Forskning visar att det finns insatser som involverar socialtjänst eller motsvarande som kan minska skjutvapenvåld, medlemskap i gäng och fortsatt kriminalitet bland unga personer.

Efter att ha gått igenom den samlade vetenskapliga litteraturen har SBU dragit följande slutsatser:

• Färdighetsträning i skolan för elever på mellanstadiet (t.ex. konfliktlösning) kan förebygga medlemskap i gäng och bärande av vapen.
• Insatser av typen fokuserad avskräckning¹ bland gängkriminella minskar skjutvapenvåld med en fjärdedel, över en tid av i genomsnitt cirka tre år.
• Psykosociala insatser till gängkriminella under frivård (t.ex. missbruksbehandling, stöd att söka arbete) kan minska fortsatt kriminalitet med knappt hälften upp till ett år efter avslutad insats.
• Insatser mot öppna drogmarknader i form av fokuserad avskräckning kan minska narkotikabrottslighet med cirka en tredjedel, över en tid av i genomsnitt ett och ett halvt år.
• Insatser med osäker effektivitet eller osäkra risker i form av stigmatisering och urholkat förtroende för viktiga samhällsfunktioner behöver utvärderas.

^1. För att minska våld riktar samhället sina resurser mot de mest våldsdrivande individerna och de gäng de tillhör. De informeras om att våldet måste upphöra, vilka konsekvenser fortsatt våld kommer att ge samt erbjuder stöd till de som vill lämna det kriminella livet.

Nästan alla studier är genomförda i USA. Det kan påverka resultatens relevans i Sverige. Det enda säkra sättet att avgöra om insatserna fungerar även här är genom att låta införa och utvärdera insatserna i Sverige. I rapporten redovisas tre typer av insatser för att motverka gängrelaterad kriminalitet. Universella insatser ges brett till många personer, till exempel till alla elever vid en skola. Selektiva insatser erbjuds personer med en förhöjd risk för gängrelaterad kriminalitet. Indikerade insatser är inriktade mot gängkriminella personer. Det kan handla om kriminalvård, insatser mot öppna drogmarknader, och fokuserad avskräckning. Insatserna kan vara frivilliga eller ske med tvång.

Resultaten tyder på att de indikerade insatserna är lika i flera avseenden. Framför allt förekommer samverkan mellan organisationer. Totalt förekommer tio olika delar, så kallade komponenter, som i varierande omfattning utgör de indikerade insatserna. Den vanligaste komponenten är psykosocialt stöd från socialtjänst, som förekom i alla utom en insats. Andra vanliga komponenter är tydliga förväntningar på gängmedlemmar och tydliga sanktioner. Underlaget är för litet för mer riktade analyser om några komponenter är viktigare än andra.

Det primära syftet är att utvärdera psykosociala insatser som ska motverka barns och ungas medlemskap i gäng, attityder till gäng och gängrelaterad kriminalitet. Insatserna kan ges av socialtjänst eller andra relevanta aktörer (t.ex. kriminalvård, skola, polis, civilsamhälle). Rapporten belyser också etiska aspekter som kan vara aktuella när insatserna används.

Det finns flera insatser där forskningsunderlaget bedömts vara otillförlitligt och det går därför inte att vetenskapligt bedöma effekterna. Det gäller insatser som enbart ges på fångvårdsanstalt, familjebaserade insatser för antisociala tonåringar, medling, och insatser mot öppna drogmarknader för att minska skjutvapenvåld.

Resultatet baseras på 43 studier om psykosociala insatser till barn och unga vuxna under 30 år. Studierna har publicerats mellan år 2001 och april 2023 i vetenskapliga tidskrifter. Endast studier med en jämförelsegrupp i form av standardbehandling har inkluderats.

I regleringsbrevet för år 2022 fick SBU i uppdrag att ta fram kunskapsunderlag om brottsförebyggande insatser som socialtjänsten kan använda i arbetet med barn och unga som fastnat i antisociala och kriminella beteenden. SBU har mellan år 2016 och år 2023 publicerat 13 rapporter om brottsförebyggande arbete för barn och unga. Det gäller både förebyggande och behandlande insatser, i öppenvård och vid placering utanför hemmet [1–13]. Utöver det publicerade Socialstyrelsen år 2021 en rapport om insatser för att förebygga fortsatt kriminalitet och normbrytande beteenden bland barn och ungdomar [14]. Efter samråd med Socialstyrelsen och andra myndigheter inriktades uppdraget mot psykosociala insatser som motverkar barn och ungas gängrelaterade kriminalitet och där socialtjänsten eller annan relevant aktör (t.ex. kriminalvården) kan vara involverad. En redovisning lämnas till Regeringskansliet (Socialdepartementet) senast 1 december 2023.
 

