dagar på låst avdelning, minskar substansbruk av narkotika och förbättrar den psykiska hälsan för ungdomar med normbrytande beteende jämfört med institutionsvård (låg tillförlitlighet).

Syntesresultaten nedan indikerade också positiv effekt för den utvärderade interventionen:

• Föräldraskapsstödsprogram med fokus på barns beteende minskar externaliserande symtom för familjehemsplacerade barn jämfört med sedvanlig familjehemsvård (låg tillförlitlighet).
• Interventioner med fokus på barns skolgång och inlärning förbättrar läsförmågan för familjehemsplacerade barn jämfört med sedvanlig skolgång eller väntelista (låg tillförlitlighet).
• Behandlingsfamilj för ungdomar (TFCO) minskar kriminalitet jämfört med institutionsvård (låg tillförlitlighet).

Resultatet präglas genomgående av stora kunskapsluckor:

• Inom interventionskategorierna behandlingsfamilj för yngre barn (TFCO-P) samt övriga interventioner med fokus på barns psykosociala situation räckte inte underlaget för att bedöma effekten på något utfall.
• Utfall gällande barns psykosociala situation och funktion, till exempel placeringsstabilitet, rapporterades endast i ett fåtal studier och barns fysiska hälsa endast i en studie.
• Effekten på familjehemsföräldrars föräldraförmåga och psykiska hälsa gick inte att bedöma för någon interventionskategori.

Föräldraskapsstödsprogram med fokus på barns anknytning syftar till att hjälpa familjehemsföräldrar att bli lyhörda för placerade barns behov och känslor och anpassa sina beteenden utifrån dessa.

I detta avsnitt utvärderar vi effekten av anknytningsbaserade föräldraskapsstödsprogram som grupp eftersom underlaget per enskild namngiven intervention var begränsat. En överblick av effektriktningar för redovisade utfall per namngiven intervention presenteras i Interaktiv karta: Effektriktningar i interventioner för att förstärka familjehemsvården.

Nedanstående fem interventioner ingår i interventionskategorin:

• Attachment and Biobehavioral Catch-up Intervention (ABC), för spädbarn
• Attachment and Biobehavioral Catch-up Intervention for Toddlers (ABC‑T), för förskolebarn
• Foster Family Intervention (FFI)
• Mentalization-based Treatment (MBT)
• Video-Feedback Intervention to Promote Positive Parenting and Sensitive Discipline for Foster Care (VIPP‑FC).

5.2.1 Beskrivning av ingående studier

Sju randomiserade kontrollerade studier, redovisade i nio artiklar, undersökte effekten av föräldraskapsstödsprogram med fokus på barns anknytning (Tabell 5.2) [108–116]. Fyra av studierna genomfördes i Västeuropa och tre genomfördes i USA. Alla studier utom en inkluderade spädbarn eller förskolebarn med potentiella problem, vilket innebär att barnen placerats utifrån föräldrars bristande omsorg snarare än egna problem [112]. Tre studier rapporterade att de inkluderade barnen hade varit placerade 1,5–3 år [112] [113] [115], en studie rapporterade genomsnittligt antal placeringar till drygt två [111] och ytterligare en beskrev att 77–88 procent av deltagarna hade haft ingen eller en omplacering medan cirka 62–65 procent hade en långtidsplacering [116]. Interventionerna i studierna var relativt lika vad gäller innehåll och omfattning. Se Avsnitt 6.3.1 för en närmare beskrivning av interventionerna.

Inom denna interventionskategori förekommer flera former av kontrollinterventioner (Tabell 5.2). Vi bedömer att den aktiva kontrollinterventionen Developmental Education for Families (DEF) och det som benämns uppmärksamhetskontroll skulle kunna förekomma inom sedvanlig familjehemsvård. Därför inkluderar vi dessa studier i syntesen, även om innehållet i kontrollinterventionerna skiljer sig något. DEF innehöll psykoedukation om barns kognitiva och språkliga utveckling, medan uppmärksamhetskontrollen innehöll telefonsamtal som kretsade kring generella teman om barns utveckling. Vi bedömer dock att studien som utvärderar Mentalization-Based Treatment (MBT) [112] inte är lämplig att lägga ihop med övriga interventioner, eftersom det finns betydande skillnader vad gäller åldersgrupp, barnens hälsa eller beteende och typ av kontrollintervention.

Mer detaljerad information om studierna finns i tabell i Bilaga 7.

5.2.2 Sammanvägda resultat och bedömning av tillförlitlighet

Nedan presenteras först resultat för utfall där det fanns underlag som gick att lägga ihop från minst tre olika studier. Resultat för utfall som endast rapporteras i en eller två studier presenteras under rubriken övriga utfall. I Tabell 5.3 sammanfattas samtliga resultat och resultatens tillförlitlighet.

5.2.2.1 Barns anknytningstrygghet

Tre studier med sammanlagt 197 barn redovisade resultat 0–3 månader efter avslutad intervention avseende barns anknytningstrygghet, vilka vägdes samman i en metaanalys [109] [113] [116]. Olika sätt att mäta utfall (observation eller annan form av klinikerbedömning) användes i studierna. Studierna var relativt lika varandra vad gäller barnens ålder, interventionernas innehåll och omfattning samt uppföljningstid.

Metaanalysen visar på minskad otrygghet i anknytningen för barnen som fått intervention jämfört med kontrollgruppen (Figur 5.1). Tillförlitligheten till resultatet bedöms som låg (), vilket innebär att resultatet kan komma att ändras om fler studier tillkommer. Avdrag har gjorts för risk för bias (−1) samt för precision (−1).

5.2.2.2 Familjehemsföräldrars föräldraförmåga

Fem studier med sammanlagt 392 barn redovisade resultat 0–12 månader efter avslutad intervention avseende familjehemsföräldrarnas föräldraförmåga skattat av en observatör, vilka vägdes samman i en metaanalys [108] [113] [114] [115] [116]. Ytterligare en studie rapporterade detta utfall men exkluderades från metaanalys då den bedömdes vara alltför olik övriga studier (Avsnitt 5.2.1) [112].

Resultatet (Figur 5.2) bedöms ha mycket låg tillförlitlighet () och effekten på föräldraförmåga för familjehemsföräldrarna som fått intervention jämfört med kontrollgrupp kan inte bedömas. Avdrag har gjorts för risk för bias (−1), bristande precision (–2) och bristande samstämmighet (−1).

5.2.2.3 Övriga utfall

Resultat för utfall som inte var möjliga att lägga samman i en syntes sammanfattas i Tabell 5.3. Då underlaget för dessa utfall utgörs av en eller två studier med måttlig risk för bias och mycket få deltagare bedömde vi att samtliga resultat har mycket låg tillförlitlighet. Detta gör att det inte går att bedöma om det finns en skillnad i effekt mellan föräldraskapsstödsprogram med fokus på barns anknytning och sedvanlig familjehemsvård för dessa utfall. Mer detaljerad information om rapporterade effekter för utfallen finns i tabelleringen (Bilaga 7) och en överblick av effektriktningar per studie finns i Interaktiv karta: Effektriktningar i interventioner för att förstärka familjehemsvården. I den interaktiva kartan framkommer till exempel att studierna om ABC och FFI genomgående rapporterar positiva effektriktningar medan VIPP-FC och MBT rapporterar mer motstridiga resultat.

5.2.2.4 Sammanfattning av resultat och resultatens tillförlitlighet

Föräldraskapsstödsprogram riktas till familjehemsföräldrarna och har som mål att påverka barnens beteende genom att stärka familjehemsföräldrars färdigheter och därigenom minska externaliserande symtom hos barnen.

I detta avsnitt utvärderar vi effekten av dessa föräldraskapsstödsprogram som grupp eftersom underlaget per enskild namngiven intervention var begränsat. En överblick av effektriktningar för redovisade utfall per namngiven intervention presenteras i Interaktiv karta: Effektriktningar i interventioner för att förstärka familjehemsvården.

Nedanstående sex interventioner ingår i interventionskategorin. För en beskrivning av interventionerna, se Avsnitt 6.3.2:

• Fostering Changes (FC) programme
• Fostering futures
• Parent-Child Interaction Therapy (PCIT)
• Parent Management Training Oregon (PMTO)
• Taking Care Triple P for foster parents (TCTP)
• The Incredible Years (IY) parenting programme (De otroliga åren) samt Co-parenting with IY.

5.3.1 Beskrivning av ingående studier

Totalt sju studier, redovisade i åtta artiklar, undersökte effekten av föräldraskapsstödsprogram med fokus på barns beteende (Tabell 5.4) [117–124]. Sex av dessa studier var randomiserade kontrollerade studier och en var en icke-randomiserad kontrollerad studie [123]. Fyra av studierna genomfördes i Västeuropa och tre genomfördes i USA.

Barnen i studierna skilde sig åt både vad gäller ålder och om de hade konstaterade problem eller inte. Två studier inkluderade barn med externaliserande symtom över en viss nivå medan övriga fem inkluderade placerade barn med alla problemnivåer. Två studier beskrev frekvensen av olika typer av omsorgsbrist som barnen upplevt och i dessa beskrevs en minoritet (0–37 procent) ha erfarenhet av våld, misshandel eller övergrepp. De flesta studier inkluderade barn i förskoleåldern eller yngre skolbarn, men två studier inkluderade ett brett åldersspann (genomsnittlig ålder cirka 9 till 12 år). I studierna av Bywater och medarbetare [117] och Mersky och medarbetare [121] fick kontrollgruppen väntelista, vilket innebar att de fortsatte med sedvanlig familjehemsvård.

Interventionerna i studierna skiljde sig åt vad gäller innehåll och längd, vilket beskrivs i anslutning till syntesresultaten. Uppföljningstiden varierar mellan direkt efter interventionen till 12 månader efter avslutad intervention. Studierna bedömdes trots dessa skillnader som tillräckligt lika för att vägas samman utifrån deras likartade syfte och inriktning.

Mer detaljerad information om studierna finns i tabell i Bilaga 7.

5.3.2 Sammanvägda resultat och bedömning av tillförlitlighet

Nedan presenteras först resultat för utfall där det fanns underlag som gick att lägga ihop från minst tre olika studier. Resultat för utfall som endast rapporteras i en studie presenteras under övriga utfall. I Tabell 5.5 sammanfattas samtliga resultat och resultatens tillförlitlighet från studier om föräldraskapsstödsprogram med fokus på barns beteende.

5.3.2.1 Barns externaliserande symtom

Sex studier med sammanlagt 364 barn redovisade resultat avseende barns externaliserande symtom med uppföljning 0–10 månader efter avslutad intervention [117] [118] [120] [121] [123] [124]. En av de ingående studierna var en icke-randomiserad kontrollerad studie [123]. I studierna användes tre olika skalor där familjehemsföräldrarna skattade barnens symtom. Studierna inkluderade framför allt barn i förskoleålder eller yngre skolålder, men en studie inkluderade ett brett åldersspann (genomsnittlig ålder 9 till 11 år) [117]. Interventionerna i studierna skiljde sig åt vad gäller innehåll och längd med allt ifrån fem gruppsessioner [118], 12 veckor med bland annat gruppsessioner [117] [123] [124], workshop i grupp följt av individuella telefonkonsultationer [121], till individuella kontakter under en 6–9 månaders period [120].

Den sammanvägda effekten visar på minskade externaliserande symtom för barnen som fått intervention jämfört med barnen i kontrollgruppen (Figur 5.3). Tillförlitligheten till resultatet bedöms som låg (), vilket innebär att resultatet kan komma att ändras om fler studier tillkommer. Avdrag har gjorts för risk för bias (−1) samt precision (−1). Resultatet är inte statistiskt signifikant och det går inte att utesluta att skillnaden mellan grupperna är för liten för att den ska ha någon betydelse. Resultatet blir statistiskt signifikant om studien med kortast programlängd tas bort ur syntesen [118].

5.3.2.2 Barns internaliserande symtom

Tre studier med sammanlagt 202 barn redovisade resultat 0–10 månader efter avslutad intervention avseende barns internaliserande symtom [118] [120] [121]. Studierna inkluderade barn i liknande åldrar (förskolebarn till yngre skolbarn) och två av studierna använde samma utfallsmått.

Interventionerna i studierna skiljde sig åt vad gäller uppföljningstid samt innehåll och omfattning med allt ifrån fem gruppsessioner [118], workshop i grupp följt av individuella telefonkonsultationer [121] till individuella kontakter under en period på 6 till 9 månader [120]. Baserat på resultatet från metaanalysen (Figur 5.4) utgick tillförlitlighetsbedömningen från påståendet ”ingen betydelsefull skillnad”. Resultatet bedöms ha mycket låg tillförlitlighet () och effekten på barns internaliserande symtom kan inte bedömas. Avdrag har gjorts för risk för bias (−1), för bristande precision (−1) samt för heterogenitet (−1).

5.3.2.3 Barns övriga psykiatriska symtom

Detta utfall avser andra psykiatriska symtom än externaliserande och internaliserande symtom. Fyra studier med sammanlagt 413 barn redovisade resultat från uppföljning 4−12 månader efter avslutad intervention avseende familjehemsföräldrarnas skattningar av totala svårigheter eller prosocialt beteende hos barnen [117] [118] [120] [122] . Studierna inkluderade framför allt barn i förskoleålder eller yngre skolålder men en studie inkluderade ett brett åldersspann (genomsnittlig ålder 9 till 11 år) [117]. Interventionerna i studierna varierade både i innehåll och längd, från fem gruppsessioner [118], till 12 veckor med bland annat gruppsessioner [117], och individuella kontakter under en 6–9 månaders period [120].

