Denna publikation publicerades för mer än 5 år sedan. Kunskapen kan ha förändrats genom att ny forskning tillkommit och att den visar på andra resultat. Det är dock mindre troligt att resultat med starkt vetenskapligt stöd förändras, även om nya studier tillkommer.
Egna blodglukosmätningar vid typ 2-diabetes utan insulinbehandling
Mätningar av blodglukos med hjälp av teststickor är diabetespatientens verktyg för att få insikt i glukosnivåerna i blodet. Systematiska egna mätningar av blodglukos är en förutsättning för framgångsrik insulinbehandling i syfte att nå god glukoskontroll. Däremot har nyttan av systematiska egna mätningar ifrågasatts för patienter med typ 2-diabetes, som inte behandlas med insulin. SBU:s rapport från 2009 kommer fram till att det saknas studier som undersöker detta över längre tid än ett år. Det saknas också studier av eventuella pedagogiska effekter av egenmätningar påverkar motion och kost.
Är du patient/anhörig? Har du frågor om egna eller anhörigas sjukdomar – kontakta din vårdgivare eller handläggare.
Liknande rapporter
Fråga till SBU:s upplysningstjänst
Har det sedan SBU:s rapport från 2009 tillkommit studier som undersöker effekten av egenmätningar vid typ 2-diabetes utan insulinbehandling?
Sammanfattning Upplysningstjänstens svar
Upplysningstjänsten har identifierat två systematiska översikter, fem randomiserade kontrollerade studier (RCT), en observationsstudie och två hälsoekonomiska studier. SBU tar inte ställning i sakfrågan utan redovisar endast de enskilda författarnas slutsatser.
Översikterna inkluderar liknande populationer och enbart RCT:er, men skiljer sig avseende utfallsmått. De drar också olika slutsatser. En översikt är en metaanalys med HbA1c som enda utfallsmått. Författarnas slutsatser är att egenmätningar av blodsocker (self monitoring of blood glucose, SMBG) är en effektiv metod för att minska HbA1c hos patienter med icke-insulinbehandlad diabetes, men enbart om det sker i kombination med någon typ av stöd eller utbildning från vårdpersonal. Den andra översikten drar slutsatsen att effekten av SMBG på HbA1c är liten efter en period på sex månader och minskar ännu mer efter ett år. De drar också slutsatsen att SMBG inte påverkar hälsorelaterad livskvalitet, välmående och patienttillfredsställelse. Författarna till denna översikt redogör för viss heterogenitet i intervention och baslinjedata mellan de inkluderade studierna och menar att det finns särskild risk för bias i studierna avseende urval, blindning och ofullständig rapportering av resultat.
Upplysningstjänsten identifierade fem RCT:er som inte inkluderades i de systematiska översikterna. De identifierade RCT:ernas interventioner skiljer sig avseende frekvens av SMBG, typ av utbildning eller stöd i kombination med SMBG. De inkluderade patienterna skiljer sig också avseende hur kontrollerad deras diabetes är. Alla RCT:er kombinerar SMBG med någon typ av utbildning eller stöd från vårdpersonal. Författarna drar slutsatsen att SMBG i kombination med utbildning förbättrar glykemisk kontroll eller HbA1c. Författarna av en studie föreslår att HbA1c inte förbättras i de fall där patienterna har kontroll på sin diabetes, men att patienter med okontrollerad diabetes kan gynnas av SMBG.
I den retrospektiva kohortstudien följs grupperna tre år tillbaka i tiden. Författarna drar slutsatsen att SMBG förbättrar HbA1c och leder till viktminskning hos patienter med dåligt kontrollerad diabetes. Inga signifikanta förbättringar hittades hos patienter med god kontroll på sin diabetes.
De två hälsoekonomiska studierna använder olika analysmetoder där en är en kostnadsnyttoanalys som tar hänsyn till hälsoperspektivet, medan den andra är en ren kostnadsanalys utan hälsoperspektiv. Ingen av studierna är analyserade utifrån svenska förhållanden. En studie från England drar slutsatsen att SMBG inte är ett kostnadseffektivt sätt att använda sjukvårdens resurser på. Den andra studien drar slutsatsen att SMBG kan vara en potentiellt kostnadssparande intervention för sjukvården i Tjeckien, utan hänsyn till hälsoperspektivet.
Litteratursökning
Projektgrupp
Detta svar är sammanställt av Isabella Pistone, Jessica Dagerhamn, Jenny Stenman och Jan Liliemark.