Förlossningsbristningar

Diagnostik samt erfarenheter av bemötande och information

Rapporten visar vilket vetenskapligt stöd som finns för olika metoder att diagnostisera levator- och förlossningsbristningar samt vilka erfarenheter och upplevelser kvinnor har av information och bemötande från vården när de har fått bristningar vid sina förlossningar.

SBU Utvärderar

En systematisk översikt av det vetenskapliga underlaget för positiva och negativa effekter på hälsa, socialt liv eller funktionstillstånd för en metod eller insats. Beroende på frågans art kan rapporten även innehålla analyser av ekonomiska, etiska och sociala aspekter. Ämnessakkunniga deltar i arbetet och rapporten granskas av oberoende experter. Rapportens slutsatser fastställs av SBU:s nämnd.

Lästid: ca 3 min Publicerad: Publikationstyp:
Dela:

Bakgrund och syfte

Bristningar i bäckenbotten är vanligt i samband med förlossning, särskilt hos förstföderskor, och kan orsaka stora problem både på kort och lång sikt. Några exempel är smärta, inkontinens, avföringsproblem, psykiskt lidande, framfall och sexuella svårigheter. En korrekt identifiering är avgörande för att bristningarna ska behandlas rätt och för att förhindra långsiktiga komplikationer och skador.

Syftet med denna rapport var att utvärdera två aspekter av förlossningsbristningar vid vaginal förlossning. Den första aspekten är vilka åtgärder eller omständigheter som främjar diagnostik i form av att korrekt identifiera och klassificera bristningar vid vaginal förlossning. Den andra aspekten rör vilka erfarenheter och upplevelser kvinnor har av information och bemötande från vården när de har fått bristningar vid sina förlossningar.

Slutsatser

Identifiering av förlossningsbristningar

  • Om den nyförlösta undersöks av ytterligare en barnmorska eller läkare identifieras mellan 37 och 46 procent fler bristningar (måttlig tillförlitlighet).
  • När man inför vårdprogram för diagnostik, hantering och behandling av bristningar av grad 3 och 4 på förlossningskliniken fördubblas antalet diagnostiserade bristningar, från cirka 1,5 procent till 3 procent (låg tillförlitlighet).
  • Om analt ultraljud används som tillägg till sedvanlig klinisk undersökning direkt efter förlossning leder det till att förekomsten av analinkontinens tre till tolv månader efter förlossningen kan minskas (låg tillförlitlighet).
  • Det saknas studier kring akutdiagnostik avseende bristningar i de djupa bäckenbottenmusklerna, så kallade levatorbristningar.

Både tydliga vårdprogram och att vara två undersökare är rimliga åtgärder för att höja kvaliteten i förlossningsvården idag. Däremot finns det problem med användarbarheten av analt ultraljud på grund av praktiska svårigheter med utförande och tolkning. Brist på detaljerad klassificering och dokumentation av förlossningsbristningar försvårar både forskning och klinisk uppföljning. Undersökningsmetoderna bör vara enkla men samtidigt tillförlitliga och känsliga. Det behövs dock mer kunskap om vilka undersökningsmetoder som kan användas rutinmässigt efter förlossning.

Erfarenheter och upplevelse av vårdens bemötande och information

  • Kvinnor med förlossningsbristningar upplever att det är genant att berätta om intima problem och önskar att vårdpersonalen ställer direkta och specifika frågor som underlättar att de tas upp (låg tillförlitlighet).
  • Kvinnor med förlossningsbristningar upplever att ett professionellt, kompetent och respektfullt bemötande från vårdpersonalen som innefattar individ- och situationsanpassad information underlättar och främjar deras fysiska och psykiska återhämtning (låg tillförlitlighet).

Det saknas studier som fokuserar på upplevelser av vårdens bemötande och information bland mer socialt utsatta grupper av kvinnor.

Diagnostik, bemötande och information kring förlossningsskador hänger nära samman. Kompetens kring diagnostik och behandling är nödvändig för att vårdpersonalen som möter dessa kvinnor ska kunna tillhandahålla adekvat bedömning och behandling med tydlig och individuellt anpassad information och uppföljning.

Citera denna rapport:

SBU. Förlossningsbristningar – Diagnostik samt erfarenheter av bemötande och information. Stockholm: Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU); 2021. SBU-rapport nr 323. ISBN 978-91-88437-67-9.

Projektgrupp

Sakkunniga

  • Maria Lindqvist, barnmorska och verksamhetsutvecklare, CFOG, Region Västerbotten, med dr, universitetslektor, Umeå Universitet
  • Margareta Persson, barnmorska och med dr, docent, universitetslektor, Umeå Universitet
  • Eva Uustal, överläkare, med dr, docent, Kvinnokliniken, Universitetssjukhuset i Linköping
  • Marie Vikström Bolin, överläkare, med dr, Kvinnokliniken, Länssjukhuset, Sundsvall

Från SBU

  • Naama Kenan Modén, projektledare
  • Nathalie Peira, biträdande projektledare
  • Caroline Jungner, projektadministratör
  • Ann Kristine Jonsson, informationsspecialist

Pressmeddelande

Nya rutiner kan öka möjligheten att upptäcka bristningar hos kvinnor efter förlossning

Både tydliga vårdprogram samt att vara två personer som utför undersökning efter förlossning är rimliga mål för förlossningsvården i Sverige idag. Det kan vara två sätt att diagnostisera förlossningsbristningar som annars skulle missas. SBU har gjort en systematisk översikt av forskning på området.

Läs pressmeddelandet

Artikel från SBU:s tidning Vetenskap & Praxis

Nyförlöst: Två undersökare och vårdprogram avslöjar bristning

Om kvinnor som nyss fött barn undersöks av två barnmorskor eller läkare i stället för en, identifieras betydligt fler av de förlossningsbristningar som har uppstått. Att ha vårdprogram för diagnostik och behandling kan också leda till att dubbelt så många bristningar påvisas. Det framgår av SBU:s nya granskning av den samlade forskningen.

Läs artikeln
Sidan publicerad