Baserat på resultatet från metaanalysen (Figur 5.5) utgick tillförlitlighetsbedömningen från påståendet ”ingen kliniskt betydelsefull skillnad”. Resultatet bedöms ha mycket låg tillförlitlighet () och effekten på barns psykiatriska symtom kan inte bedömas. Avdrag har gjorts för risk för bias (−1), precision (−1) samt heterogenitet (−1).

5.3.2.4 Familjehemsföräldrars föräldraförmåga

Sex studier med sammanlagt 519 familjehemsföräldrar redovisade resultat från uppföljning mellan 2 veckor och 12 månader efter avslutad intervention avseende familjehemsföräldrarnas föräldraförmåga [117] [118] [120] [122] [123] [124]. I studierna hade familjehemsföräldrarnas egna skattningar utifrån olika skalor använts. Studierna inkluderade framför allt barn i förskoleålder eller yngre skolålder men två studier inkluderade ett brett åldersspann (genomsnittlig ålder 9 till 12 år) [117] [122]. Interventionerna i studierna varierade både i innehåll och längd, från fem gruppsessioner [118], till 12 veckor med bland annat gruppsessioner [117] [122] [123] [124], samt individuella kontakter under en period på 6–9 månader [120]. En av studierna var en icke-randomiserad kontrollerad studie [123].

Baserat på resultatet från metaanalysen (Figur 5.6) utgick tillförlitlighetsbedömningen från påståendet ”ingen betydelsefull skillnad”. Resultatet bedöms ha mycket låg tillförlitlighet () och effekten på familjehemsföräldrarnas föräldraförmåga kan inte bedömas. Avdrag har gjorts för risk för bias (−1), precision (−1) samt heterogenitet (−1).

5.3.2.5 Familjehemsföräldrars psykiska hälsa

Fyra studier med sammanlagt 195 familjehemsföräldrar redovisade resultat från uppföljning 0–6 månader efter avslutad intervention avseende familjehemsföräldrarnas psykiska hälsa [117] [120] [121] [123]. I studierna hade familjehemsföräldrarnas egna skattningar utifrån olika skalor använts. Studierna inkluderade framför allt barn i förskoleålder eller yngre skolålder, men en studie inkluderade ett brett åldersspann (genomsnittlig ålder 9 till 11 år) [117]. Interventionerna i studierna skiljde sig åt vad gäller innehåll och längd, från 8 till 12 veckor med bland annat gruppsessioner [117] [123], till workshop i grupp följt av individuella telefonkonsultationer [121], och individuella kontakter under en period på 6 till 9 månader [120]. Studiernas uppföljningstid varierade mellan 2 och 24 veckor efter avslutad intervention.

Resultatet från metaanalysen (Figur 5.7) bedöms ha mycket låg tillförlitlighet () och effekten på familjehemsföräldrarnas psykiska hälsa kan inte bedömas. Avdrag har gjorts för risk för bias (−1), precision (–2) samt heterogenitet (−1).

5.3.2.6 Övriga utfall

Resultat för utfall som inte var möjliga att lägga samman i en syntes sammanfattas i Tabell 5.5. Baserat på att underlaget för dessa utfall utgörs av en studie med måttlig risk för bias och mycket få deltagare bedömde vi att samtliga resultat har mycket låg tillförlitlighet. Detta gör att det inte går att bedöma om det finns en skillnad i effekt mellan föräldraskapsstödsprogram med fokus på barns beteende och sedvanlig familjehemsvård för dessa utfall. För effektriktningar hänvisas till Interaktiv karta: Effektriktningar i interventioner för att förstärka familjehemsvården samt tabellering (Bilaga 7). I den interaktiva kartan framkommer till exempel att motstridiga resultat rapporteras för majoriteten av interventionerna i denna interventionskategori.

5.3.2.7 Sammanfattning av resultat och resultatens tillförlitlighet

Interventioner med fokus på barns skolgång och inlärning syftar till att hjälpa barn eller familjehemsföräldrar att stärka barnens akademiska färdigheter såsom läsning eller matematisk förmåga. Interventionen Take Charge utvärderades i två studier; i den ena med fokus på att förbättra skolprestationerna hos ungdomar som fick särskilt stöd i skolan på grund av funktionsnedsättning [125], och i den andra med fokus på att underlätta övergången till vuxenlivet [126].

I detta avsnitt utvärderar vi effekten av de interventioner som är tillräckligt lika (alla utom Take Charge) tillsammans eftersom underlaget per enskild namngiven intervention var begränsat. En överblick av effektriktningar för redovisade utfall per namngiven intervention presenteras i Interaktiv karta: Effektriktningar i interventioner för att förstärka familjehemsvården.

Nedanstående fem interventioner ingår i interventionskategorin. För en beskrivning av interventionerna se Avsnitt 6.3.3.

• Foster Caregivers as Tutors (FCT)
• Reading together
• Take Charge
• Teach Your Children Well (TYCW)
• Tutor Bright Tutoring Program.

5.4.1 Beskrivning av ingående studier

Åtta randomiserade kontrollerade studier undersökte effekten av interventioner med fokus på placerade barns skolgång och inlärning (Tabell 5.6). Två av studierna genomfördes i Västeuropa och sex av studierna genomfördes i Nordamerika.

Sex studier inkluderade familjehemsplacerade skolbarn med potentiella problem [127] [128] [129] [130] [131] [132]. En studie rapporterade förekomst av bland annat adhd (36–40 procent) och autism (cirka 8 procent) [130] medan andra beskrev att barnen inte hade några betydande känslomässiga svårigheter eller beteendeproblem [128]. Placeringsorsak och tidigare upplevelser av utsatthet beskrevs inte i dessa studier. I fem av dessa var barnen 5 till 15 år, i en studie inkluderades endast yngre skolbarn [128]. Kontrollgrupperna i dessa studier fick sedvanlig familjehemsvård och ordinarie skolgång eller väntelista, utom i ett fall där kontrollgruppen fick samma intervention fast under längre tid än interventionsgruppen [131]. Av den anledningen ingår inte studien av Hickey och medarbetare i någon syntes [131].

De två studierna rörande interventionen Take Charge skiljde sig från ovan beskrivna studier på flera sätt. Take Charge riktade sig mot ungdomar med konstaterade problem. Studierna rapporterar att 19–45 procent hade upplevt våld eller övergrepp. De utfall som rapporteras i studierna om Take Charge rörde utbildning och arbete snarare än inlärning (t.ex. läsförmåga, matematisk förmåga). Dessutom var kontrollinterventionen i den ena studien mer omfattande än i övriga studier [126]. Det bedömdes därför inte lämpligt att väga samman studierna om Take Charge med övriga i en metaanalys.

5.4.2 Sammanvägda resultat och bedömning av tillförlitlighet

Nedan presenteras först resultat för utfall där det fanns underlag som gick att lägga ihop från minst tre olika studier. Resultat för utfall som endast rapporteras i en eller två studier presenteras under övriga utfall. I Tabell 5.7 sammanfattas samtliga resultat och resultatens tillförlitlighet från studier om interventioner med fokus på barns skolgång och inlärning.

5.4.2.1 Barns läsförmåga

Fem studier med sammanlagt 518 barn redovisade resultat 0–6 månader efter avslutad intervention avseende barns läsförmåga [127] [128] [129] [130] [132]. De flesta studiers kontrollgrupper fick väntelista med sedvanlig familjehemsvård, medan de fortsatte med ordinarie skolgång. En studie anger sedvanlig familjehemsvård och ordinarie skolgång som kontroll, utan väntelista [127].

Metaanalysen visar på förbättrad läsförmåga för barnen som fått intervention jämfört med kontrollintervention (Figur 5.8). Tillförlitligheten till resultatet bedöms som låg (), vilket innebär att resultatet kan komma att ändras om fler studier tillkommer. Resultatet är inte statistiskt signifikant och det går inte att utesluta att skillnaden mellan grupperna är för liten för att den ska ha någon betydelse. Avdrag har gjorts för risk för bias (−1) samt för precision (−1).

5.4.2.2 Barns matematiska förmåga

Fyra studier med sammanlagt 320 barn redovisade resultat 0–6 månader efter avslutad intervention avseende barns matematiska förmåga [127] [129] [132] [130]. De flesta studiers kontrollgrupper fick väntelista med sedvanlig familjehemsvård, medan de fortsatte med ordinarie skolgång. En studie anger sedvanlig familjehemsvård och ordinarie skolgång som kontroll, utan väntelista [127]. Resultatet (Figur 5.9) bedöms ha mycket låg tillförlitlighet () och effekten på matematisk förmåga för barnen som fått intervention jämfört med kontrollgrupp kan inte bedömas. Avdrag har gjorts för risk för bias (−1) samt för precision (–2).

5.4.2.3 Övriga utfall

Resultat för utfall som inte var möjliga att lägga samman i en syntes sammanfattas i Tabell 5.7. Eftersom underlaget för dessa utfall består av en eller två studier med måttlig risk för bias och mycket få deltagare, eller av studier som inte är tillräckligt lika för att väga samman, bedömde vi att samtliga resultat har mycket låg tillförlitlighet. Detta gör att det inte går att bedöma om det finns en skillnad i effekt mellan interventioner med fokus på placerade barns skolgång och inlärning och sedvanlig familjehemsvård med ordinarie skolgång för dessa utfall. För effektriktningar hänvisas till Interaktiv karta: Effektriktningar i interventioner för att förstärka familjehemsvården samt tabellering (Bilaga 7). I den interaktiva kartan framkommer till exempel att motstridiga resultat rapporteras för majoriteten av interventionerna.

5.4.2.4 Sammanfattning av resultat och resultatens tillförlitlighet

Behandlingsfamilj för yngre barn syftar till att främja prosociala beteenden hos barn och att genom konsekvent gränssättande hantera utagerande beteende hos barnet. En intervention, Treatment Foster Care Oregon for Preschoolers (TFCO-P), identifierades i denna interventionskategori. Interventionen benämndes tidigare The Early Intervention Foster Care Program (EIFC) och Multidimentional Treatment Foster Care Program for Preschoolers (MTFC-P). Se Bilaga 8 och Avsnitt 6.3.4 för mer information om TFCO-P.

5.5.1 Beskrivning av ingående studier

Två randomiserade kontrollerade studier, redovisade i fyra artiklar, undersökte effekten av TFCO-P (Tabell 5.8). Ena studien genomfördes i USA och den andra studien genomfördes i Nederländerna. Studien av Fisher och medarbetare inkluderade förskolebarn som beskrevs som en högriskgrupp [133]. En minoritet av dessa barn hade varit utsatta för våld eller övergrepp (4–24 procent). Studien av Jonkman och medarbetare inkluderade förskolebarn och yngre skolbarn med svåra beteendeproblem [134]. Den ena studien [133] [135] [136] jämförde TFCO-P med sedvanlig familjehemsvård medan den andra [134] jämförde TFCO-P med en aktiv kontrollintervention bestående av sedvanlig behandlingsfamilj för yngre barn (Treatment foster care as usual). Det är inte möjligt att väga samman resultaten då underlaget enbart består av två studier, som även har olika kontrollinterventioner.

5.5.2 Resultat och bedömning av tillförlitlighet

I Tabell 5.9 sammanfattas samtliga resultat och resultatens tillförlitlighet från studier om TFCO-P. Baserat på att underlaget för dessa utfall utgörs av enstaka studier med måttlig risk för bias och mycket få deltagare bedömde vi att samtliga resultat har mycket låg tillförlitlighet. Detta gör att det inte går att bedöma om det finns en skillnad i effekt mellan TFCO-P och sedvanlig familjehemsvård respektive sedvanlig behandlingsfamilj för dessa utfall. De flesta utfall rör barns psykiska hälsa och dessa effektriktningar pekar åt olika håll, som framgår i Interaktiv karta: Effektriktningar i interventioner för att förstärka familjehemsvården. Samtliga effektriktningar redovisas även i tabelleringen (Bilaga 7).

5.5.2.1 Sammanfattning av resultat och resultatens tillförlitlighet

Behandlingsfamilj för ungdomar är en strukturerad behandlingsinsats inom ramen för ett familjehem som alternativ till institutionsvård. Familjehemsföräldrarna har en uttalad roll som del av ett professionellt team, ofta med särskild utbildning och handledning. En intervention, Treatment Foster Care Oregon (TFCO), identifierades i denna interventionskategori. TFCO är en insats där utbildade familjehemsföräldrar tillsammans med ett team bedriver behandling för att minska allvarliga beteendeproblem. Se Avsnitt 6.3.5 för mer information om interventionen.

5.6.1 Beskrivning av ingående studier

Åtta kontrollerade studier, redovisade i 20 artiklar, undersökte effekten av TFCO jämfört med institutionsvård (Tabell 5.10). Alla studier var randomiserade kontrollerade studier utom två som var icke-randomiserade studier [137] [138]. En av studierna (redovisad i två artiklar) genomfördes i Sverige [139] [140], två studier genomfördes i Storbritannien [138] [141] och övriga i USA. Samtliga studier inkluderade ungdomar med allvarliga beteendeproblem. De flesta studierna inkluderade ungdomar som genomfört kriminella handlingar medan två [140] [141] inkluderade ungdomar med komplex och allvarlig problematik och instabil placering eller ungdomar som uppfyllde kriterierna för uppförandestörning.

Fem av studierna genomfördes av programkonstruktörerna och dessa har i viss mån överlappande deltagare. Studien av Leve och Chamberlain [142] baseras på pojkar och flickor som även ingår i två andra studier, Chamberlain och Reid [143] med två efterföljande artiklar [144] [145] respektive Leve och medarbetare [146] med en efterföljande artikel [147]. Dessutom baseras studien Van Ryzin och Leve [148] med efterföljande publikationer [149–156] på två kohorter där den ena består av flickorna från Leve och medarbetare [146]. I och med att det finns överlapp vad gäller inkluderade deltagare kan resultat från dessa studier inte läggas samman i metaanalyser.

5.6.2 Sammanvägda resultat och bedömning av tillförlitlighet

Nedan presenterar vi resultat från synteser. I Tabell 5.11 sammanfattas samtliga resultat från studier om TFCO och resultatens tillförlitlighet.

5.6.2.1 Kriminalitet mätt med registerdata

Fem studier med sammanlagt 367 ungdomar redovisade resultat från ett år efter baslinjen till tre år efter avslutad intervention, avseende kriminalitet mätt med registerdata [138] [139] [141] [144] [148]. En av studierna var en icke-randomiserad kontrollerad studie [138].

Metaanalysen visar på minskad kriminalitet för ungdomarna som fått intervention jämfört med kontrollgruppen (Figur 5.10). Tillförlitligheten till resultatet bedöms som låg (), vilket innebär att resultatet kan komma att ändras om fler studier tillkommer. Resultatet är inte statistiskt signifikant och det går inte att utesluta att skillnaden mellan grupperna är för liten för att den ska ha någon betydelse. Avdrag har gjorts för risk för bias (−1) samt för precision (−1). En uppföljande artikel rapporterar kriminalitet under tio år efter placeringen i behandlingsfamilj med statistiskt signifikant positivt resultat [153].

5.6.2.2 Placering på låst avdelning

Fem studier med sammanlagt 370 ungdomar redovisade resultat 1–3 år efter påbörjad placering avseende placering på låst avdelning [137] [138] [139] [143] [148]. Två av studierna var icke-randomiserade kontrollerade studier [137] [138]. Metaanalysen visar på färre dagar placerade på låst avdelning för ungdomarna som fått intervention jämfört med kontrollgruppen (Figur 5.11). Resultatet bedöms ha låg tillförlitlighet (), vilket innebär att resultatet kan komma att ändras om fler studier tillkommer. Avdrag har gjorts för risk för bias (−1) samt för precision (−1).

5.6.2.3 Substansbruk (narkotika)

Tre studier med sammanlagt 268 ungdomar redovisade resultat 1,5–9 år efter påbörjad placering avseende substansbruk av narkotika [139] [145] [155] . Metaanalysen visar på minskat substansbruk för ungdomarna som fått intervention jämfört med kontrollgruppen (Figur 5.12). Resultatet bedöms ha låg tillförlitlighet (), vilket innebär att resultatet kan komma att ändras om fler studier tillkommer. Avdrag har gjorts för risk för bias (−1) samt för precision (−1).

5.6.2.4 Psykisk hälsa

Tre studier med sammanlagt 241 ungdomar redovisade resultat 1–2 år efter påbörjad placering avseende ungdomars psykiska hälsa [140] [141] [150]. Metaanalysen visar på förbättrad psykisk hälsa för ungdomarna som fått intervention jämfört med kontrollgruppen (Figur 5.13). Resultatet bedöms ha låg tillförlitlighet (), vilket innebär att resultatet kan komma att ändras om fler studier tillkommer. Avdrag har gjorts för risk för bias (−1) samt för precision (−1). En artikel rapporterade även utfall rörande ungdomars psykiska hälsa nio år efter placeringen i behandlingsfamilj med statistiskt signifikant positivt resultat [150].

5.6.2.5 Övriga utfall

Resultat för utfall som inte var möjliga att lägga samman i en syntes sammanfattas i Tabell 5.11. Baserat på att underlaget för dessa utfall utgörs av en eller två studier med måttlig risk för bias och få deltagare bedömde vi att samtliga resultat har mycket låg tillförlitlighet. Det går inte att bedöma om det finns en skillnad i effekt mellan behandlingsfamilj för ungdomar och institution för dessa utfall. För effektriktningar hänvisas till Interaktiv karta: Effektriktningar i interventioner för att förstärka familjehemsvården samt tabellering (Bilaga 7). I den interaktiva kartan framkommer att i den breda utfallskategorin normbrytande beteende är en majoritet av rapporterade effektriktningar positiva. Till denna utfallskategori hör utfallen kriminalitet, kriminella vänner, sexuellt riskbeteende och substansbruk. Kartans utfallskategori barns psykosociala situation omfattar placeringsstabilitet, tidigt föräldraskap och övrig psykosocial situation. För dessa utfall rapporteras genomgående positiva effektriktningar.

5.6.2.6 Sammanfattning av resultat och resultatens tillförlitlighet

5.7.1 Beskrivning av ingående studier

Fem studier, redovisade i sex artiklar, undersökte effekten av interventioner med fokus på barns psykosociala situation som inte passade in i någon av de andra interventionskategorierna. Tre var randomiserade kontrollerade studier och två var icke-randomiserade kontrollerade studier (Tabell 5.12).

Följande fem interventioner ingår i interventionskategorin:

• Family Finding
• Fostering Healthy Futures (FHF)
• Fostering Individualized Assistance Program (FIAP)
• Neighbor to Family (NTF)
• Promise.

Dessa studier bedömdes alltför olika för att vägas samman i en syntes. Family Finding syftade till att knyta kontakt mellan placerade barn och medlemmar från ursprungsfamiljen. Fostering Healthy Futures (FHF) bestod av färdighetsträning och mentorskap för barn i åldrarna 9–11 år i syfte att främja till exempel relationsfärdigheter och problemlösning. Fostering Individualized Assistance Program (FIAP) syftade till att stärka placeringsstabilitet och barnens mående. Neigbor to Family (NTF) syftade till att placera syskon tillsammans. Promise riktade sig mot professionen och utvärderade en förändrad arbetsmodell för socialarbetare.

Se Avsnitt 6.3.6 för mer information om interventionerna.

5.7.2 Resultat och bedömning av tillförlitlighet

Eftersom underlaget för dessa utfall består av enstaka studier med måttlig risk för bias, som skiljer sig för mycket åt för att läggas samman, bedömde vi att samtliga resultat har mycket låg tillförlitlighet. Se Tabell 5.13 för en sammanställning av resultaten. Det går inte att bedöma om det finns en skillnad i effekt mellan övriga interventioner med fokus på barns psykosociala situation och sedvanlig familjehemsvård för dessa utfall. För effektriktningar hänvisas till Interaktiv karta: Effektriktningar i interventioner för att förstärka familjehemsvården samt tabellering (Bilaga 7). I den interaktiva kartan framkommer att det för tre interventioner (FHF, FIAP, NTF) rapporteras positiva eller övervägande positiva effektriktningar, medan det för två interventioner (Family Finding, Promise) rapporteras motstridiga resultat.

5.7.2.1 Sammanfattning av resultat och resultatens tillförlitlighet

Resultaten visar:

• vilka komponenter som är vanligast förekommande i de olika interventionskategorierna
• typiska kombinationer av aktiviteter/strategier och utfall
• vilka delar av den logiska modellen som är mest respektive minst väl beskrivna.

De flesta interventioner baseras på social inlärningsteori och anknytningsteori, men även andra teoretiska grunder framkommer, särskilt bland interventionerna med fokus på barns skolgång och inlärning. Vad gäller resurser beskrivs framför allt utbildning eller träning av behandlare eller utförare, dock inte i alla studier. Ibland nämns konkreta resurser såsom arbetsböcker (t.ex. Connolly och medarbetare [128]) eller att deltagande familjer fick en måltid i samband med interventionen (t.ex. Oriana Linares och medarbetare [124]).

Vad gäller följsamhet varierar det i hur stor utsträckning artiklarna beskriver om interventionen genomfördes som det var tänkt. Vissa studier rapporterar till exempel hur stor andel av deltagarna som genomgått ett visst antal sessioner eller rapporterar en genomsnittlig tidsåtgång. Studierna rapporterar inte hur följsamheten i studierna förhåller sig till utfallen, det vill säga interventionens effekt.

Innehållet i interventionerna varierar mellan interventionskategorierna, men är mer samstämmigt inom respektive interventionskategori. Generellt framgår det att de vanligaste aktiviteterna är utbildning och träning riktad till familjehemsföräldrar, följt av rådgivning och konsultation, som förekommer i flera studier inom majoriteten av interventionskategorierna (Tabell 6.1). Aktiviteter som riktar sig direkt till barnen förekommer i ett mindre antal studier och främst i interventioner med fokus på barns skolgång och inlärning samt i behandlingsfamilj för ungdomar. Sammantaget tyder detta på att de mest återkommande aktiviteterna i interventioner för att förstärka familjehemsvård är sådana som syftar till att stärka familjehemsföräldrarnas förmågor och färdigheter och ge ett kontinuerligt stöd, snarare än att erbjuda direkta aktiviteter riktade mot barnen. Studieunderlaget i denna rapport räcker inte för att kvantitativt undersöka hur enskilda aktiviteter/strategier påverkar effekternas storlek eller riktning.

Aktiviteter för att stödja barn och familjehemsföräldrar visualiseras i Interaktiv karta: Aktiviteter för att stödja i interventioner för att förstärka familjehemsvården som även ger en överblick av var och hur dessa aktiviteter genomförs (leveranssätt) samt vad som används i genomförandet (innehåll). Raderna i kartan visar olika typer av aktiviteter. Kolumnerna visar interventionskategorierna med olika syfte och inriktning. Det går att filtrera fram vilka studier som visas genom att göra val i menyn ovanför den interaktiva kartan. Det går också att filtrera fram barns ålder och kön i studierna.

Tabell 6.2 beskriver de olika typer av aktiviteter som identifierades i interventionerna, uppdelade på aktiviteter riktade till familjehemsföräldrar respektive barn. För varje aktivitetskategori anges en kort beskrivning och ett exempel. Tabellen fungerar som en begreppsram för den interaktiva kartan och resultatavsnitten nedan. Den kan användas som stöd för att tolka vilka aktiviteter som avses när de senare redovisas per interventionskategori.

Av kartan framgår att den vanligaste aktiviteten (högst antal studier) är utbildning och träning riktad till familjehemsföräldrarna. Aktiviteten förekommer i studier inom alla interventionskategorier som vi identifierade studier inom. Genom att filtrera på Innehåll (vad som används) i kartan visas det att aktiviteten innehåller både teoretiska och praktiska moment, exempelvis genom sessioner, observation och återkoppling, filmvinjetter, rollspel och interaktion mellan familjehemsföräldrar och barn. Aktivitetens genomförande kan också filtreras fram genom att välja Leveranssätt (var och hur det sker) i en av filterknapparna. Aktiviteten genomfördes i olika format så som gruppsessioner, individinriktade träningstillfällen, hos utförare eller vid hembesök.

Aktiviteter som riktar sig till barnen ges ofta individuellt, och genomförs ofta vid hembesök eller i barnens närmiljö och syftar till att påverka barnets beteende, känslor, tankar eller färdigheter. Aktiviteter som riktar sig till familjehemsföräldrarna ges oftast i gruppformat, eller är familjeinriktade och genomförs både vid hembesök, hos utföraren eller via e-post eller telefon. Dessa aktiviteter syftar till att stärka familjehemsföräldrarnas kunskap och färdigheter, till exempel deras kunskap om barns utveckling och förmågan att vara en lyhörd familjehemsförälder.

Över lag tyder resultaten på att interventioner inom flera av interventionskategorierna innehåller liknande komponenter. Föräldraskapsstödsprogram med fokus på barns anknytning respektive barns beteende består ofta av utbildning eller träning för familjehemsföräldrarna, ibland i kombination med psykologisk eller psykosocial behandling och rådgivning eller konsultation.

Interventioner med fokus på barns skolgång och inlärning innehåller framför allt aktiviteter riktade till barnen, där utbildningsstöd/tutoring är vanligast.

Behandlingsfamiljsinterventioner för yngre barn och ungdomar har en mer komplex sammansättning av komponenter. De omfattar både aktiviteter riktade till barn eller ungdomar (till exempel träning i sociala färdigheter, psykologisk/psykosocial behandling, belöningssystem) och aktiviteter riktade till familjehemsföräldrarna (till exempel utbildning/träning, rådgivning/konsultation och ibland stöd från andra familjehemsföräldrar).

Samverkan, som i komponentanalysen definieras som ett sätt att genomföra en aktivitet, förekommer oftare i vissa interventionskategorier (till exempel behandlingsfamilj för ungdomar) men inte alls i andra (till exempel föräldraskapsstödsprogram med fokus på barns beteende). I de fall samverkan förekommer används det oftast för att genomföra aktiviteterna kartläggning och individuell planering eller samordning. Till exempel kan det beskrivas som att relevanta vuxna (professionella och familj) samlas för planering eller att en samordnare (case-manager) har kontakt med olika inblandade aktörer.

Den interaktiva kartan visar även att den minst vanliga aktiviteten (lägst antal studier) var kamratstöd/mentorskap riktat till barnen. Denna aktivitet förekommer endast i studier i två av interventionskategorierna: interventioner med fokus på barns skolgång och inlärning samt övriga interventioner med fokus på barns psykosociala situation. Vid filtrering av leveranssätt visas att kamratstöd/mentorskap förekommer främst som individinriktade eller gruppinriktade aktiviteter och innehållet klassificeras som övrigt.

Kartan visar även ett antal tomma celler, vilket innebär att vissa kombinationer av interventioner och aktiviteter saknar studier. Till exempel innehöll föräldraskapsstödsprogrammen med fokus på barns anknytning och beteende inga aktiviteter riktade direkt till barn, och inga studier utvärderade interventioner med fokus på barns fysiska hälsa (inklusive tandhälsa).

Nedan beskriver vi komponenter i de olika interventionskategorierna mer ingående.

6.3.1 Komponenter i föräldraskapsstödsprogram med fokus på barns anknytning

Interventioner i denna kategori riktar sig till familjehemsföräldrar och syftar till att hjälpa dem att bli lyhörda för placerade barns behov och känslor och att anpassa sina beteenden utifrån dessa. Samtliga interventioner beskriver att de bygger på anknytningsteori och vissa interventioner tillägger att de även bygger på mentaliseringsteori (MBT) och bland annat mindfulness (FFI).

Vad gäller resurser nämndes utbildning av behandlare i vissa studier, men inte i andra. Ibland beskrevs det vara behandlare med viss erfarenhet (till exempel mer än fem år) som givit interventionen. Andra typer av resurser nämndes inte explicit, men kan indirekt förstås vara förutsättningar för att kunna genomföra interventionen. Två exempel är transportmedel för hembesök samt videoutrustning för inspelning och uppspelning.

Interventionerna består av ett begränsat antal aktiviteter framför allt riktade till familjehemsföräldrarna. I Tabell 6.3 sammanfattas de aktiviteter och strategier samt utfall som återfinns i interventionerna. Den vanligaste aktiviteten är utbildning eller träning för familjehemsföräldrarna med observation och återkoppling. I flera interventioner ingår även psykologisk eller psykosocial behandling samt rådgivning eller konsultation. Samverkan rapporterades bara i studien om MBT och förekom som ett sätt att genomföra aktiviteten rådgivning/konsultation till familjehemsföräldrar. I artikeln beskrivs konsultationer med det professionella nätverket (familjehemsföräldrar, socialarbetare, skolpersonal). Sammansättningen av aktiviteter och strategier är ganska samstämmig mellan interventionerna inom kategorin. I Tabell 6.4 visas den vanligaste kombinationen av aktiviteter och utfall.

 

De flesta interventioner bestod av sex till tio träffar i hemmet, medan en intervention gavs under en längre period både individuellt och i grupp [112]. Endast en studie rapporterade i hur stor utsträckning deltagarna tog del av interventionen [113]. Två studier beskrev att utförarnas följsamhet till interventionen kontrollerades. Ingen studie rapporterade något samband mellan följsamhet och effekt [108] [113].

6.3.2 Komponenter i föräldraskapsstödsprogram med fokus på barns beteende

Interventionernas huvudsakliga syfte är att förbättra familjehemsföräldrars föräldraförmåga och minska barns externaliserande symtom. Dessa interventioner baseras i hög utsträckning på social inlärningsteori. I denna kategori innehåller interventionerna ett fåtal aktiviteter som alla riktar sig till familjehemsföräldrar. Interventionen Co-parenting with IY riktar sig även till biologiska föräldrar.

Vad gäller resurser beskrev de flesta studier att behandlare fick utbildning eller träning i interventionen som studerades. Två studier rapporterade även att deltagande familjer fick ett mål mat i samband med interventionen [123] [124]. Andra typer av resurser beskrevs inte explicit men kan indirekt förstås vara förutsättningar för att kunna genomföra interventionen, till exempel lokaler för gruppträffar.

Utbildning och träning riktad till familjehemsföräldrarna förekom i alla interventioner. Detta var också den enda aktiviteten i interventionen The Incredible Years Parenting Programme (IY). I övriga interventioner förekom aktiviteter som psykologisk/psykosocial behandling samt rådgivning och konsultation, vilka ingick i två av de sex utvärderade interventionerna. I Tabell 6.5 sammanfattas de aktiviteter och strategier samt utfall som återfinns i interventionerna.

Aktiviteterna för att stödja genomfördes i många fall gruppinriktat och hos utförare. Innehållet i aktiviteterna varierade mellan interventionerna; sessioner, rollspel, hemuppgifter och praktiska övningar förekom i ungefär hälften av dem. Andra typer av innehåll förekom, men mer sällan. Samverkan som ett sätt att genomföra aktiviteterna beskrevs inte i någon av studierna. Tabell 6.6 visar den vanligaste kombinationen av aktiviteter och utfall.

 

De flesta interventioner bestod av gruppträffar under fem eller tolv veckor, medan en intervention pågick under sex till nio månader [119]. Flera studier beskrev hur stor andel av träffarna som familjehemsföräldrarna deltagit i och att de undersökt utförarnas följsamhet till interventionen. Ingen studie rapporterade något samband mellan följsamhet och effekt.

6.3.3 Komponenter i interventioner med fokus på barns skolgång och inlärning

Interventionernas huvudsakliga syfte är att stötta barns skolgång och förbättra deras kognitiva och akademiska färdigheter. Olika teoretiska grunder angavs för interventionerna. Tutor Bright Tutoring Program och TYCW baseras på en pedagogisk modell som kallas Direct instruction, Take Charge baseras på självbestämmandeteori och Reading Together baseras delvis på anknytningsteori. För FCT angavs ingen teoretisk grund.

Vad gäller resurser beskrev samtliga studier att den person som skulle vara utbildningsstöd åt barnet fick utbildning/träning innan interventionen. I nästan alla studier beskrevs även vilka förkunskaper som krävdes för att kunna vara utbildningsstöd, till exempel tillräcklig läsförmåga eller pågående eller avslutade universitetsstudier. Material för stödet, till exempel arbetsböcker, nämndes i ett antal studier [126] [128] [129] [130] [131]. Andra typer av resurser beskrevs inte explicit men kan indirekt förstås vara förutsättningar för att kunna genomföra interventionen, till exempel lokaler för gruppträffar.

I denna kategori innehöll interventionerna komponentsammansättningar med varierande komplexitet. Tabell 6.7 sammanfattar de aktiviteter och strategier samt utfall som återfinns i interventionerna. De flesta interventioner innehöll två till tre aktiviteter som riktade sig både till barn och familjehemsföräldrar (Reading together, FCT, Tutor Bright Tutoring Program), medan ett par interventioner var sammansatta av fem till sex olika aktiviteter (TYCW, Take Charge). Tabell 6.8 visar den vanligaste kombinationen av aktiviteter och utfall. Alla interventioner har aktiviteter som riktas till barnen, främst utbildningsstöd/tutoring respektive kartläggning och individuell planering, men även kamratstöd eller mentorskap och belöningssystem. Hälften av interventionerna inkluderar även aktiviteter som riktar sig till familjehemsföräldrarna och då främst i form av utbildning och träning (Reading together, FCT, TYCW).

De flesta av aktiviteterna genomfördes antingen individinriktat eller gruppinriktat och innehöll oftast sessioner och läromedel. Aktiviteter som inkluderade informationsinsamling/bedömning och dokumentation förekom också i tre av interventionerna. Samverkan rapporterades bara i en av studierna om Take Charge och förekom som ett sätt att genomföra aktiviteterna kartläggning och individuell planering samt samordning [126]. I artikeln beskrivs att utföraren varje månad uppdaterade familjehemsföräldern och socialsekreteraren om ungdomens aktiviteter inom programmet.

Interventionen Take Charge utvärderades i två studier. I den ena studien syftade interventionen till att stärka skolprestationer och i den andra var syftet att stötta övergången till vuxenlivet. Både aktiviteterna, insatsernas innehåll och genomförandet avvek något från övriga interventioner. Take Charge innehöll till exempel inte utbildningsstöd/tutoring men däremot både kamratstöd eller mentorskap och samordning. Dessutom utvärderades effekten av Take Charge (utöver utfall rörande barns skolgång och inlärning) med effektmått relaterade till psykosocial situation, fysisk hälsa och normbrytande beteende, vilket inte förekom i övriga interventioner inom kategorin.

 

De flesta interventioner omfattade en till tre timmar utbildningsstöd per vecka. Längden på interventionen varierade mellan tre och tolv månader. Alla studier utom två rapporterade hur mycket stöd barnen hade fått, till exempel hur många timmar per vecka som i genomsnitt ägnats åt utbildningsstöd [128] [129]. Vissa studier beskrev en stor variation bland deltagarna gällande följsamhet till interventionen [127]. Tre av studierna beskrev även att de undersökt tutorernas följsamhet till interventionen [126] [129] [130]. Ingen studie rapporterade något samband mellan följsamhet och interventionens effekt.

6.3.4 Komponenter i behandlingsfamilj för yngre barn

Inom denna kategori inkluderades endast studier som utvärderat interventionen TFCO-P. Interventionen är utformad för att främja prosociala beteenden hos barn och hantera utagerande beteende genom konsekvent gränssättande. Interventionen bygger på social inlärningsteori och utgår från barns utveckling som ramverk.

Resurser beskrevs inte explicit, men vissa resurser kan indirekt förstås vara förutsättningar för att kunna genomföra interventionen, till exempel utbildad personal samt lokaler för gruppträffar.

Aktiviteterna inom kategorin avser främst barns träning i sociala färdigheter samt psykologisk eller psykosocial behandling. Aktiviteter för att stödja som riktar sig till familjehemsföräldrarna består av utbildning och träning samt rådgivning och konsultation. Övriga aktiviteter förekom i någon av studierna. Aktiviteterna genomförs både hemma och i barnens närmiljö och är såväl individinriktade, familjeinriktade som gruppinriktade och innehåller bland annat sessioner och lek. Interventionens effekt mäts genom utfall avseende barns psykisk hälsa och psykosociala situation. Samverkan, som ett sätt att genomföra en aktivitet, beskrivs inte i dessa studier. Tabell 6.9 visar samtliga aktiviteter/strategier och utfallen som förekommer. Tabell 6.10 visar den vanligaste kombinationen av aktiviteter/strategier kopplat till rapporterade utfall i denna interventionskategori.

 

Interventionen beskrivs pågå under sex till tolv månader eller under hela placeringen. Ingen av studierna beskriver i hur stor utsträckning den tänkta interventionen följdes. Vad gäller följsamhet beskrev en av studierna att de undersökt utförarnas följsamhet till interventionen men inte hur följsamheten förhöll sig till effekten av interventionen [135].

6.3.5 Komponenter i behandlingsfamilj för ungdomar

Inom denna kategori inkluderades studier som utvärderat interventionen TFCO som har som syfte att ge svårt problembelastade ungdomar vård i familjehem där familjerna är utbildade i beteendehantering. Denna intervention är baserad på social inlärningsteori och består av en omfattande kombination av aktiviteter som både riktas till familjehemsföräldrarna och ungdomarna. Komponentanalysen exkluderade studier med delvis samma deltagare och bygger därför på sex studier. Det bedömdes att studierna med överlappande deltagare inte tillförde någon ny information i analysen av komponenter [142] [146].

Vad gäller resurser beskrev samtliga studier att familjehemsföräldrarna i TFCO fick träning i metoden. Andra typer av resurser beskrevs inte explicit, men kan indirekt förstås vara förutsättningar för att kunna genomföra interventionen, till exempel lokaler för terapisessioner.

Aktiviteterna riktade till familjehemsföräldrarna består främst av utbildning och träning samt rådgivning och konsultation. I vissa studier inkluderades även stöd från andra familjehemsföräldrar. Tabell 6.11 redovisar samtliga aktiviteter eller strategier som förekommer i de inkluderade studierna samt hur interventionerna genomförts.

Aktiviteterna för att stödja ungdomarna bestod främst av träning i sociala färdigheter, psykologisk och psykosocial behandling samt belöningssystem. I många av studierna ingick även kartläggning och individuell planering samt samordning.

Aktiviteterna genomfördes på olika sätt – individinriktat, gruppinriktad eller familjeinriktat, men även samverkan förekom i flera av studierna. Samverkan förekom som ett sätt att genomföra aktiviteterna samordning och utbildningsstöd/tutoring. I artiklarna beskrivs till exempel att samordnare (case managers) koordinerade insatser i familjehemmet, alla terapeutiska insatser samt kontakten med skolan. I Tabell 6.12 redovisas den vanligaste kombinationen av aktiviteter/strategier kopplat till de utfall som rapporterades.

 

Interventionen pågår vanligtvis under sex till nio månader. Endast ett fåtal studier rapporterade den genomsnittliga placeringstiden eller hur stor andel av deltagarna som fullföljde den planerade placeringstiden. I TFCO ingår det kontinuerlig kontroll av följsamhet till metoden bland annat genom att familjehemsföräldrarna dagligen registrerar en rad aspekter av insatsen vilket följs upp av någon i studieteamet. Ingen av artiklarna rapporterade något samband mellan följsamhet och interventionens effekt.

6.3.6 Komponenter i övriga interventioner med fokus på barns psykosociala situation

Denna kategori utgörs av interventioner som inte passade in i någon av de andra interventionskategorierna. Det interventionerna har gemensamt är att de syftar till att på olika sätt förbättra barns psykosociala situation. Vad gäller resurser nämndes utbildning av utförare i tre studier [157] [158] [161] och i NTF-studien fick familjehemmen lön [161]. Andra typer av resurser nämndes inte explicit men kan indirekt förstås vara förutsättningar för att kunna genomföra interventionen, till exempel lokaler och transportmedel för hembesök.

Interventionerna har varierande komponentsammansättning. Ingen aktivitet förekommer i fler än två av fyra interventioner, men samtliga mäter effekten av interventionen genom utfall som avser psykosocial situation. Tabell 6.13 redovisar samtliga aktiviteter/strategier och utfall för interventionerna.

Två av interventionerna består av aktiviteter som både riktar sig till barn och familjehemsföräldrar, en av interventionerna har enbart aktiviteter riktade till barnen, och en innehåller endast aktiviteter riktade till familjehemsföräldrarna. Kartläggning och individuell planering skedde genom samverkan i både Family Finding och FIAP. I artiklarna om FIAP beskrivs att en samordnare (case-manager) samarbetade med familjehemsföräldrar, biologisk familj, familjehemsvårdshandläggare samt andra aktörer (till exempel lärare, terapeuter eller scoutledare) samt att ett team med relevanta vuxna runt barnet träffades regelbundet [159]. I NTF rapporteras att rådgivning/konsultation riktad till familjehemsföräldrar genomförs i samverkan.

 

Tabell 6.14 visar de två kombinationer av aktiviteter/strategier och utfall som identifierades i kategorin. Tabellen kan användas för att få en samlad bild av hur komponenter kan kombineras i interventioner som i övrigt är heterogena.

Eftersom denna rapport omfattar flera interventionskategorier med olika syften är det inte meningsfullt att tala om effektiva komponenter i generella termer. Vilka komponenter som teoretiskt borde vara centrala beror troligen på vilka utfall interventionen syftar till att påverka. Metaanalyserna i rapporten baseras på få studier med lågt deltagarantal och det var därför inte möjligt att statistiskt avgöra om vissa komponenter var mer bidragande än andra till de effekter som redovisas i Kapitel 5. Men det går att använda komponentanalysen för att undersöka om det finns återkommande mönster inom de interventionskategorier som tycks förbättra vissa relevanta utfall.

Föräldraskapsstödsprogram med fokus på anknytning kan leda till tryggare anknytning hos familjehemsplacerade barn. I komponentanalysen framgår att samtliga interventioner inom denna kategori baseras på anknytningsteori. Samtliga interventioner som inkluderades i metaanalysen innehåller aktiviteten utbildning eller träning för familjehemsföräldrarna med hjälp av observation och återkoppling, men det är inte möjligt att veta hur stor effekten av den enskilda komponenten är.

Metaanalys indikerar att föräldraskapsstödsprogram med fokus på barns beteende kan minska familjehemsplacerade barns externaliserande symtom. I komponentanalysen framgår att dessa interventioner i hög utsträckning baseras på social inlärningsteori. Den vanligaste aktiviteten var utbildning eller träning med hjälp av gruppinriktade sessioner, men komponentens eventuella påverkan på interventionens effekt är inte möjlig att avgöra.

Resultaten indikerar att interventioner med fokus på barns skolgång och inlärning kan förbättra barnens läsförmåga. Det varierar hur komplex sammansättningen av komponenter var i interventionerna som ingick i metaanalysen. Alla interventioner innehöll aktiviteter som riktas till barnen, främst utbildningsstöd/tutoring respektive kartläggning och individuell planering. De flesta interventioner innehöll även aktiviteter som riktade sig till familjehemsföräldrar. Med större variation i komponenter är det svårare att formulera hypoteser om gemensamma aktiviteter som kan tänkas bidra till en positiv effekt. Men det tycks rimligt att anta att utbildningsstöd/tutoring har en central betydelse för att förbättra barns kognitiva och akademiska färdigheter. Betydelsen av hur utbildningsstödet levereras, till exempel individuellt eller i gruppformat, går inte att dra slutsatser om utifrån vårt underlag.

Metaanalyser indikerar att TFCO för ungdomar kan leda till minskat normbrytande beteende. TFCO baseras på social inlärningsteori och består av en omfattande kombination av aktiviteter som både riktas till familjehemsföräldrarna och ungdomarna. Eftersom det inte är möjligt att jämföra olika komponenter med varandra går det inte att avgöra om det är någon specifik aktivitet eller komponent som är särskilt effektiv eller om det är helheten av komponenter som är hjälpsam.

• Vi inkluderade två hälsoekonomiska studier. Båda utvärderade Treatment Foster Care Oregon (TFCO) jämfört med sedvanlig vård (institution), med minskad kriminalitet som primärt effektmått.
• De två studierna använde kostnadsintäktsanalys som analysmetod.
• Båda studierna bedömdes ha stora metodbrister, särskilt avseende hanteringen av osäkerhet.
• Resultatet i båda studierna indikerade att investering i TFCO är samhällsekonomiskt lönsamt, men detta ska tolkas med stor försiktighet på grund av de stora metodbristerna.
• Vi har inte identifierat några hälsoekonomiska studier med acceptabel metod och överförbarhet som studerar interventioner riktade till familjehem där jämförelsen är sedvanlig familjehemsvård.
• Framtida hälsoekonomiska utvärderingar behöver tillämpa ett brett samhällsperspektiv som omfattar alla relevanta samhällssektorer, beakta både kort- och långsiktiga effekter samt inkluderar effekter på livskvalitet.

För att utvärdera om en intervention är samhällsekonomiskt lönsam har traditionellt så kallad kostnadsintäktsanalys (engelska: cost-benefit analysis) använts. Det är en analysmetod som syftar till att mäta och värdera alla konsekvenser av en insats i monetära termer, inklusive effekter på hälsa och välfärd. Om nyttan av en viss insats värderad i kronor är större än dess kostnad värderad i kronor sägs insatsen vara samhällsekonomiskt lönsam [163].

Inom hälso- och sjukvården har det ansetts etiskt problematiskt att värdera hälsa och liv i monetära termer. Detta banade väg för utvecklingen av kostnadseffektivitetsanalys (engelska: cost-effectiveness analysis), vilket är en hälsoekonomisk analysmetod där kostnader och effekter av två eller fler insatser jämförs. Resultatet presenteras som en inkrementell kostnadseffektivitetskvot (ICER), som visar den extra kostnad som krävs för att uppnå en extra effektenhet med den insats som utvärderas.

I en kostnadseffektivitetsanalys kan olika utfallsmått användas, exempel inom socialtjänst skulle kunna vara minskat antal våldsbrott eller förbättrad föräldraförmåga. Det utfallsmått som oftast förespråkas vid utvärdering av insatser inom hälso- och sjukvård är kvalitetsjusterade levnadsår (QALYs), ett generiskt mått som kombinerar livslängd och hälsorelaterad livskvalitet. Eftersom QALYs är ett generiskt mått är det möjligt att jämföra utfall mellan olika interventioner och områden.

När sociala interventioner ska utvärderas är användningen av QALYs dock mindre självklar, eftersom skattningarna vanligtvis bygger på instrument som mäter just hälsorelaterad livskvalitet. För att bättre fånga relevanta dimensioner inom socialtjänstens verksamhet pågår därför utvecklingsarbete på flera håll. Istället för instrument som mäter hälsorelaterad livskvalitet, utvecklas instrument som mäter så kallad socialtjänstrelaterad livskvalitet (Social Care Related Quality of Life, SCRQoL), till exempel ASCOT [164] och ICECAP [165] [166] [167]. I Sverige pågår dessutom ett arbete att ta fram ett nytt generiskt mått, Goda år (Capability Adjusted Life Years, CALY) [168] [169].

För att kunna avgöra om en intervention kan anses kostnadseffektiv behöver den beräknade inkrementella kostnadseffektivitetskvoten jämföras med ett så kallat tröskelvärde, som representerar gränsvärdet för vad som anses kostnadseffektivt [170]. Vad detta tröskelvärde ska uppgå till varierar, är starkt kontextberoende och ytterst beroende av budgetutrymmet hos den huvudman som ska besluta om interventionen bör införas eller inte [170] [171] [172] [173].

Totalt identifierades 778 publikationer vilka granskades på titel och abstraktsnivå. Av dessa lästes 38 publikationer i fulltext då de bedömdes som potentiellt relevanta utifrån den hälsoekonomiska frågeställningen. Slutligen bedömdes tre publikationer uppfylla projektets inklusionskriterier.

Vid bedömning av de tre inkluderade studiernas metod och överförbarhet bedömdes en av studierna ha stora metodbrister och god överförbarhet [174], en bedömdes ha stora metodbrister och tillräcklig överförbarhet [156], medan den tredje bedömdes ha oacceptabla metodbrister och tillräcklig överförbarhet [117]. På grund av oacceptabla metodbrister exkluderades studien av Bywater och medarbetare [117].

Även om två av studierna bedömdes ha stora metodbrister har de ändå ansetts tillräckligt acceptabla för att presenteras i de följande två avsnitten (studierna sammanfattas också kort i Bilaga 9). Båda studierna utvärderar interventionen Treatment Foster Care Oregon (TFCO), varav den ena genomförts i en svensk kontext och den andra i en amerikansk. TFCO tillhör interventionskategorin behandlingsfamilj för ungdomar som jämförs med institutionsvård. Vi har inte identifierat några hälsoekonomiska studier med acceptabel metod och överförbarhet som studerar interventioner riktade till familjehem där jämförelsen är sedvanlig familjehemsvård.

7.3.1 Hälsoekonomisk utvärdering av TFCO jämfört med sedvanlig vård på institution i Sverige

Vimefall och medarbetare presenterar en kostnadsintäktsanalys (CBA) av Treatment Foster Care Oregon (TFCO) jämfört med sedvanlig vård på institution (TAU) i Sverige [174]. Enligt författarna utgår analysen från ett samhällsperspektiv, vilket innebär att alla relevanta kostnader och nyttor för samhället ska inkluderas. I en CBA uttrycks resultatet som ett nettonuvärde (NPV), där ett positivt värde indikerar att den utvärderade interventionen (TFCO) är samhällsekonomiskt fördelaktig jämfört med alternativet (TAU).

7.3.1.1 Effekt

Författarnas kostnadsintäktsanalys baseras på resultatet från en svensk randomiserad kontrollerad studie, där ungdomar 12–17 år med allvarliga beteendeproblem randomiserades till TFCO (n=19) eller sedvanlig vård (TAU) (n=27) [139]. Sedvanlig vård i detta fall inkluderar olika typer av vård. De flesta deltagarna (n=26) fick vård utanför hemmet, vilket omfattade institutionsvård, HVB-hem eller familjehem. Som effektmått användes antalet våldsbrott som begicks av deltagarna under en treårsperiod efter interventionens start. I studien noterades inga våldsbrott i TFCO-gruppen, medan 15 våldsbrott begicks av 11 individer i TAU-gruppen. För att beräkna nyttan av TFCO jämfört med TAU multiplicerades minskningen i antalet brott med den beräknade samhällskostnaden per våldsbrott.

7.3.1.2 Kostnader

En central faktor som påverkar kostnaden av ett våldsbrott är den misstänktes ålder och hur långt i den juridiska processen ett ärende fortskrider. Författarna saknade tillgång till individdata för studiedeltagarna. Istället hade de endast tillgång till effekten av TFCO uttryckt som en minskning av våldsbrott på aggregerad nivå. Mot denna bakgrund konstruerades en modell för att beräkna de förväntade kostnaderna för studiedeltagarna, utifrån det genomsnittliga flödet genom rättsväsendet. Beräkningarna baserades på ett antagande om åldersfördelningen under den treåriga uppföljningsperioden.

Prisuppgifter hämtades från svenska registerdata, tidigare publicerade studier och andra offentliga källor så som myndigheters årsredovisningar och rapporter.

Kostnaderna beräknades med en bottom-up-metod, vilket innebär att enskilda kostnadsposter identifierades, kvantifierades och värderades. Motsatsen är en top-down-metod där analysen istället baseras på totala kostnader eller budgetposter för att sedan fördelas per deltagare. För att identifiera, kvantifiera och värdera kostnader har författarna utgått från de direkta, indirekta och immateriella kostnaderna per våldsbrott.

De direkta kostnaderna omfattade kostnader för den rättsliga processen (utredningskostnader, rättegångskostnader, kostnader till följd av domen), brottsoffrens hälso- och sjukvårdskostnader givet brottet de utsatts för, kostnader för TFCO (personal, utbildning) samt kostnader för TAU med antagande om att ungdomarna placeras på hem för vård eller boende (HVB) eller särskilda ungdomshem. De indirekta kostnaderna omfattade produktionsförlust för brottsoffer och produktionsförlust för förbrytare (den senare antogs vara 0 då förbrytarna var 12–17 år). De immateriella kostnaderna uppskattades genom den förväntade förändringen i QALYs för brottsoffret, givet brottet som begåtts. Dessa data hämtades från en engelsk studie från år 2005. Författarna uppskattade det monetära värdet av denna QALY-förlust utifrån ett antagande om att betalningsviljan för ett QALY uppgår till 500 000 kronor baserat på en svensk studie [172].