I Nordamerika och Europa ökade det dödliga skjutvapenvåldet från 1960-talet och fram till slutet av 1980-talet för att därefter minska. I en jämförelse med Danmark, Norge, Finland, Nederländerna, Tyskland, Österrike, Frankrike, England och Wales följer den svenska utvecklingen övriga länder [22]. Från år 2012 skiljer svensk utveckling ut sig genom en ökning av dödligt våld. En huvudförklaring till ökningen är det dödliga skjutvapenvåldet inom kriminella miljöer, vilket skiljer Sverige från andra jämförda europiska länder [22]. Medan de flesta europeiska länder har haft en minskande trend av dödligt skjutvapenvåld och några haft en oförändrad trend står Sverige ensamt i sin utveckling. I en jämförelse med 22 europeiska länder konstaterar Brå att Sverige, som fram till för några år sedan tillhörde de länder i Europa som hade relativt låga nivåer av dödligt våld, på senare år seglat upp till de länder med de högsta nivåerna. Uppgången i Sverige gäller framför allt dödligt våld med skjutvapen och i synnerhet dödligt våld med skjutvapen mot 20–29-åringar [20]. Tidigare forskning har noterat att i genomsnitt 13 procent av morden i Europa begås med skjutvapen, jämfört med 35 procent i Sverige, vilket indikerar en relativt högre nivå av skjutvapenvåld i Sverige [21]. Det finns olika förklaringar till det ökade skjutvapenvåldet, bland annat bristande brottsbekämpning och förebyggande arbete, konflikter om narkotikamarknader, bristande integration samt ökade socioekonomiska klyftor i samhället. Data från Nederländerna och Belgien från senare år visar dock på en liknande negativ utveckling [20]. Det antyder att det kan finnas samhällsfaktorer som påverkar ökningen av skjutvapenvåld i Sverige liksom i andra länder [20] [22].

En kriminell miljö kan beskrivas som ett socialt sammanhang eller kontext där kriminella aktiviteter och brott begås regelbundet. Det handlar om grupper eller nätverk av personer som samarbetar för att utföra brottsliga handlingar. En kriminell miljö kan vara organiserad i olika omfattning och på olika nivåer. Det finns olika typer av brottsliga verksamheter som bedrivs inom en kriminell miljö, som exempelvis handel av narkotika och vapen, människohandel, bedrägerier, utpressning liksom våldsbrott som skjutvapenvåld, sprängningar, bärande av skjutvapen med mera. Förenklat kan man beskriva olika typer av gäng utifrån olika grader och former av kriminella samarbeten [23].

I frånvaron av en enhetlig definition används olika kategoriseringar av gäng. Polismyndigheten har ingen generell definition av gäng eller kriminella nätverk utan utgår från EU:s definition av organiserad brottslighet [24]. Polismyndigheten beskriver exempelvis gäng som dels lokala kriminella nätverk, dels självmarkerade grupper. Lokala kriminella nätverk är enligt Polismyndigheten grupperingar som främst ägnar sig åt narkotikabrott och är kända för en betydande våldsanvändning. Det sker bland annat i konflikter med andra kriminella nätverk, vilket minskar lokalbefolkningens känsla av trygghet. De kriminella nätverken är särskilt aktiva i områden som anses vara utsatta och där de har lätt att rekrytera yngre personer. Enligt Polismyndigheten är en stor del av medlemmarna under 16 år och deltar aktivt i brottsliga aktiviteter [24]. Dessa grupper står också ut när det gäller mängden våldsbrott. Mer än två tredjedelar av de lokala kriminella nätverken har varit involverade i kriminella konflikter där en stor majoritet även bedöms ha utfört skjutningar eller sprängningar [25].

Självmarkerade grupper är de som lyfter fram sin grupptillhörighet i form av namn, attribut och medlemskap. Exempelvis räknas MC-gäng till denna kategori, liksom gäng som har gett sig själva ett namn [26]. De tenderar att vara mer hierarkiska och fokuserade på ekonomisk brottslighet samt har i många fall högre genomsnittsålder än de lokala kriminella nätverken [24]. I en forskningsrapport som bygger på Polismyndighetens dataunderlag om organiserad brottslighet konstaterades att typåldern för grupperingar som kan kategoriseras som lokala kriminella nätverk är 24 år och för MC-gängen 29 år [27].

Brottsförebyggande rådet har i sina rapporter beskrivit den kriminella miljön som ett vinningsdrivet sammanhang där personer enskilt eller tillsammans systematiskt begår brott för att tjäna pengar. Det handlar ofta om brott med kopplingar till narkotikahandel eller organiserad brottslighet. Begreppet ”kriminella miljön” används i bestämd form singularis för att betona att den kriminella miljön är skild från den vanliga legala miljön, snarare än att det finns olika geografiska områden eller platser som utgör kriminella miljöer (illegala spelklubbar, platser där narkotikahandel eller prostitution förekommer och liknande) [28].

Sammantaget använder myndigheter olika begrepp som organiserad brottslighet, gäng och kriminella nätverk för att benämna en variation av grupper och organisationer verksamma inom den kriminella miljön.

Psykosociala insatser bygger främst på samtalskontakt individuellt eller i grupp, men också på sociala insatser i individens närmiljö. Fokus ligger främst på den aktuella sociala och psykologiska situationen och sammanhanget som individen befinner sig i. Psykosociala insatser handlar inte om kameraövervakning eller kontroll av polis.

Ett vanligt sätt att dela in psykosociala insatser är i universella, selektiva och indikerade. Universella insatser ges brett till många personer, till exempel till alla elever i en skola. Selektiva insatser erbjuds personer med en förhöjd risk för att ansluta sig till gäng. Indikerade insatser är inriktade mot gängkriminella personer.

Tidigare sammanställningar av kunskap om effekterna av dessa insatser har haft två inriktningar. Den första har varit att undersöka effekten av namngivna insatser, exempelvis Multisystemisk terapi eller Funktionell familjeterapi. Den andra inriktningen har varit att undersöka vilka behandlingskomponenter i namngivna insatser som minskar risken för kriminalitet. Baserat på en metaanalys av 361 utvärderingar för lagöverträdare som var mellan 12 och 21 år och med en uppföljningstid av 12 månader identifierar Lipsey sju insatstyper [29]:

1. Övervakning som genom ökad risk att arresteras ska motverka återfall i brott.
2. