Hjälpmedel kan lyfta fler till en bättre vardag

Denna publikation publicerades för mer än två år sedan. Kunskapsläget kan ha förändrats.

Smart teknik kan hjälpa människor med sjukdom och funktionshinder att leva och fungera som vanligt. Men i dag är hjälpmedlens prestanda och kostnadseffektivitet sällan kända. Tillgången är inte heller likvärdig i landsting och kommuner. Med bättre kunskap skulle fler kunna få hjälp till ett bättre liv, och resurserna skulle utnyttjas bättre.

Människor som oavsett ålder och funktionsförmåga ska kunna ha ett bra liv och delta i samhällslivet kan behöva funktionella hjälpmedel. Tekniska lösningar kan vara till hjälp för att klara grundläggande funktioner som att se och höra, tala, röra sig, äta, klä sig och sköta sin hygien. Hjälpmedel behövs också för att kompensera andra funktionsnedsättningar så att man kan leva självständigt och vara delaktig socialt. Men utmaningarna är många. Bland annat beror det på att hjälpmedelsområdet är brett, att teknikutvecklingen är så snabb och att många aktörer är involverade. Dessutom är det flera regelverk som berörs. Den statliga hjälpmedelsutredning som tillsattes 2015 har haft ett omfattande uppdrag. Nu vidtar arbetet för att förbättra situationen.

En av de mest omdebatterade frågorna om hjälpmedel har varit olikheter inom landet i fråga om avgifter och regelverk. Skillnader har påtalats länge, både av intresseorganisationer för frågor om funktionshinder, av yrkesorganisationer för bland annat arbetsterapeuter och fysioterapeuter och av myndigheter. Socialstyrelsen har konstaterat att de avgifter som brukarna måste betala för hjälpmedel skiljer stort både inom och mellan olika landsting, regioner och kommuner. Det gäller både hur höga avgifterna är, och för vilka hjälpmedel de tas ut. Inom vissa områden, som ortopedteknik och hörsel, är det vanligare med hjälpmedelsavgifter. Vilka hjälpmedel som var och en får köpa själv, så kallade egenansvarsprodukter, varierar. Enligt ett räkneexempel kan en patient beroende på landsting få betala från 100 kronor till 1 700 kronor i olika avgifter. Avgiften för två förskrivna hörapparater varierar mellan 80 och 1 550 kronor.

Ibland är hjälpmedlen kostnadsfria för den enskilde, och ibland finns en så kallad förskrivningsavgift eller utprovningsavgift. På några håll förekommer även besöksavgift hos förskrivaren. På vissa ställen finns ett särskilt högkostnadsskydd. Den enskilde betalar då bara kostnader upp till en viss gräns. För hörapparater finns det ibland ett kostnadstak i stället. Då står samhället för kostnader upp till ett visst belopp och den enskilde betalar återstoden. Barn med bestående funktionsnedsättning har dock alltid kostnadsfria hjälpmedel.

En annan knäckfråga har varit anskaffningen av hjälpmedel genom upphandling. Svårigheten är att utnyttja tekniken utan att låsa in sig i dyra, osäkra eller långsiktigt tvivelaktiga lösningar. Det gäller även support- och serviceavtal. Upphandlingsmyndigheten har efterlyst bättre kompetens för dem som sköter upphandling hos huvudmännen, och tidigare i år tog myndigheten fram en vägledning som stöd för arbetet. Flera har också framhållit att användarnas delaktighet och valmöjligheter måste stärkas, annars fyller inte produkterna deras behov och kan inte anpassas. Det har angetts att ungefär en tredjedel av alla hjälpmedel som förskrivs inte används. Enligt en kartläggning från Socialstyrelsen 2015 är den främsta orsaken att personerna som behöver hjälpmedel inte har varit delaktiga i bedömningen av deras behov eller den fortsatta förskrivningsprocessen. Delaktigheten är låg bland personer som anger att de har dålig hälsa.

