Beteendeförändrande tekniker för att öka fysisk aktivitet vid fysisk funktionsnedsättning
Inledning
Bakgrund
Mellan 2016 och 2017 rapporterades att drygt 6 procent av befolkningen i Sverige har nedsatt rörelseförmåga [1]. Denna grupp är mindre fysiskt aktiv än befolkningen i övrigt. Andelen personer med fysiska funktionsnedsättningar ökar med åldern. Av de personer som har en funktionsnedsättning har 25 procent en stillasittande fritid jämfört med 11 procent i övriga befolkningen [2] [3].
Fysisk aktivitet är viktigt för hälsan. Tidigare studier har visat att det kan vara svårare för personer med en fysisk funktionsnedsättning att uppnå en hälsosam livsstil, bland annat på grund av att många är beroende av andra personer [4] [5] [6]. Det är vanligare att man har en stillasittande fritid, röker och drabbas av fetma jämfört med befolkningen i övrigt, vilket bland annat beror på bristande tillgänglighet till flera samhällsinstitutioner [2].
Beteendeförändrande tekniker (eng. behavioural changing techniques, BCT) har prövats för att öka enskilda individers fysiska aktivitet i syfte att förbättra deras hälsa. I BCT ingår att sätta tydliga mål, planera hur man ska nå dem samt använda olika tekniker för att reglera sitt eget beteende.
Kommenterad systematisk översikt
Ma JK, Martin Ginis KA. A meta-analysis of physical activity interventions in people with physical disabilities: Content, characteristics, and effects on behavior. Psychology of Sport & Exercise 2018;37:262-73.
Publicerad online: juli 2018
Senaste sökning: april 2017
SBU:s sammanfattning
Beteendeförändrande tekniker kan öka fysisk aktivitet för personer med fysiska funktionsnedsättningar. Effekten är större för aktiviteter som bygger på eller testar en specifik teori och som använder återkoppling och självmonitorering. Det gick inte att se några skillnader som berodde på olika typer av funktionsnedsättningar, vem som ledde träningen, om den skedde individuellt eller i grupp eller om BCT levererades ansikte mot ansikte eller med hjälp av telefon eller dator. Flera eller mer intensiva beteendeförändrande tekniker innebar inte bättre effekt.
SBU:s kommentarer
- Översikten visar att fysisk träning med hjälp av beteendeförändrande tekniker (BCT) har svag till medelstark effekt på fysisk aktivitet hos personer med fysiska funktionsnedsättningar. SBU anser att det är rimligt att anta att effekten också beror på i vilken grad som aktiviteterna har anpassats till individernas fysiska tillgänglighet till och i träningslokaler och utemiljöer för fysisk aktivitet. Därför bör det vara viktigt att personer med funktionsnedsättning ges möjlighet att påverka hur de olika aktiviteterna ska utformas, till exempel genom att vara med och planera och utvärdera de fysiska aktiviteterna.
- Ingen av studierna i översikten har genomförts i Skandinavien. För att man säkert ska kunna uttala sig om effekten i en svensk kontext behövs svenska eller skandinaviska studier av tydligt teoriförankrade insatser med begränsade och noga utvalda BCT och en relativt kort träningstid.
- Ohälsan hos personer med fysisk funktionsnedsättning är till stor del relaterad till brist på inflytande, sämre ekonomi, diskriminering och brist på tillgänglighet till bland annat lokaler. Alla dessa processer eller faktorer minskar dessutom livskvaliteten, vilket bland andra Svenska Parasportförbundet beskrivit [6]. Det är viktigt att förändra dem för att personer med fysisk funktionsnedsättning ska kunna få en bättre hälsa.
- Författarna till den systematiska översikten har inte evidensgraderat resultaten. SBU kan därför inte avgöra hur tillförlitliga resultaten är. Den vetenskapliga kvaliteten varierade bland studierna. Resultaten om beteendeförändrande tekniker baseras på samband men det krävs randomiserade studier där dessa slumpas till olika insatser för att säkert kunna bedöma deras betydelse. Det kan också finnas flera beteendeförändrande tekniker som är viktiga men som inte har studerats i tillräcklig omfattning.
Sammanfattning av översikten
Frågeställningar
Översiktens syfte var dels att studera effekten av insatser för att öka fysisk aktivitet för personer med fysiska funktionsnedsättningar, dels att undersöka vad som kännetecknar effektiva insatser.
Om studierna i rapporten
Översikten omfattar 22 randomiserade kontrollerade studier som publicerats i engelskspråkiga, peer-reviewgranskade tidskrifter med kvantitativa data från insatser utformade för att öka fysisk aktivitet. Studier som handlar om rehabilitering inkluderas inte i översikten och inte heller insatser som riktades till flera, parallella hälsoproblem.
Deltagarna var ungdomar eller vuxna med en fysisk funktionsnedsättning. De vanligaste orsakerna till funktionsnedsättningarna var multipel skleros (MS), ryggmärgsskada (SCI) och artros (osteoarthriti). Parkinsons sjukdom och cerebral pares ingick endast i en respektive två studier. Antalet deltagare varierade mellan 12 och 540 och var sammanlagt 1 670 stycken.
Studierna har genomförts i USA (14), Holland (4) samt Kanada och Australien (2 vardera). De flesta insatserna gavs individuellt, antingen ansikte mot ansikte eller via telefon eller annan digital metod. De flesta insatserna leddes av en fysiskt närvarande person eller via telefon, genomfördes individuellt, pågick mellan 4 och 8 veckor och baserades i olika grad på uttalade teorier.
