Screening för livmoderhalscancer med HPV-test

Socialstyrelsen har av regeringen fått i uppdrag att ”tillämpa den modell som tagits fram för bedömning, införande och uppföljning av nationella screeningprogram på screeningprogrammet för livmoderhalscancer”.

SBU har sammanställt det vetenskapligt underlag som ligger till grund för bedömning av punkterna 1–10 i modellen. SBU:s uppdrag har avgränsats till att utvärdera ett eventuellt byte från cytologi till HPV-test som primärt screeningtest.

Denna rapport innehåller det vetenskapliga underlaget för Socialstyrelsens bedömning och rekommendation om livmoderhalscancerscreening.

Sammanfattning

Screening för livmoderhalscancer infördes i olika landsting i Sverige mellan 1966 och 1977. Screeningprogrammet beräknas ha minskat förekomsten av livmoderhalscancer i Sverige till mellan en tredjedel och en femtedel av vad som hade varit fallet utan screening.

Avsikten med screeningprogrammet är att hitta och behandla förstadier till livmoderhalscancer för att förebygga utveckling av cancer eller att hitta livmoderhalscancer i tidiga behandlingsbara stadier. Den idag etablerade testmetoden är att undersöka celler från livmoderhalsen med mikroskop (cytologi). Programmet omfattar kvinnor mellan 23 och 60 år.

Cellförändringar och livmoderhalscancer är starkt kopplat till långvarig infektion med vissa typer av humant papillomvirus (HPV).

Denna rapport utvärderar det vetenskapliga underlaget för att ersätta cytologi med prov för humant papillomvirus (HPV) som primärt test i screeningprogrammet. Den strategi som visats mest effektiv är att börja med HPV-test och fortsätta med cytologi om HPV-testet är positivt. Båda undersökningarna kan utföras på samma cellprov.

Jämfört med enbart cytologi har HPV-test enligt ovan

• högre känslighet (sensitivitet) när det gäller att påvisa förstadier till livmoderhalscancer
• lägre träffsäkerhet (specificitet) när det gäller att påvisa förstadier till livmoderhalscancer

Hos kvinnor i screeningåldrar minskar HPV-testning enligt ovan risken att utveckla en infiltrerande cancer inom 6,5 år med cirka 40 procent jämfört med om enbart cytologi används. Den påvisade riskminskningen är större för körtelcellscancer än för skivepitelcancer. Man har inte kunnat inte påvisa att HPV-testning enligt ovan är bättre än cytologi hos kvinnor yngre än 30 år.

Studier visar att insikten om ett positivt HPV-test ger mer ångest och oro än kännedom om avvikande fynd vid cytologisk undersökning samt att oron minskar med tiden. Kännedom om att infektionen är sexuellt överförd ger större oro medan kunskap om att den är mycket vanlig ger mindre oro. Det är därför viktigt att information om HPV-infektionens natur ges inför screening.

Information om resultatet av HPV-testet och den oro som detta kan väcka skulle kunna påverka deltagandet i screeningprogrammet. Tillgängliga data, som är osäkra, tyder dock inte på en sådan utveckling.

Ur etisk synpunkt kräver ett byte av test att:

• kvinnorna vid screening kan ges en noga avvägd och utprovad information
• eventuella konsekvenser för kvinnorna följs upp i studier
• deltagandet i screeningprogrammet följs samt att
• den nya strategin ger den effekt som eftersträvas.

Till Socialstyrelsens rekommendation om livmoderhalscancer, screening med cytologi och HPV-test