Alla kostnader uttrycktes i 2018 års amerikanska dollar (USD) och omräkningen från svenska kronor till amerikanska dollar gjordes med växelkursen 8,69 kronor per dollar. När analyser sträcker sig över en längre tid behöver man ta hänsyn till att kostnader och effekter som uppstår idag värderas högre än motsvarande kostnader och effekter i framtiden. Detta innebär att en tidshorisont längre än ett år kräver att framtida kostnader och effekter diskonteras för att beräkna deras nuvärde. Genom diskontering ges framtida värden en lägre vikt än de som inträffar här och nu. Ju högre diskonteringsräntan är, desto lägre blir värdet av framtida kostnader och effekter. Författarna använde en diskonteringsränta på 3 procent för att beräkna nuvärden. Analysperioden omfattade tre år vilket motsvarade uppföljningstiden i effektstudien [139].

7.3.1.3 Resultat

Nettonuvärdet för TFCO jämfört med TAU beräknades i studien uppgå till 328 734 kronor per individ (37 829 USD), vilket totalt för hela gruppen motsvarar 6 245 946 kronor (718 751 USD). Ett positivt nettonuvärde betyder att nyttan av interventionen överväger kostnaden. Känslighetsanalyser visade däremot att nettonuvärdet blev negativt om placeringen varade i sju månader istället för tio eller om TAU antogs vara enbart HVB-placering (utan placering i särskilda ungdomshem).

7.3.1.4 SBU:s bedömning av studiens metod och överförbarhet

SBU bedömer att studien av Vimefall och medarbetare har stora metodbrister [174]. Flera centrala värden i den hälsoekonomiska modellen bygger på antaganden istället för empiriska data. I de underliggande publikationerna framgår till exempel inte vilka insatser kontrollgruppen har fått, vilken typ av placering som använts eller hur länge placeringarna varade. Detta belyser även författarna som en svaghet. Eftersom osäkerheten i ingående data är stor bör också resultatet tolkas med försiktighet, särskilt med tanke på att känslighetsanalyserna visade både positiva och negativa nettonuvärden. Det innebär att TFCO kan vara samhällsekonomiskt lönsamt, men det skulle också kunna vara en samhällsekonomisk förlust.

En ytterligare aspekt är att urvalsstorleken och skillnaden i gruppstorlek i den underliggande effektstudien [139] hanteras otillräckligt av Vimefall och medarbetare [174]. Studien ingår i den metaanalys som redovisas i avsnitt 5.6.2.1 och visar en större effekt än övriga inkluderade studier, vilket tyder på att nyttan av TFCO kan ha överskattats. Författarna hade exempelvis kunnat illustrera i en känslighetsanalys hur många brott som måste undvikas för att de minskade kostnaderna för rättsväsendet väger upp kostnaden för TFCO.

Författarna anger att analysen utgår från ett samhällsperspektiv, men i praktiken är det ett begränsat samhällsperspektiv som appliceras. För ungdomarna i studien beaktas enbart kostnader kopplade till rättsväsendet för de våldsbrott som begåtts. Hälso- och sjukvårdskostnader och effekter på livskvalitet inkluderas bara för brottsoffren, men borde ha inkluderats även för ungdomarna i studien. Tidshorisonten är dessutom begränsad till tre år, vilket sannolikt är för kort för att fånga interventionens samlade effekter och kostnader.

Sammantaget innebär dessa begränsningar att analysen utesluter faktorer som kan påverka resultatet i både positiv och negativ riktning. Värdet av TFCO kan därför vara både under- och överskattat. Trots dessa begränsningar redovisas studien eftersom den (såvitt vi vet) är den första av sitt slag i en svensk kontext och författarna är transparanta i hur modellen är uppbyggd och vilka värden som använts. Modellen skulle dock behöva vidareutvecklas genom att omfatta fler samhällssektorer och uppdateras med mer tillförlitliga data för att kunna ge ett mer robust beslutsunderlag.

7.3.2 Hälsoekonomisk utvärdering av TFCO jämfört med sedvanlig vård i delstaten Washington i USA (långtidsuppföljning)

Studien av Saldana [156] och medarbetare är en kostnadsintäktsanalys baserad på en långtidsuppföljning (upp till tio år) av en tidigare randomiserad kontrollerad studie (RCT) i delstaten Washington, USA. I studien randomiserades 166 flickor till antingen Treatment Foster Care Oregon (TFCO) eller Treatment as usual (TAU) som var institutionsvård (motsvarande HVB-hem). Populationen bestod av två kohorter där den ena kohorten följdes upp efter cirka nio år och den andra efter cirka fem år. I uppföljningen kunde 152 av de ursprungliga 166 kvinnorna lokaliseras, två av deltagarna hade avlidit och övriga 12 kunde inte lokaliseras trots upprepade försök. Detta motsvarar ett bortfall på 8,4 procent men det framgår inte vilken grupp dessa kvinnor tillhörde.

7.3.2.1 Effekt

Målet var att undersöka långsiktiga effekter av TFCO jämfört med TAU för unga kvinnor som placerats i vård utanför hemmet på grund av kriminalitet och social problematik. De effekter som studerades var skillnader i kriminalitet och barnavårdsinvolvering. Forskarna använde registerdata i kombination med självrapporterade uppgifter vid uppföljning. Totalt hämtades rättsliga data från 23 delstater i USA där deltagarna hade vistats under uppföljningsperioden.

7.3.2.2 Kostnader

Kostnaderna representerar de faktiska ekonomiska utgifterna för stat och samhälle över tid, baserade på officiella registerdata för de specifika studiedeltagarna. För varje deltagare beräknades totalkostnader inom fem kategorier (barnavårdsinsatser, domstol- och advokatkostnader, brottsoffer, fängelse och övervakning samt kostnaderna för arrest), och därefter jämfördes summorna mellan TFCO och TAU. Kostnadsdata hämtades huvudsakligen från offentliga myndighetskällor och statliga rapporter som specificerade genomsnittskostnader för rättsväsendet och socialtjänsten i Oregon och Washington. Kostnader uppskattades i 2016 års USD. TFCO:s interventionskostnad var cirka 92 170 kronor (10 766 USD med växelkursen 8,56128 SEK/USD [175]) mer per ungdom och år jämfört med TAU. Kostnaden inkluderade då både behandling och stöd till ungdomarna och till behandlingsfamiljerna.

7.3.2.3 Resultat

I gruppen som fick TAU dömdes 60 procent för brott, medan 42 procent dömdes för brott i gruppen som fick TFCO. Färre TFCO-deltagare dömdes för våldsbrott och fängelsevistelsen var i genomsnitt tre gånger längre för TAU-gruppen. Sannolikheten för barnavårdsinsatser var fem gånger högre bland kvinnorna i TAU-gruppen jämfört med kvinnorna i TFCO-gruppen. En ”intäktskostnadskvot” (benefit-cost ratio) beräknades genom att jämföra genomsnittsförändringen i samhällskostnader (till exempel mindre kriminalitet, färre barnavårdsärenden) med merkostnaden för TFCO.

Resultatet uttrycktes både som genomsnittlig kostnad för respektive program och som intäktskostnadskvot. Författarna menar att kvoten reflekterar hur mycket samhällsnytta som genererats per investerad dollar i TFCO-programmet. Den totala samhällskostnaden för TFCO under uppföljningsperioden uppskattades till 264 056 kronor (30 843 USD) för gruppen som helhet, medan motsvarande siffra för TAU uppskattades till 554 069 kronor (64 718 USD) för gruppen som helhet, vilket innebär att TAU var 290 013 kronor (33 875 USD) dyrare under perioden. Författarna menar att för varje extra dollar som satsades på TFCO under ungdomsåren, sparades 3–4 dollar i framtida kostnader för kriminalitet och barnavård.

7.3.2.4 SBU:s bedömning av studiens metod och överförbarhet

SBU bedömer att studien av Saldana och medarbetare har stora metodbrister [156]. Till skillnad från studien av Vimefall och medarbetare [174] kunde Saldana och medarbetare följa studiedeltagarna över tid med hjälp av offentliga register. Trots tillgången till registerdata redovisar författarna inte spridningsmått som visar hur säkra skattningarna är. Exempelvis saknas uppgifter om standardavvikelse och konfidensintervall. Författarna genomför inte heller några känslighetsanalyser som visar hur resultatet påverkas om centrala antaganden eller parametrar ändras.

Författarna är också otydliga i hur kostnaderna har beräknats. De redovisar varken enhetskostnader (det vill säga kostnaden för en specifik insats inom de fem kostnadskategorierna) eller om framtida kostnader har diskonterats. De redovisar även kostnader för brottsutsatthet men utan att definiera vad som avses med brottsutsatthet, vilka kostnader de tagit hänsyn till och hur eventuella immateriella kostnader har värderats i monetära termer. Analysen omfattar kostnader för rättsväsendet och barnavården, men utesluter andra relevanta samhällssektorer som exempelvis hälso- och sjukvård, skola och arbetsmarknad. Studien tar inte heller hänsyn till deltagarnas livskvalitet eller liknande utfall.

SBU bedömer att överförbarheten till en svensk kontext är tillräcklig. Samtidigt är beskrivningen av vad som utgör sedvanlig vård i kontrollgruppen bristfällig, vilket skapar osäkerhet i resultaten och försvårar bedömningen av hur denna vård förhåller sig till svenska förhållanden.

Rapporten identifierade sex breda kategorier av interventioner för att förstärka familjehemsvården. Sammantaget finns indikationer på positiva effekter för vissa interventionskategorier, men det vetenskapliga underlaget har genomgående låg tillförlitlighet (det är möjligt att resultaten stämmer, men ytterligare forskning kan förändra bilden) eller är otillräckligt (effekt kan inte bedömas). Det har tillkommit få studier sedan de tidigare SBU-rapporterna publicerades och behovet av välgjord forskning är fortfarande stort [11] [86]. Området präglas över lag av stora kunskapsluckor. Trots det relativt svaga kunskapsunderlaget behöver praktiker och beslutsfattare fortsatt utföra sitt arbete och barn och familjer behöver få adekvat hjälp och behandling. Rapporten ger viss vägledning kring vilken typ av interventioner som kan vara verksamma för att förstärka familjehemsvården.

Majoriteten av studierna är genomförda i USA och västeuropeiska länder, vilka har en annan utgångspunkt för socialt arbete och familjehemsvård än Sverige. Trots detta bedömer vi att resultaten i denna rapport sannolikt kan överföras till svenska förhållanden, eftersom interventionerna troligen fungerar på liknande sätt här. Därmed kan resultaten fungera vägledande.

8.1.1 Effekter av interventioner för att förstärka familjehemsvården

Resultaten visar att föräldraskapsstödsprogram med fokus på barns anknytning, såsom Attachment and Biobehavioral Catch-up Intervention (ABC) och Foster Family Intervention (FFI), möjligen kan minska otrygghet i anknytningen för familjehemsplacerade barn. Resultatet baseras på endast tre studier och ett litet antal deltagare, därför bedöms det ha låg tillförlitlighet. Syftet med programmen är att stödja ett sensitivt föräldraskap hos familjehemsföräldrar så att barnets möjligheter att utveckla ett tryggt anknytningsmönster gynnas. Samtidigt är det utmanande för barn att skapa anknytningsrelationer om relationerna bryts i samband med förändringar i placeringen. Därför är det viktigt att både stötta de anknytningspersoner som finns runt barnet och jobba för ökad placeringsstabilitet.

Föräldraskapsstödsprogram med fokus på barns beteende, exempelvis The Incredible Years (IY; svenska: De otroliga åren) och Parent Management Training Oregon (PMTO), kan möjligen minska barns externaliserande symtom. Den sammanvägda effekten visar att det skulle kunna finnas en fördel för gruppen som har fått interventionen, men resultatet är inte statistiskt signifikant och det går inte heller att utesluta att skillnaden mellan grupperna är för liten för att den ska ha någon betydelse. Interventionerna inom denna kategori skiljde sig åt vad gäller innehåll och längd med allt ifrån gruppsessioner i fem veckor [118] till individuella kontakter under en period på sex till nio månader [119]. Det är rimligt att anta att interventionens längd kan ha betydelse för dess effekt. Antagandet får visst stöd av att den sammanvägda positiva effekten blir statistiskt signifikant när studien med endast fem veckors interventionstid exkluderas [118]. Vi har inte undersökt sambandet mellan programlängd och effekt statistiskt. Det kan inte uteslutas att det krävs en minsta programlängd för att möjliggöra en beteendeförändring hos familjehemsföräldrarna och i förlängningen hos de placerade barnen.

Tidigare studier visar dels att placerade barn har svårigheter att klara sin skolgång i samma utsträckning som andra barn, dels att lyckad skolgång är en viktig skyddsfaktor för en framtida positiv utveckling [78] [79] [80]. Resultaten i denna rapport ger visst stöd för att interventioner med fokus på barns skolgång och inlärning förbättrar läsförmågan hos familjehemsplacerade barn, men resultatet är inte statistiskt signifikant och det går inte heller att utesluta att skillnaden mellan grupperna är för liten för att den ska ha någon betydelse. Att stödja placerade barns skolgång i ett tidigt skede kan vara ett relativt enkelt sätt att förstärka familjehemsvården. Dessa interventioner kräver generellt mindre resurser att genomföra då de har ett smalare fokus, vilket gör att fler placerade barn borde kunna få denna typ av stöd. Vi identifierade två nordiska studier, varav en är en utvärdering av interventionen Skolfam som används i en del kommuner i Sverige [176] [177]. Bägge dessa studier exkluderades dock från analysen på grund av för stor risk för snedvridning av resultaten.

