Vetenskap & Praxis

Om hjälpen hölls ihop

En mer sammanhållen och bättre samordnad vård och omsorg har efterfrågats i decennier av både patienter och personal, professioner och politiker, byråkrater och brukare. Nu undersöker SBU vad ökad kontinuitet i vårdkontakterna kan betyda för långvarigt sjuka människors hälsa.

Att vård och omsorg måste hållas ihop bättre – och hur svårt det är att åstadkomma detta – har konstaterats av myndigheter och utredningar, professioner och patientorganisationer, politiker och administratörer. [1] Alla efterlyser kontinuitet för patienten, både i kontakter med personal inom en eller flera professioner, i skarvar mellan vårdnivåer och över verksamhetsgränser, som mellan vård och omsorg. Men begreppet kontinuitet är mångtydigt – alla syftar inte på samma sak. Forskare har föreslagit en indelning i tre dimensioner: relations-, verksamhets- och informationskontinuitet. [2]

Relationskontinuitet innebär att terapeutiska relationer mellan individ och behandlare ska vara trygga och förutsägbara, verksamhetskontinuitet att insatserna i vård och omsorg ska vara konsekventa och samordnade även om flera vårdgivare och vårdnivåer är involverade, och informationskontinuitet, slutligen, att alla berörda ska ha samma aktuella information om individens hälsa och livssituation.

De olika dimensionerna hänger delvis ihop. Till exempel blir det lättare att hålla reda på tidigare behandlingar om det är en och samma behandlare som en långvarigt sjuk patient möter vid olika tillfällen.

Men utvecklingen har delvis gått åt ett annat håll. Ansvaret har delats upp på många händer, och informationen är fragmenterad. Den tungt belastade offentlig-finansierade vården och omsorgen har ofta hög personalomsättning. Flera initiativ har tagits för att försöka motverka problemen. Några exempel är personcentrerad vård och omsorg, fast vårdkontakt, fast läkarkontakt och fast omsorgskontakt.

Många problem kvarstår dock. Bristen på sammanhängande vård, hjälp och stöd har blivit en alltmer brännande fråga. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) konstaterar att samordningsbrister dels sänker kvaliteten och säkerheten i vården och omsorgen, dels lägger ett tungt ansvar på dem som egentligen skulle ha hjälp och på deras närstående. [3] Detta leder enligt myndigheten till otrygghet, skador och missförhållanden – och det är flera grupper som drabbas.

Ett exempel är barn och unga med psykisk ohälsa. När insatser från BUP, elevhälsan, socialtjänsten och primärvården inte samordnas, kan följderna bli allvarliga. Unga som redan har problem blir, liksom deras ofta pressade familjer, ytterligare belastade av att dessutom försöka koordinera vård, omsorg och överföring av information mellan aktörer.

En annan grupp som fortsätter att drabbas är äldre personer med flera sjukdomar samtidigt. Det kan handla om demens, hjärtsvikt, kärlkramp, benskörhet, åldersdiabetes, stroke eller Parkinsons sjukdom – vanliga och långvariga tillstånd som redan var för sig gör att man får svårt att röra sig, blir trött och får dålig kondition. En del har dessutom dålig syn och hörsel på grund av ålder.

Många av dessa äldre behöver både hemtjänst och kommunal hälso- och sjukvård, ofta sjukhusvård i perioder och sedan fortsatt hjälp i öppenvården. Fungerar inte övergången till öppenvården så ökar risken för återinskrivning på sjukhus. Bland personer över 65 år som har både kommunal hälso- och sjukvård och hemtjänst återinskrivs nästan var femte inom en månad, enligt Socialstyrelsen.

Enkätsvar som har granskats av Vårdanalys visar att primärvårdsläkarna alltför sällan får effektiv återkoppling efter patientbesök i den specialiserade vården, när patienter har sökt akutvård eller lagts in på sjukhus. [4] Sverige rankas lågt när patienter bedömer om vårdpersonal känner till viktig information och patienters medicinska historia. Det innebär inte bara onödiga risker utan det gör också primärvårdens arbete onödigt tidskrävande och ineffektivt.

En tredje grupp som hamnar mellan stolarna idag är personer som har både missbruk och hälsoproblem, till exempel psykisk ohälsa. [5] IVO har pekat på problemet sedan myndigheten inrättades år 2013.3 Det glappar både mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvården, exempelvis mellan beroendevården och psykiatrin, och internt hos varje huvudman. Sammanhållen planering saknas.

Även relationskontinuiteten är lägre i svensk hälso- och sjukvård än i många andra länder. Detta kan påverka många patienter negativt. Till exempel har Vårdanalys noterat att patienter som träffar samma personer i vården är mer nöjda med sin medicinska vård. De upplever i högre utsträckning att kommunikationen med vården fungerar väl, att de är delaktiga i sin vård och att samordningen mellan vårdinstanser fungerar. [6]

Stora yrkesorganisationer i vården har också betonat att det behövs kontinuitet i vårdrelationen för att samtalen och samarbetet med patienten ska bli bra och för att relationen ska bli trygg. Betydelsen av fasta kontakter för vårdpersonalens ansvarstagande och arbetsmiljö har också framhållits.

Ännu en nyckelfråga är vad låg personkontinuitet innebär för patienters hälsa. Forskningen granskas nu av SBU.

– Utvärderingen ska vara klar sommaren 2021, berättar projektledaren Per Lytsy, docent i socialmedicin.
– Vi undersöker vilken effekt som relationskontinuitet har vid vissa långvariga kroppsliga och psykiska sjukdomar. Frågan är om relationskontinuitet har betydelse för hur människor mår och hur vårdresurserna används.
– Det är ju inte givet att kontinuiteten har samma betydelse för alla. Människor har olika önskemål och behov när det gäller vårdrelationer, och det kan skilja mellan patientgrupper, säger Per Lytsy.
– Syftet med att utvärdera frågan vetenskapligt är att bidra med fakta om vad som står på spel och vad olika grad av kontinuitet kan vara värt i olika lägen. [RL]

 

Referenser

  1. Se t.ex. SOU 2016:2. Effektiv vård; SOU 2019:29. Vård i samverkan; SOU 2019:42. Digifysiskt vårdval. Samtliga kan laddas ner på www.regeringen.se
  2. Haggerty JL, et al. Continuity of care: a multi-disciplinary review. BMJ 2003;327:1219.
  3. Inspektionen för vård och omsorg, 2020. Vad har IVO sett 2019?
  4. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, 2020. Vården ur primärvårdsläkarnas perspektiv 2019.
  5. Socialstyrelsen, 2019. Kartläggning av samsjuklighet i form av psykisk ohälsa och beroendeproblematik.
  6. 6. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, 2018. Möten med mening.