Trygghet kräver kontinuitet

Kontinuitet är viktigt för trygghet och kvalitet i vården och socialtjänsten. Ändå har detta blivit en allt mer sällsynt fågel – snart utrotningshotad. I stället är det tillfälliga inhopp, hyrpersonal och oförutsägbarhet som präglar stora delar av sjukvården och det sociala arbetet. Några exempel:

•  För de tusentals barn och unga som varje dag är placerade i samhällsvård (dygnsvård) är socialsekreteraren en nyckelperson. Många unga vill att socialsekreteraren ska känna dem.[1] Men så ser inte verkligheten ut. Tvärtom. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) fann i en analys [2] att 33 placerade barn var med om 57 byten av handläggare. Enligt Myndigheten för vård- och omsorgsanalys[1] är det inte ovanligt att barn och unga har kontakt med tio olika handläggare under placeringen. Och personalomsättningen är hög. Bland Akademikerförbundet SSR:s medlemmar valde var femte socialsekreterare att sluta i yrket år 2014 och var fjärde 2015.[3]
• Primärvården ska stå för kontinuitet och samordning i patienters möte med vården. Men i en internationell jämförelse [4] rankas Sverige bland de sämsta när patienter bedömer om vårdpersonal känner till viktig information och patienters medicinska historia. Landstingens ständiga kamp med bristande läkarkontinuitet och beroende av bemanningsföretag drabbar patienterna, enligt IVO. [5] Övrig personal belastas med mer ansvar och stress, vilket också kan gå ut över patienterna.
• Vård och omsorg för de äldsta och sjukaste, och för andra som har sammansatta vårdbehov, ställer särskilt höga krav på kontinuitet. Trots att många äldre känner sig nöjda och tacksamma med det som erbjuds i dag, anger var femte äldre person med stora sammansatta behov att de har alltför många personer att förhålla sig till, påpekar IVO.[6]

Den sammantagna bilden är att detta inte bara skapar otrygghet hos de mest utsatta. Det sannolika är att samtal och bedömningar också blir sämre, och att personalen måste ägna mer tid än nödvändigt åt att läsa in nya journalhandlingar. Då ökar risken för att provsvar eller remisser inte följs upp och att utredningar behöver göras om. Det är väl också troligt att detta sammantaget genererar ännu fler vårdkontakter – med nya personer – och fler bedömningar än vad som annars hade behövts. En ond cirkel.

Att utvecklingen nu måste vändas slås fast i utredningen Effektiv vård. [7] Kontinuitet ska vara en bärande princip i vården. Den måste genomsyra dess styrning, organisation och arbetssätt. Vården ska ju enligt lag ”tillgodose patientens behov av kontinuitet”. Men hur?

SBU ligger i startgroparna för att ta sig an frågan utifrån sitt uppdrag och utvärdera den forskning som finns. Detta är en rejäl utmaning – men förhoppningsvis kan vi bidra till en något klarare bild av vad som kan göras och med vilka uppoffringar. Att inte försöka vore värre.

Ragnar Levi, chefredaktör

Referenser

1. Hittar vi hem? Vårdanalys, 2016.
2. Gör tillsynsombud skillnad ...? IVO, 2013.
3. Erkers H, et al. Socialtjänstens kris ... Dagens Samhälle, 3 januari 2017.
4. Vården ur befolkningens perspektiv 2016. Vårdanalys, 2016.
5. Hyrläkare – vårdgivarens dilemma? IVO, 2016.
6. Tillsynsrapport. IVO, 2014. 7. Effektiv vård. SOU 2016:2.”