Debattartikel i Socionomen

”Brist på belägg betyder inte brist på effekt”

Det skriver SBU och en rad experter inom socialt arbete och psykologi. Ett debattinlägg mot bakgrund av de tre rapporter om social barnavård som SBU publicerat sedan 2015, och som orsakat vissa diskussioner om socialtjänstens metoder och vetenskaplig evidens för dessa.

SBU (Statens beredning för medicinsk och social utvärdering) fick sommaren 2015 i uppdrag av regeringen att vetenskapligt utvärdera tillämpade och nya metoder inom socialtjänstområdet. SBU:s arbete handlar om att genom utvärdering och systematiska översikter av den samlade forskningen inom ett område dra slutsatser om olika insatsers effekter respektive vetenskapliga stöd. Utöver det innehåller våra utvärderingar även en undersökning av aktuell praxis, det vill säga vilka metoder som används i Sverige idag, brukares upplevelser av dem samt analys av ekonomiska och etiska aspekter.

Sedan 2015 har SBU bland annat publicerat tre rapporter om social barnavård. Dessa rapporter visar att vissa insatser är dokumenterat mer effektiva än andra när det gäller (1) insatser till barn i familjehem, (2) öppenvårdsinsatser för familjer där barn utsätts för våld och försummelse samt (3) ungdomar med allvarliga beteendeproblem som ofta placeras på institution. För mer information om de metoder som har dokumenterad effekt hänvisas till rapporterna som kan laddas ner på www.sbu.se. Rapporterna har bland annat uppmärksammats av socialarbetare, brukarorganisationer, Socialstyrelsen, Sveriges kommuner och landsting och Allmänna barnhuset.

Ett annat resultat är att många metoder som har införts i större eller mindre skala är bristfälligt studerade. Nyttan och riskerna kan inte bedömas eftersom de inte har undersökts på vad som kan betraktas som ett tillräckligt tillförlitligt sätt i samband med interventionsstudier som har ambitionen att mäta effekter av metoder. Inom familjehemsvården handlar det om 30 olika metoder för rekrytering och utbildning av blivande familjehemsföräldrar samt stöd till familjehemsföräldrar eller barn under själva placeringen. Inte för någon av dessa insatser fanns det tillräckligt med forskningsresultat för att kunna bedöma effekterna på ett vetenskapligt tillförlitligt sätt. För öppenvårdsinsatserna till familjer där barn utsatts för våld eller försummelse användes 43 metoder av socialtjänsten och 23 av barn- och ungdomspsykiatrin. Endast för två av dessa insatser fanns det tillräckligt empiririskt underlag för att dra slutsatsen att utsattheten för våld och försummelse har minskat. Av 33 insatser som HVB eller särskilda ungdomshem uppgav att de använder för ungdomar med allvarliga beteendeproblem är det två som har visats minska kriminalitet och andra beteendeproblem. Av dessa sammanlagt 95 metoder (några används inom flera områden) är det många som endast används av någon enstaka kommun.

Att en metod är bristfälligt studerad behöver inte betyda att den är dålig. Det innebär endast att utfallet inte kan bedömas på ett tillförlitligt sätt. Det kan mycket väl vara så att metoden skulle visa sig vara effektiv om den utvärderades. Det vore både olämpligt och omöjligt att upphöra med alla insatser inom vården och socialtjänsten som är bristfälligt undersökta. Insatser som bevisligen är ineffektiva, eller insatser som sammantaget gör mer skada än nytta, borde däremot inte användas.

Det kan också vara så att någon form av insats är bättre än ingen insats alls. Många beslut måste fattas trots vetenskaplig osäkerhet om effekterna. I dessa lägen kan samlad professionell erfarenhet och konsensus vara till hjälp. Annat viktigt är att metoden uppskattas av klienter samt att den är enkel att använda. En effektiv metod som inte är tillgänglig eller inte går att använda hjälper inte någon.

När effekterna inte kan bedömas på grund av bristfälligt eller motstridigt vetenskapligt underlag, är det viktigt att noggrant följa de barn, unga eller andra som får metoden och försäkra sig om att den inte gör mer skada än nytta. Systematisk uppföljning är det främsta verktyget för detta. Det är också viktigt att ställa frågan om det finns andra sätt att hjälpa brukarna, vid sidan av specifika metoder och insatser.

Situationen bör också väcka frågan varför en metod alls börjar användas. Vem tar initiativet? Varifrån kommer informationen om metoden – från forskare, från dem som utvecklat metoden eller från professionella? Är beslutsunderlaget sakligt och allsidigt? Görs ett val mellan två eller flera alternativ och vilka kriterier blir avgörande för beslutet? När kan och ska en metod avvecklas – vilka kriterier ska användas?

Bristen på vetenskaplig kunskap om insatser och metoder bör få konsekvenser för oss alla med en fot i det sociala arbetet. Exempelvis kan det vara önskvärt att socionomer har kunskap om hur de kan finna kunskap om insatsernas nytta och risker. Verksamhetsledare måste kunna efterfråga ett tillförlitligt beslutsunderlag och granska detta kritiskt. Aktuell och tillförlitlig kunskap om såväl nytta som risker med olika metoder måste spridas och användas.

Slutligen borde metoder som är används i Sverige prövas vetenskapligt. Idag är förutsättningen ovanligt god för att göra det eftersom regeringen har uppdragit åt forskningsrådet Forte att prioritera klientnära forskning.

Projektledare och sakkunniga

Ulf Axberg, docent i klinisk psykologi
Martin Bergström, docent i socialt arbete
Anders Broberg, professor emeritus i klinisk psykologi
Marianne Cederblad, professor emerita i barn- och ungdomspsykiatri
Staffan Janson, professor i barn- och ungdomsmedicin
Lina Leander, projektledare SBU
Christian Munthe, professor i praktisk filosofi
Knut Sundell, sakkunnig i socialt arbete, projektledare SBU
Sofia Tranæus, avdelningschef SBU
Bo Vinnerljung, professor emeritus i socialt arbete
Stefan Wiklund, docent i socialt arbete
Ingegerd Wirtberg, docent i psykologi
Therese Åström, socionom och projektledare SBU

FAKTA/SBU

SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, är en myndighet som har i uppdrag att göra oberoende utvärderingar av metoder och insatser inom hälso- och sjukvård inklusive tandvård, samt granska kunskapsläget för metoder och insatser inom socialtjänsten och området funktionstillstånd/-hinder.

SBU:s utvärderingar innehåller en systematisk översikt och utvärdering av forskning, ekonomiska och etiska aspekter samt en inventering av svensk praxis. Under arbetet involveras brukare och klienter i formulering av frågeställningar och erfarenheter av metoderna. Till varje projekt rekryteras ledande svenska experter inom respektive område. Under arbetet med ett projekt granskas manus av externa experter och ett vetenskapligt råd. Bakom SBU:s slutsatser står SBU:s nämnd som har utsetts av regeringen.

Artikeln publicerades i tidskriften Socionomen den 29 juni 2018