Eftersom effektiva hjälpmedel kan vara avgörande för det dagliga livet, och eftersom det offentligas kostnader för hjälpmedlen är avsevärda, kan det vara mycket som står på spel när människor inte får ändamålsenliga och anpassade hjälpmedel. Nettokostnaden år 2015 för funktionshinder- och hjälpmedelsverksamhet var 5,6 miljarder kronor enbart i landstingen, enligt siffror från Statistiska centralbyrån. Till detta kommer kommunernas kostnader. De flesta hjälpmedel som förskrivs i dag gäller personer från 65 år. Många bedömare räknar med att behovet av hjälpmedel kommer att växa – andelen personer över 65 år i Sverige förväntas öka med 30 procent år 2010–2050. Samtidigt kommer ny teknik att göra det lättare att kompensera en del funktionshinder. Exempelvis förses allt fler vardagsföremål med elektronik som sensorer, datorer och uppkoppling till internet. Föremålen kan kopplas ihop i nätverk och utbyta data.

Förväntningarna på tekniska hjälpmedel för samhällets välfärdstjänster är höga. Många hoppas till exempel att de växande problemen med att finansiera och bemanna vård och omsorg för en allt äldre befolkning åtminstone delvis ska kunna lösas med stöd av nya smarta hjälpmedel – välfärdsteknik. Det är digital teknik som syftar till att man – trots funktionsnedsättning – kan bibehålla eller öka trygghet, aktivitet, delaktighet eller självständighet. Ett exempel är teknik som kan användas i hemmet för att påminna, varna och vägleda. En del av den nya tekniken – som smarta telefoner och surfplattor – innehåller funktioner som delvis ersätter äldre produkter. Till exempel kan handdatorer användas som kognitiva hjälpmedel. Fältet utvecklas hela tiden. En bidragande orsak till att hjälpmedelsområdet är svåröverskådligt är att ansvaret är uppdelat. Vem som ska erbjuda ett hjälpmedel beror bland annat på vilken del av livet det gäller. Landstingen, regionerna och kommunerna är skyldiga att erbjuda hjälpmedel för vård, behandling och det dagliga livet till dem som behöver det. Hjälpmedel som gör att man kan arbeta är Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans ansvar, medan hjälpmedel inom undervisning är ett delat ansvar mellan varje skola eller lärosäte och hälso- och sjukvården.

Dessutom är många professioner involverade. Individens behov kan utredas och hjälpmedel kan förskrivas av arbetsterapeut, fysioterapeut, logoped, audionom, synpedagog eller sjuksköterska. Ibland krävs remiss från läkare. Man utreder hur funktionsnedsättningen påverkar vardagslivet och vilka behov och önskemål som personen själv och de närstående beskriver. I utredningen kan man behöva hjälpas åt att skilja mellan behov och önskemål. Förskrivarna använder olika metoder för behovsbedömning. Instrumenten kan vara olika beroende på vilken funktionsnedsättning och vilket hjälpmedel som det gäller och på förskrivarens inriktning. Ibland används så kallade behovstrappor för att prioritera mellan livsuppehållande behov, basbehov, funktionsbehov i vardagen och behov som gäller fritiden. Men i många fall saknas det kunskap om hur tillförlitliga bedömningsinstrumenten är och vilken betydelse de har för att användarna ska vara delaktiga, uppfatta hjälpmedlen som ändamålsenliga och använda dem.

Att hålla sig uppdaterad om utbudet av hjälpmedel kan vara mycket svårt – såväl för brukare och närstående som för förskrivare och inköpare. I takt med den snabba tekniska utvecklingen växer utbudet dramatiskt. Inom en kategori av hjälpmedel finns det ofta många varianter och olika varumärken. Med dagens snabba innovationstakt har tekniken ofta kort livscykel. Det kan bli svårt att hinna testa och jämföra metoderna så att de är säkra, effektiva och gör mesta möjliga nytta för pengarna. Många tillverkare är små eller medelstora företag som inte har resurser för några omfattande användarstudier. Tillförlitliga jämförelser av produkter, tjänster och metoder saknas ofta.