Studier visar att institutionsplacering av ungdomar bör undvikas om möjligt [11] [178] [179]. Behandlingsfamilj för ungdomar, i form av Treatment Foster Care Oregon (TFCO), är ett alternativ till institutionsvård och resultatet från denna rapport tyder på att interventionen kan minska kriminalitet, leda till färre dagar på låst avdelning, minska substansbruk av narkotika samt förbättra psykisk hälsa för ungdomar med normbrytande beteende. Gällande kriminalitet visar den sammanvägda effekten att TFCO kan minska ungdomars kriminalitet, men det går inte att utesluta att skillnaden mellan grupperna är för liten för att effekten ska ha någon betydelse. Den långa uppföljningstiden i studierna (2 till 9 år efter att deltagarna påbörjat interventionen) med fortsatt positiva effekter är en styrka eftersom det tyder på att resultaten håller över tid. En annan styrka är att två publikationer från en svensk studie som över lag redovisar positiva effektriktningar ingår i underlaget [139] [140].

För behandlingsfamilj för yngre barn och övriga interventioner med fokus på barns psykosociala situation går det inte att dra några slutsatser om effekt då underlaget består av för få studier eller för olika interventioner.

För majoriteten av utfallen – inklusive placeringsstabilitet, livskvalitet, matematisk förmåga, utbildning och arbete samt familjehemsföräldrars föräldraförmåga och psykiska hälsa – saknas tillräckligt underlag eller bedöms resultaten ha mycket låg tillförlitlighet, vilket gör att effekterna inte kan bedömas. Studier som fokuserar på att förbättra barns fysiska hälsa (inklusive tandhälsa) saknas.

För några studier rapporterades familjehemsföräldrars föräldraförmåga eller psykiska hälsa (oftast stress). Även om uppdraget som familjehemsförälder kan vara utmanande är det möjligt att det kan finnas takeffekter rörande dessa utfall, det vill säga att det inte finns så mycket utrymme för förbättring hos föräldrar som har valts ut att bli familjehem då de kanske redan har god föräldraförmåga och mår relativt bra.

Förutom för interventionskategorin behandlingsfamilj för ungdomar gjordes inga avgränsningar vad gäller barnens placeringsorsak. Vissa barn är placerade på grund av beteendeproblem medan andra placerats på grund av föräldrars bristande omsorgsförmåga. Den senare gruppen kan även innehålla barn som utsatts för våld och trauma. Orsaken till placering framgår inte alltid tydligt i de inkluderade studierna där jämförelsen är sedvanlig familjehemsvård. I vissa studier är det också oklart hur stora svårigheter barnen själva hade. Detta kan göra det svårare att tolka resultaten och veta vilka barn dessa interventioner kan vara hjälpsamma för. Det är till exempel oklart i vilken utsträckning resultaten för interventioner med fokus på barns skolgång och inlärning kan generaliseras till barn med inlärningssvårigheter eller funktionsnedsättningar.

Placerade barns behov behöver matchas mot rätt insats. Detta förutsätter att placeringen grundas på en tillförlitlig utredning av barnets behov och kontext. Liksom SBU-rapporten från 2017 [86] identifierade denna rapport inga relevanta och välgjorda studier om matchning eller utredning av familjehem.

8.1.2 Komponenter i interventioner för att förstärka familjehemsvården

Komponentanalysen bygger på den information som var möjlig att extrahera ur de inkluderade artiklarna. Interventionerna beskrivs sällan på ett utförligt sätt (till exempel utifrån programteori) och det är möjligt att författarnas beskrivning inte speglar de faktiska interventionerna på ett korrekt sätt. Detta begränsade vilka slutsatser som var möjliga att dra baserat på SBU:s komponentanalys.

I den interaktiva kartan Aktiviteter för att stödja i interventioner för att förstärka familjehemsvården finns vissa luckor. Det kan bero på flera faktorer; till exempel att det saknas studier på området eller att aktiviteten i sig inte är aktuell för just den interventionskategorin. Det skulle också kunna bero på att interventionen är bristfälligt beskriven.

Det finns inget vetenskapligt stöd för att enskilda komponenter i interventionerna har en påvisbar effekt. I komponentanalysen framkommer till exempel att utbildning/träning för familjehemsföräldrarna genom observation och återkoppling är en gemensam komponent i interventioner som leder till tryggare anknytning. Även om vi inte kan säga att dessa är de verksamma komponenterna skulle detta kunna vara en hypotes. Interventioner med fokus på barns beteende hade gemensamt att de i hög utsträckning baserades på social inlärningsteori och att den vanligaste aktiviteten var utbildning/träning genom gruppinriktade sessioner. Det finns forskning om barn som inte är placerade i familjehem som har visat på samband mellan enskilda komponenter och större effektstorlekar av föräldraskapsstödsprogram med fokus på barns utagerande beteende [180]. Möjligen går det i viss mån att generalisera dessa resultat till placerade barn med liknande problematik.

Treatment Foster Care Oregon (TFCO) är en omfattande intervention som kännetecknas av flera samtidigt genomförda komponenter och som uppvisade flera positiva effekter. Det är inte möjligt att identifiera vilka komponenter som är mest verksamma, men det är rimligt att tänka sig att så komplexa interventioner ställer stora krav på samordning. Flera interventioner innehåller komponenter som rör samordning av insatser och organisatoriska faktorer. Eftersom underlaget är begränsat och variationen i studierna är stor går det inte att dra någon tydlig slutsats, men faktorer såsom handläggares frihetsgrader eller användningen av samordnare (case managers) bör beaktas av beslutsfattare. Samordning av insatser anknyter till ett av de teman som verkar främja att familjer blir eller fortsätter vara familjehem, nämligen samarbetet med aktörer inom social barnavård (Bilaga 1).

En hypotes är att interventioner med en tydlig logik, där teoretiska utgångspunkter hänger samman med interventionens olika komponenter på ett logiskt och transparent sätt, tenderar att vara mer effektiva än interventioner med otydlig koppling mellan teori och genomförande. Exempel på interventioner med tydlig koppling mellan teori och komponenter är Attachment and Biobehavioral Catch-up Intervention (ABC), Parent Management Training Oregon (PMTO) och Treatment Foster Care Oregon (TFCO).

Även om vi i denna rapport inte hade tillräckligt underlag att uttala oss om verksamma komponenter i interventioner för att förstärka familjehemsvården så kan den logiska modellen i sig vara ett hjälpsamt verktyg för praktiker och beslutsfattare. Den logiska modellen tydliggör att en interventionseffekt inte bara handlar om de specifika aktiviteterna i en intervention utan är avhängigt att rätt resurser finns tillgängliga och att det finns förutsättningar att genomföra interventionen enligt plan. Att framgångsrikt implementera en intervention i en verksamhet innebär att ta hänsyn till alla delar i den logiska modellen, inklusive att följa upp relevanta utfall.

8.1.3 Hälsoekonomiska aspekter

Den hälsoekonomiska litteraturöversikten identifierade tre relevanta studier, varav två bedömdes ha stora metodbrister och en oacceptabla metodbrister. Trots stora metodbrister utgör studierna av Vimefall och medarbetare [174] och Saldana och medarbetare [156] viktiga bidrag till kunskapsläget om Treatment Foster Care Oregon (TFCO). Men de metodologiska begränsningarna försvårar tolkningen av resultat och kostnadseffektivitet.

En gemensam begränsning är att studierna formellt anger ett samhällsperspektiv men i praktiken tillämpar ett begränsat perspektiv där flera relevanta samhällssektorer utesluts. Ingen av studierna beaktar heller effekter på deltagarnas livskvalitet. Dessa avgränsningar innebär att viktiga kostnader och effekter kan ha utelämnats, vilket gör att värdet av TFCO både kan vara över- och underskattat.

Studierna skiljer sig samtidigt åt i sina metodologiska förutsättningar. Vimefall och medarbetare har konstruerat en modell som kombinerar olika typer av data från olika källor, vilket medför stor osäkerhet i resultaten [174]. Samtidigt är studien transparent i sin modellstruktur och utgör ett av de första försöken att analysera kostnadseffektiviteten av TFCO i en svensk kontext. Saldana och medarbetare har tillgång till individbaserade registerdata, men utnyttjar inte denna möjlighet fullt ut eftersom spridningsmått, känslighetsanalyser och tydlig kostnadsredovisning saknas [156]. I båda studierna bidrar bristfälliga beskrivningar av sedvanlig vård i kontrollgrupperna till ytterligare osäkerhet.

En ytterligare utmaning är hur kostnadseffektivitet tolkas och redovisas. I studierna uttrycks resultatet som ett nettonuvärde respektive nyttokostnadskvot, vilket försvårar jämförelser med andra hälsoekonomiska utvärderingar där resultatet presenteras som en inkrementell kostnadseffektkvot. Detta aktualiserar frågan om vad som bör betraktas som kostnadseffektivt inom området sociala insatser och hur resultaten bäst kan användas som beslutsunderlag.

Sammantaget visar genomgången att det saknas hälsoekonomiska utvärderingar av interventioner riktade till familjehem som kombinerar ett tillräckligt brett samhällsperspektiv med tillräckligt långt tidsperspektiv. Studierna illustrerar både möjligheterna att använda modeller och registerdata och behovet av mer heltäckande och metodologiskt robusta analyser för ett mer tillförlitligt beslutsunderlag.

8.2.1 Fördelar och nackdelar med breda interventionskategorier

För att möjliggöra synteser delade vi in inkluderade interventioner i sex interventionskategorier, vilket har både fördelar och nackdelar.

Många av studierna i urvalet har ett relativt litet antal deltagare. En fördel med att skapa breda interventionskategorier är därför att kunna inkludera flera studier i syntesen och beräkna effekt på ett större antal deltagare. Bredare kategorier minskar också risken för att viktiga resultat utesluts i en syntes till följd av mindre skillnader vad gäller studiernas PICO. Bredare kategorier kan även bidra till att lyfta fram mer generella mönster eller övergripande effekter som återkommer oavsett hur interventionen eller utfallet benämns.

Nackdelen med kategorier som är alltför breda är att det finns en risk att samstämmigheten mellan olika studier blir låg och att effekten därför inte kan bedömas. Om studierna i synteserna skiljer sig alltför mycket åt vad gäller till exempel deltagarnas ålder, kontrollgrupp, uppföljningstid, utfallsmått och studiedesign (icke-randomiserad eller randomiserad) ökar variationen i underlaget och jämförelsen riskerar till sist att inte bli meningsfull. I synteserna av interventioner med fokus på barns skolgång och inlärning varierar genomförandet mellan studierna. I vissa interventioner är det familjehemsföräldern som förväntas ge barnet stöd, medan det i andra interventioner tillhandahålls av en stödperson som inte tillhör familjen. I vissa interventioner ges stöd via telefon och i andra genomförs hembesök. Det är möjligt att dessa variationer bidrar till den heterogenitet vi ser i till exempel syntesen om utfallet barns läsförmåga (Figur 5.8).

Av dessa aspekter är det framför allt val av utfallsmått samt uppföljningstid som det funnits viss möjlighet att påverka. Vi har valt den rapporterade uppföljningstiden som varit längst eftersom det bedömts vara mest relevant. Vi har också försökt att välja det utfallsmått inom varje kategori som vi bedömde var mest relevant. Dessa val kan dock ha bidragit till ytterligare heterogenitet, vilket måste beaktas i tolkningen av resultatet. Det är också möjligt att val av andra utfallsmått hade lett till andra effektriktningar och resultat, vilket illustreras av mängden motstridiga effektriktningar som redovisas i den interaktiv kartan Effektriktningar i interventioner för att förstärka familjehemsvården.

Sett till det begränsade studieunderlaget valde vi att inkludera icke-randomiserade studier som bedömts ha måttlig risk för bias tillsammans med randomiserade studier i vissa synteser. Det är viktigt att vara medveten om att icke-randomiserade studier av interventioner försämrar möjligheten att dra slutsatser om orsakssamband och att effektstorlekar kan skilja sig åt mellan icke-randomiserade och randomiserade studier [181]. Vi valde därför, men även på grund av annan heterogenitet i de breda interventionskategorierna, att formulera resultatpåståenden om effektens riktning, inte effektens storlek. När de icke-randomiserade studierna exkluderas från synteserna blir konfidensintervallet för den sammanlagda effekten genomgående bredare och skulle i vissa fall leda till andra bedömningar av tillförlitlighet. När vi provade att utesluta enstaka randomiserade studier från synteserna fick detta dock i vissa fall samma konsekvens, vilket tyder på att resultaten generellt inte är särskilt robusta eftersom studierna är få, små och inte helt samstämmiga. Detta avspeglas i den låga tillförlitligheten till resultaten i denna rapport.

Trots denna rapports breda ansats är det flera viktiga frågor som inte berörs. Vi har till exempel inte undersökt interventioner för att minska behovet av placering eller stöd till barns ursprungsfamiljer under en placering. Dessa frågor är viktiga, men bedömdes inte vara fokus för det aktuella uppdraget.

