Riskbedömningar inom psykiatrin avseende framtida benägenhet att begå våldsbrott i samhället

Huvudbudskap

Det aktuella forskningsläget visar att det finns riskbedömningsinstrument inom psykiatrin för att predicera våld i samhället som har en måttlig till god prediktiv förmåga, det vill säga är bättre på att förutsäga våldsrisk i jämförelse med en slumpmässig bedömning. Riskbedömningarna blir också bättre när kliniker använder ett instrument vid sin bedömning jämfört med att göra så kallade ostrukturerade kliniska bedömningar, som genomförs utan instrument. Det ska dock noteras att träffsäkerheten hos instrumenten är begränsad, i en betydande andel fall sker felbedömningar.

Riskbedömningsinstrument för att predicera våld i samhället har framför allt utvärderats inom rättsväsendet, rättspsykiatrin och tvångsvården. Huvudsakligen har återfall i brott studerats, det vill säga i en population som tidigare har begått brott. Män är mest förekommande i studierna och den prediktiva validiteten hos instrumenten när det gäller kvinnor är mer oklar.

Det finns inte tillräckligt med forskning som utvärderar instrumentens prediktiva förmåga för en bredare population med psykisk ohälsa inom psykiatrin. Det finns inte heller någon aktuell sammanställd forskning om riskbedömningar inom övriga hälso- och sjukvården för att predicera framtida våldsbrott.

Att på individnivå förutspå framtida mänskligt beteende är komplext då många faktorer påverkar och samspelar. Ett speciellt utmanande fält för forskningen är så kallade vansinnesdåd, här definierat som till synes oförutsägbara attacker begångna av psykiskt sjuk gärningsperson, som riktar sig mot personer som vid tillfället råkar vara i gärningspersonens närhet och där inga relationer eller tydliga sammanhang (t.ex. kriminella miljöer, spontandispyter eller rån) har kunnat konstateras [1]. Den prediktiva validiteten för sådana ”sällanhändelser”, som inträffar vid ett fåtal tillfällen per år, är mycket svårstuderad.

År 2023 vårdades nästan 447 000 personer i Sverige inom den specialiserade psykiatriska vården, den absoluta majoriteten av dessa personer kommer aldrig begå våldsbrott [2]. Att predicera risken för våld hos individer i en stor population med mycket få händelser (dvs. våldsbrott) är alltså mycket svårt. Vidare är det, enligt Lag om psykiatrisk tvångsvård (1991:1128) och Lagen om rättspsykiatrisk vård (1991:1129), endast den psykiatriska tvångsvården och den rättspsykiatriska vården som har ett utpekat ansvar för om en patient är farlig för andra. Vid frivillig vård finns inget sådant utpekat ansvar (Hälso- och sjukvårdslagen 2017:30).

Riskbedömningsinstrument är dessutom tids- och resurskrävande och kräver tillgång till omfattande information om den person som ska bedömas. Vidare är ett bedömningsinstruments nytta beroende av faktorer som rätt träning och tillämpning, samt att verkningsfulla insatser kan erbjudas då man upptäcker en ökad risk.

Vilka studier ligger till grund för resultaten?

Total inkluderades fem systematiska översikter, publicerade under åren 2020–2024 som sammanställer forskning om riskbedömningsinstrument inom rättspsykiatri, psykiatri och rättsväsendet för att förutsäga våld i samhället.