SBU bidrar genom att sammanställa vetenskaplig kunskap på området. Myndigheten har utvärderat en mängd medicintekniska metoder och ett antal hjälpmedel. Under 2017 kartlägger SBU forskningen om digitala verktyg som social stimulans för äldre och ett sätt att kanske motverka psykisk ohälsa. Ämnet aktualiserar den viktiga frågan om när människor vill – eller inte vill – att tekniska lösningar ska ersätta fysiska kontakter. Kunskap är grunden för att behovsbedömningar och förskrivningar av hjälpmedel ska bli så bra som möjligt. Teknikutvecklingen och efterfrågan skärper kraven på tillförlitlig kunskap på hjälpmedelsområdet. Förskrivarna behöver veta vilka lösningar som är kostnadseffektiva. Och olika alternativ måste analyseras ur ett etiskt perspektiv. Om sådana kunskaper brister, är risken stor att människor begränsas i sin livsföring. Priset kan bli högt både för den enskilde och för det offentliga.

Funktionsnedsättning och hjälpmedel

Funktionsnedsättning innebär att den fysiska, psykiska eller intellektuella funktionsförmågan är nedsatt. Nedsättningen kan uppstå till följd av sjukdom, annat tillstånd eller som följd av en medfödd eller förvärvad skada. Orsakerna kan vara bestående eller övergående.

Hur många människor i landet som uppskattas ha en funktionsnedsättning beror på hur tillstånden avgränsas och mäts. När Statistiska centralbyrån (SCB) undersöker levnadsförhållanden utgår man från frågor som valts av Myndigheten för delaktighet. Då har funktionsnedsättning omfattat personer med synsvårigheter, nedsatt hörsel, nedsatt rörelseförmåga, svåra besvär av astma eller allergi, svåra besvär av ängslan, oro eller ångest, i hög grad nedsatt aktivitetsförmåga, stora problem på grund av dyslexi och/eller dyskalkyli eller en neuropsykiatrisk diagnos. Beroende på hur människor svarar på SCB:s undersökning bedöms de antingen ha funktionsnedsättning eller inte.

Med det här sättet att mäta bedöms 35 procent av befolkningen, 16 år eller äldre, ha en funktionsnedsättning. Bland 25–64-åringar är siffran 30 procent. Nedsatt hörsel och rörelsehinder är vanligast. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar beräknas finnas hos 5 procent och psykiska funktionsnedsättningar hos 3 procent av befolkningen. Inom hjälpmedelscentralernas verksamhet är förflyttningshjälpmedel det största området. Därnäst kommer hjälpmedel vid personlig medicinsk behandling, till exempel för att förebygga trycksår och stimulatorer för att lindra smärta.

Enligt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (artikel 26.3) ska konventionsstaterna främja tillgång till, kännedom om och användning av hjälpmedel och teknik som är utformade för personer med funktionsnedsättning och som främjar habilitering och rehabilitering. Tillgång till hjälpmedel vid funktionsnedsättning är också lagstadgat. Landsting eller regioner och kommuner är enligt hälso- och sjukvårdslagen skyldiga att erbjuda de hjälpmedel som individen anses behöva för att kunna fungera i det dagliga livet eller som en del av vård och behandling. Andra lagar som berörs är patientsäkerhetslagen, lagen om medicintekniska produkter, patientlagen, socialtjänstlagen och skollagen. Hjälpmedlen förskrivs oftast som lån, men i några landsting, regioner och kommuner finns också möjlighet till så kallat fritt val av hjälpmedel. Det innebär att individen själv kan köpa hjälpmedel på rekvisition eller kan lägga till pengar och välja en dyrare produkt. Den som tappar bort ett hjälpmedel eller skadar det på annat sätt än genom vanlig användning kan bli ersättningsskyldig.

Enligt en lägesrapport från Socialstyrelsen (2017) tar samtliga landsting och regioner ut någon form av avgift i samband med hjälpmedelsförskrivning. Samtliga landsting tar också ut besöksavgift inom något hjälpmedelsområde, men det är endast sex landsting som har angett en enhetlig besöksavgift på 100 eller 200 kronor. Knappt hälften av alla kommuner, 140 stycken, tar ut avgifter i samband med hjälpmedelsförskrivning. Dessa varierar mellan 0 och 400 kronor (median 150 kronor). Majoriteten av dessa kommuner tar ut en avgift för att bedöma hjälpmedelsbehov, två tredjedelar tar ut en besöksavgift för träning och hälften av kommunerna tar en summa för att följa upp hjälpmedel.