8.2.2 Bedömning av de sammanvägda resultatens tillförlitlighet

I syntesresultaten användes den sammanvägda effektens storlek som utgångspunkt för att formulera ett påstående om effektens riktning som vi sedan bedömde tillförlitlighet till. Utifrån Cohens tumregler om effekters storlek valde vi påståendet ”förbättring” om den sammanvägda effekten var större än 0,2 (liten effekt) och ”ingen betydelsefull skillnad” om den sammanvägda effekten var mindre än 0,2. Det är problematiskt att se dessa tumregler som universella och det har diskuterats att betydelsen av olika effektstorlekar varierar mellan olika sammanhang [182]. Tröskelvärden baserade på en etablerad gräns för en betydelsefull skillnad är att föredra om sådana finns. Eftersom sådana saknades för våra ofta heterogena mått valde vi ändå att utgå från Cohens tumregel om en liten effekt, vilket möjliggjorde ett konsekvent och transparent förfarande i rapporten. Det är sannolikt att andra effektpåståenden hade formulerats och att andra precisionsavdrag hade gjorts för vissa syntesresultat om andra tröskelvärden hade använts. Resultaten bör därför tolkas i ljuset av de metodval som vi gjort.

I bedömningen av de sammanlagda resultatens tillförlitlighet gjordes avdrag inom området precision om det totala antalet deltagare i syntesen var färre än 400, om inget avdrag för bristande precision redan hade gjorts. Detta baserades på en GRADE-riktlinje som initialt rekommenderade att precisionsavdrag bör övervägas om totala deltagarantalet understiger 400 [98]. Detta har i ett corrigendum justerats till rekommendation om avdrag när deltagarantalet per grupp understiger 400 [99], men vi har valt att utgå från det först angivna antalet vilket är mer i linje med SBU:s tidigare praxis. Fyrahundra deltagare kan tyckas många inom vissa forskningsfält, men sett till rekommendationen i GRADE-riktlinjen bedömer vi att den gräns som vi använt är rimlig för att inte överskatta tillförlitligheten till vissa resultat.

Denna rapport identifierade 23 olika interventioner för förstärkning av familjehemsvården och inkluderade två studier om hälsoekonomiska aspekter. Rapporten visar att kunskapsluckorna är flera och omfattande. Tabell 9.1 ger en överblick över vetenskapliga kunskapsluckor vad gäller effekten av interventioner för att förstärka familjehem.

Liksom SBU:s översikt från år 2017 hittade vi inga relevanta och välgjorda studier som utvärderar metoder för att utreda familjer som vill bli familjehem [86]. Vi hittade heller inga studier som utvärderar interventioner som fokuserar på barns fysiska hälsa, inklusive tandhälsa. Det saknas också välgjorda studier som undersöker effekten av traumabehandling eller traumamedveten omsorg, samtidigt som dessa metoder har fått spridning i Sverige. Dessa frågor är viktiga för praktiker och beslutsfattare. Det behövs även mer kunskap om verksamma komponenter i interventioner för att förstärka familjehemsvården samt kunskap om relationen mellan kostnader och effekter.

En systematisk sökning efter systematiska översikter om faktorer som stödjer och hindrar personer att ta sig an och behålla uppdrag som familjehem identifierade endast översikter med hög risk för bias och därmed osäkra slutsatser (Bilaga 1). Även detta är en viktig fråga för praktiker och beslutsfattare.

Det behövs fler och mer välgjorda studier i Sverige eller Norden. Även vid svensk implementering krävs fler studier, från olika delar av landet och av oberoende forskargrupper, för att säkert bedöma om interventioner ger liknande resultat i olika kontexter. Det är ett uppenbart problem att få av de interventioner som har stöd i forskningen används i Sverige. Några av interventionerna förekommer i Sverige men i begränsad eller väldigt begränsad omfattning [86] [10]. Som framkommer i komponentanalysen kräver flera interventioner utbildning av utförare och tillgången till utbildning påverkar således även tillgången till interventionerna.

Generellt behövs fler välgjorda interventionsstudier om effekten av interventioner för att förstärka familjehemsvården. Vår genomgång identifierade 55 tillräckligt välgjorda artiklar om interventioner och två hälsoekonomiska artiklar med acceptabel metod och tillräcklig överförbarhet. Trots variationer i forskningsfrågor framstår vissa interventionskategorier och utfall som underrepresenterade (Tabell 9.1). Detta understryker ett fortsatt behov av fler studier inom området.

Åtminstone tre centrala forskningsbehov framkommer vad gäller interventioner och utfall. Det första rör avsaknaden av interventioner med tydligt fokus på fysisk hälsa och tandhälsa. Även interventioner med fokus på sexuell hälsa saknas. Bland de studier vi granskat återfinns inga insatser som explicit adresserar dessa områden, trots att barn och ungdomar placerade i social dygnsvård är särskilt utsatta för hälsoproblem inom just dessa områden [183]. I europeisk kontext är ansvaret för barns hälsa fördelat mellan lokala, regionala och nationella nivåer, vilket även inkluderar barn i samhällsvård. Dessa barn omfattas, likt andra, av nationella försäkrings- och hälsosystem [183]. Trots detta saknas forskning om interventioner som säkerställer att deras hälsobehov tillgodoses. En möjlig förklaring är att det helt enkelt inte finns utvecklade interventioner som riktar sig mot dessa specifika behov.

Det andra forskningsbehovet gäller frånvaron av dessa tre hälsoaspekter som utfallsmått i befintliga interventioner. Fysisk hälsa, tandhälsa och sexuell hälsa mäts sällan i utvärderingar av interventioner för att förstärka familjehemsvården, vilket försvårar bedömningen av interventionernas effekt på dessa områden. Sammantaget innebär detta att dessa hälsoaspekter både saknas som primärt fokus i interventioner och som utfallsmått i deras utvärdering – två distinkta men sammanhängande forskningsbehov.

Det tredje forskningsbehovet gäller forskning som undersöker vilka komponenter som är centrala för effektiva interventioner inom familjehemsvården. Nästan alla studier vi granskade innehöll mycket begränsade beskrivningar av de resurser som interventionerna krävde, liksom av de aktiviteter och strategier som ingick. Därtill saknades hänvisningar till publikationer som tydligt redogjorde för interventionernas inre logik, teoretiska grund eller utvecklingsprocess – sannolikt eftersom sådana publikationer inte finns tillgängliga. Om man i en framtid skulle kunna vägleda med hjälp av verksamma komponenter snarare än specifika namngivna interventioner skulle det kunna vara mycket värdefullt för praktiker och beslutsfattare.

Ur ett hälsoekonomiskt perspektiv behövs fullständiga hälsoekonomiska utvärderingar med ett tydligt samhällsperspektiv, där alla relevanta samhällssektorer inkluderas, så som socialtjänst, hälso- och sjukvård, skola och rättsväsende. Därutöver behöver tidsperspektivet vara tillräckligt långt för att fånga både kort- och långsiktiga effekter och kostnader. Vidare saknas hälsoekonomiska studier som inkluderar effekter på funktionella utfall och livskvalitet.

Det är också viktigt att kostnader och effekter redovisas transparent, så att centrala antaganden och värden kan varieras i känslighetsanalyser och därigenom ge en bättre förståelse för faktorer och osäkerhet som påverkar relationen mellan kostnader och effektivitet.

9.2.1 Metodologiska problem med inkluderade studier

De primärstudier som identifierades uppvisar flera metodologiska begränsningar, dels brister i genomförande och rapportering, dels mer strukturella utmaningar inom forskningsfältet.

Bedömningarna av studiernas risk för systematisk snedvridning (bias) visar att många studier hade hög eller måttlig risk för bias. Vanliga brister rörde randomisering och urval till kontrollgrupper, otillräcklig hantering av bortfall samt otydlig rapportering av hur interventionerna genomförts. Mätning av utfall byggde ofta på självskattningar eller familjehemsföräldrars bedömningar utan blindning, vilket ökar risken för mätbias. Följsamhet redovisades sällan, studieprotokoll saknades ofta (delvis eftersom flera studier är äldre) och upphovsmakare utvärderade i vissa fall sina egna interventioner, vilket kan innebära risk för jäv och selektiv rapportering.

Studierna präglas också av mer övergripande utmaningar i själva genomförandet av studierna som kan ses som typiska för interventionsforskning inom samhällsvård, såsom svårigheter att rekrytera tillräckligt många deltagare och att genomföra uppföljningar utan betydande bortfall. Randomisering kan vara praktiskt eller etiskt utmanande och inom ordinarie verksamheter kan det vara svårt att säkerställa hög följsamhet till interventionerna. Dessa faktorer bidrar till små urval, variation i studiedesign och heterogenitet i målgrupper och utfallsmått. Detta kan delvis förklaras av att det praktiska, operationella sociala arbetet och forskningsmetodologin följer olika logiker – ett välkänt gap mellan praktik och forskning. För att minska detta gap behöver man inom socialt arbete tydliggöra definition och syfte med forskningen samt stärka kompetensen i metoder för att översätta forskning till praktik [184].

De båda typerna av metodproblem bidrog till risk för systematiska fel, betydande heterogenitet och begränsad precision, vilket medförde minskade möjligheten att dra säkra slutsatser om effekter. Sammantaget präglas det vetenskapliga underlaget av låg tillförlitlighet eller otillräckligt underlag. Framtida effektutvärderingar bör sträva efter större studieurval, tydligare metodrapportering och transparens, oberoende utvärdering och minskad risk för systematiska fel.

Även de översikter som belyste främjande och hindrande faktorer för att bli eller fortsätta vara familjehem eller behandlingsfamilj uppvisade metodologiska brister (Bilaga 1). Samtliga hade hög risk för bias, brister i sökstrategi och otillräcklig bedömning av primärstudiernas kvalitet. För framtida översikter behövs en mer systematisk metodik, tydlig redovisning av bedömning av de inkluderade studiernas risk för bias och synteser som bättre väger samman både kvantitativa och kvalitativa resultat.

10.1.1 Sakkunniga

• Martin Bergström, docent och universitetslektor, socionom, Socialhögskolan, Lunds universitet
• Hilma Forsman, docent och universitetslektor, socionom, Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet
• Judith Lind, fil dr och universitetslektor, Institutionen för Tema (Tema Barn), Linköpings universitet
• Anna-Karin Åkerman, fil dr och universitetslektor, leg psykolog och leg psykoterapeut, Institutionen för beteendevetenskap och lärande, Linköpings universitet

10.1.2 Kansli

• Annicka Hedman, projektledare
• Uliana Hellberg, biträdande projektledare tom 2025-08-31, projektansvarig chef fr.o.m. 2025-09-01
• Sarah Vigerland, biträdande projektledare fr.o.m. 2024-11-15
• Álfheiður Ástvaldsdóttir, projektstöd fr.o.m. 2024-12-10
• Carl Gornitzki, informationsspecialist
• Thérèse Eriksson, hälsoekonom
• Caroline Jungner, projektadministratör t.o.m. 2023-08-22
• Elin Malmer, projektadministratör fr.o.m. 2023-08-23 t.o.m. 2023-11-17
• Anna Attergren Granath, projektadministratör fr.o.m. 2023-11-17 t.o.m. 2024-12-18
• Sara Fundell, projektadministratör fr.o.m. 2024-12-18
• Sofia Carlsson, projektstöd fr.o.m. 2025-03-19
• Sofia Tranæus, projektansvarig chef t.o.m. 2025-08-31

10.1.3 Externa granskare

SBU anlitar externa granskare av sina rapporter. De har kommit med värdefulla kommentarer som förbättrat rapporten. SBU har dock inte alltid möjlighet att tillgodose alla ändringsförslag och de externa granskarna står därför inte med nödvändighet bakom samtliga slutsatser och texter i rapporten.

• Birgitta Persdotter, docent och universitetslektor, Karlstads universitet
• Pia Enebrink, docent, Karolinska Institutet

10.1.4 Bindningar och jäv

Sakkunniga och externa granskare har i enlighet med SBU:s krav lämnat deklarationer om bindningar och jäv. SBU har bedömt att de förhållanden som redovisats där är förenliga med myndighetens krav på saklighet och opartiskhet.

10.1.5 SBU:s vetenskapliga råd

• Anna Ehrenberg, Högskolan Dalarna, ordförande (omvårdnad)
• Katarina Steen Carlsson, Lunds universitet, vice ordförande (hälsoekonomi)
• Aron Naimi-Akbar, Malmö universitet (tandvård)
• Ata Ghaderi, Karolinska institutet (psykologi)
• Britt-Marie Stålnacke, Umeå universitet (medicin)
• Carina Berterö, Linköpings universitet (omvårdnad)
• Christina Nehlin Gordh, Uppsala universitet (psykiatri)
• Eva Uustal, Linköpings universitet (medicin)
• Jahangir Khan, Göteborgs universitet (hälsoekonomi)
• Lena Dahlberg, Högskolan Dalarna (socialt arbete)
• Magnus Svartengren, Uppsala universitet (arbetsmiljö)
• Martin Bergström, Lunds universitet (socialt arbete)
• Mussie Msghina, Örebro universitet (medicin)
• Petter Gustavsson, Karolinska institutet (psykologi)
• Susanne Guidetti, Karolinska institutet (arbetsterapi)
• Sverker Svensjö, Falun och Uppsala universitet (medicin)
• Titti Mattsson, Lunds universitet (etik, juridik)
• Ulrik Kihlbom, Karolinska institutet (etik)
• Urban Markström, Umeå universitet (socialt arbete, funktionstillstånd- och funktionshinder)
• Ylva Nilsagård, Örebro universitet (fysioterapi)