Utmönstring – En rapport om begrepp, aktörer, hälsoekonomi och etik

Sammanfattning

Utmönstring är ett övergripande begrepp som syftar till att medvetet och systematiskt sluta använda vårdinsatser eftersom de inte längre anses vara effektiva, säkra eller kostnadseffektiva. En vårdinsats är insatser, behandlingar eller rutiner inom hälso- och sjukvården. Utmönstring kan även innebära att användningen av en vårdinsats minskas för en viss patientgrupp eller i ett visst vårdsammanhang.
Utmönstring är inte en enskild metod, process eller ett specifikt arbetssätt. När nya och bättre insatser införs i vården måste insatser med lägre värde för patienter fasas ut. Utmönstring kan ske på ett mer eller mindre ordnat sätt. En ordnad utmönstring innebär ett medvetet ställningstagande baserat på ett berett utmönstringsunderlag samt ett aktivt planerande och genomförande av arbetet.

Vårdutvecklare och beslutsfattare inom hälso- och sjukvården tar ställning till, eller skapar incitament för, vilka insatser som bör eller inte bör användas. I det patientnära arbetet fattar läkare och annan vårdpersonal beslut tillsammans med patienten om vilken vård och behandling som är lämplig och önskvärd i det enskilda fallet. Detta sker genom personcentrerad och individualiserad vård. Denna process kan innebära att man medvetet avstår från viss utredning eller behandling, om den inte bedöms vara av värde.

För att bättre förstå vad utmönstring innebär och hur den samspelar med kunskapsbaserad vård behöver man kunna centrala termer, begrepp, aktörer och den relevanta kontexten. Denna rapport syftar till just detta. Den redogör för begreppen utmönstring och lågvärdevård samt för närliggande och synonyma begrepp som används på svenska och engelska.

Det finns flera skäl till att en insats kan vara av lågt värde för patienter. Rapporten beskriver översiktligt hur begreppet har använts i forskningen, vad som driver lågvärdevård, hur den kan identifieras samt vilka processer och delprocesser som ofta ingår. Dessa processer kan i förenklad form beskrivas i tre steg. Först identifieras en insats eller vårdåtgärd som potentiellt kan utgöra lågvärdevård, därefter tas ett beslutsunderlag fram där relevant information samlas in och bereds för att ligga till grund för ett beslut. Slutligen fattas ett formellt beslut om att insatsen antingen helt ska upphöra att användas, eller att dess användning ska begränsas till vissa vårdsituationer.

Alternativa sätt att identifiera lågvärdevård är genom professionsföreningar, där man lyfter fram undersökningar, behandlingar eller åtgärder som inte bör utföras rutinmässigt eller som bör övervägas noggrant innan de genomförs. Arbetet med att förändra arbetssätt och undvika insatser som inte bedöms vara värdeskapande kan även ske på den egna enheten eller mottagningen.

Hälsoekonomi är av särskilt intresse eftersom vårdens resurser är begränsade och det finns goda skäl att använda insatser vars kostnader står i rimlig relation till effekt. I rapporten finns ett avsnitt som översiktligt beskriver hälsoekonomiska metoder och hur de kan användas vid utmönstring. På motsvarande sätt finns ett särskilt avsnitt om etik.

När utmönstring sker på ett systematiskt och genomtänkt sätt är det ett viktigt och nödvändigt verktyg för att säkerställa att sjukvården kontinuerligt uppdateras i förhållande till tillgänglig evidens, samt för att möjliggöra omfördelning av resurser till de patientgrupper som har störst behov. Samtidigt betonas i etikavsnittet att man måste beakta eventuella oönskade konsekvenser på både system- och patientnivå.

Denna rapport syftar till att ge läsaren en överblick över centrala begrepp, aktörer och metoder som rör utmönstring som företeelse. Rapporten är ett komplement till följande två rapporter: Utmönstring – En kartläggning av systematiska översikter och Utmönstring – Process för framtagande av underlag för utmönstring.