En rad utfallsmått på fysisk aktivitet användes, både självskattningar och fysiska mått som till exempel accelerometer.
Studiernas risk för snedvridning granskades med hjälp av Cochrane risk of bias assesment tool. Den vetenskapliga kvaliteten varierade i studierna. Analyserna talar inte för publikationsbias.
Resultat
Effekt av insatserna
Den genomsnittliga effekten direkt efter avslutad insats var SMD=0,35 (k=22, 95 % KI, 0,21 till 0,48), vilket visar att insatserna hade en svag till medelstark effekt på fysisk aktivitet jämfört med ordinarie insats eller ingen insats alls.
Träningsprogram som baserades på en uttalad teori hade starkare effekt (g=0,53, k=12, 95 % KI, 0,38 till 0,68) än de utan teori (g=0,13, k=10, 95 % KI, –0,04 till 0,29), p<0,001.
Två komponenter innebar att träningsprogrammen tenderade att vara mer effektiva: självmonitorering av egna beteenden (g=0,45, k=12, 95 % KI, 0,28 till 0,63) jämfört med ingen självmonitorering (g=0,21, k=12, 95 % KI, 0,05 till 0,35), Δg=0,24, p=0,04, och återkoppling på hur framgångsrik träningen var (g=0,52, k=8, 95 % KI, 0,28 till 0,77) jämfört med ingen återkoppling om träningens effekter (g=0,26, k=16, 95 % KI, 0,14 till 0,38), Δg=0,26, p=0,06.
Träningsprogram som innebar att andra monitorerade men utan att ge återkoppling på hur träningen gick (g=0,05, k=3, 95 % KI, –0,22 till 0,32) resulterade i svagare effekter än när den komponenten saknades (g=0,40, k=21, 95 % KI, 0,28 till 0,52), Δg=−0,35, p=0,02.
Faktorer som inte var relaterade till effekten var typ av funktionsnedsättning, uppföljningstid, vem som gav träningen, om den skedde i grupp eller individuellt respektive om träningen leddes ansikte mot ansikte eller med hjälp av telefon eller andra digitala hjälpmedel. Antalet beteendeförändrande tekniker som användes kunde inte förklara effekten. Det var inte heller avgörande om man mätte effekten via objektiva mått eller subjektiva som självskattning.
Originalrapportens slutsatser
Resultaten visar att de mest effektiva insatserna för att öka fysisk aktivitet hos personer med fysisk funktionsnedsättning är teoribaserade och inkluderar beteendeförändrande komponenter, som monitorering och återkoppling. Även om det behövs ytterligare forskning kring hur dessa faktorer påverkar resultatet så är det inte tydligt att fler beteendeförändrande komponenter nödvändigtvis ökar effekten. I framtiden bör forskare och professionella i ökad utsträckning involvera de som programmen vänder sig till, vid utveckling och utvärdering såväl som implementering av insatserna.
SBU:s granskning av översikten
Vid SBU:s genomgång av översikten användes en granskningsmall för systematiska översikter som kallas ROBIS. Granskningen visade att litteratursökning, studieurval och dataextraktion uppfyllde definierade kvalitetskrav för en systematisk översikt.
Faktarutor
Referenser
- SCB. ULF/SILC Tabeller från SCB:s undersökningar av levnadsförhållanden (ULF/SILC) år 2016-2017.
- Folkhälsomyndigheten. En strategi för genomförande av funktionshinderspolitiken 2011–2016. 2016. Hämtad från Folkhälsomyndigheten den 2020-04-14.
- Myndigheten för delaktighet. Samlad uppföljning av funktionshinderspolitiken – Hur är läget? Stockholm: Myndigheten för delaktighet. 2015.
- Bergström H, Hagströmer M, Johan C, Taube J. Fysisk aktivitet vid funktionsnedsättning. 2010.
- Arnhof Y. Onödig ohälsa. Hälsoläget för personer med funktionsnedsättning. Östersund: Edita Västerås. Statens folkhälsoinstitut; 2008. ISBN 978-91-7257-547-9.
- Svenska Parasportförbundet. Förutsättningar för personer med funktionsnedsättning att nå ett aktivt och självständigt liv - och de hinder som finns på vägen. Stockholm: Svenska Parasportförbundet: 2018.
- Michie S, Richardson M, Johnston M, Abraham C, Francis J, Hardeman W et al. The Behavior Change Technique Taxonomy (v1) of 93 Hierarchically Clustered Techniques: Building an International Consensus for the Reporting of Behavior Change Interventions. Annals of Behavioral Medicine 2013;46:81-95.
Projekgrupp
Sakkunnig
- Lars Kristén, lektor i pedagogik, Högskolan i Halmstad
SBU
- Marit Grönberg Eskel, projektledare
- Knut Sundell, biträdande projektledare
- Caroline Jungner, projektadministratör
Granskare
- Kajsa Jerlinder, lektor i idrottsvetenskap, Högskolan i Gävle
Bindningar och jäv
Sakkunniga och granskare har i enlighet med SBU:s krav inlämnat deklaration rörande bindningar och jäv. Dessa dokument finns tillgängliga på SBU:s kansli. SBU har bedömt att de förhållanden som redovisas där är förenliga med kraven på saklighet och opartiskhet.
Statens beredning för medicinsk och social utvärdering