Kategorier av hjälpmedel

Syftet med hjälpmedel kan vara att:

  • kompensera nedsättning eller förlust av funktioner
  • bibehålla eller förbättra ett funktionstillstånd
  • minska begränsningar i aktivitetsförmåga.

Hjälpmedel kompletterar andra åtgärder inom rehabilitering och habilitering. Ett sätt att dela in hjälpmedel är efter funktion, till exempel:

Höra – hörapparat och hörhjälpmedel, t ex telefonhjälpmedel och signalsystem
Se – synhjälpmedel (t ex Daisyspelare), punktskriftsprogram, ledfyrar
Sköta hygienen – inkontinenshjälpmedel (t ex katetrar, lakansskydd)
Tänka, planera och minnas – kognitivt stöd (t ex planeringstavlor, klockor)
Kommunicera – talhjälpmedel (t ex samtalsapparater, talsynteser)
Förflytta sig – rörelsehjälpmedel (t ex rollatorer, käppar, rullstolar)
Bo – hjälpmedel i hemmet (t ex toalettstolsförhöjare, duschstolar, sängar)
Röra sig – ortopediska hjälpmedel (t ex handledsbandage, skoinlägg, proteser)
Behandla – hjälpmedel för vård/behandling (t ex inhalatorer, ventilatorer)

Två termer

  • Hjälpmedel – produkt som syftar till att bibehålla eller öka aktivitet, delaktighet eller självständighet genom att kompensera en funktionsnedsättning. Enligt Socialstyrelsens termbank är de flesta hjälpmedel för det dagliga livet medicintekniska produkter.
  • Välfärdsteknik – digital teknik som syftar till att bibehålla eller öka trygghet, aktivitet, delaktighet eller självständighet för en person som har eller löper förhöjd risk att få en funktionsnedsättning. Till skillnad från hjälpmedel provas välfärdsteknik inte alltid ut individuellt.

Lästips

  • Hjälpmedelsutredningen (S 2015:08). Direktiv för utredningen: dir 2015:134 och dir 2016:81 www.regeringen.se
  • Statistiska centralbyrån. SCB:s räkenskapssammandrag för kommuner och landsting 2015 (www.scb.se) samt Statistik om hjälpmedel – en översikt av nationella undersökningar. Hjälpmedelsinstitutet, 2009 (se www.mfd.se).
  • Vårdanalys. Mot en mer effektiv och jämlik användning av medicinteknik. Stockholm: Myndigheten för vårdanalys, 2015.
  • Socialstyrelsen. Hjälpmedel i kommuner och landsting. En nationell kartläggning av regler, avgifter, tillgång och förskrivning. Stockholm: Socialstyrelsen, 2016.
  • Insatser och stöd till personer med funktionsnedsättning. Lägesrapport 2017. Stockholm: Socialstyrelsen, 2017.
  • Socialstyrelsen. Kartläggning av vetenskapliga studier kring förskrivningsprocessen. Stockholm: Socialstyrelsen, 2015.
  • Kåhlin I, et al. ”Ojämlik tillgång till kognitiva hjälpmedel.” Debattartikel. Dagens Medicin 2016-10-27. Nerladdad från www.dagensmedicin.se
  • Vårdguiden – 1177. Att få ett hjälpmedel – så går det till. http://www.1177.se/Tema/Hjalpmedel/Artiklar/Att-fa-ett-hjalpmedel/
  • Upphandlingsmyndigheten. Upphandling av hjälpmedel och välfärdsteknik – en kartläggning, 2016.
  • Upphandlingsmyndigheten. Upphandling av hjälpmedel och välfärdsteknik. Vägledning nr 1, 2017.

Vetenskap & Praxis SBU:s tidning refererar och sprider resultaten från SBU-rapporterna, berättar om pågående projekt vid myndigheten, informerar om utvärderings­projekt vid syster­organisationer samt väcker intresse för vetenskaplig utvärdering och kritisk granskning av sjukvårdens och socialtjänstens metoder och insatser.

Publicerad: 2017-06-21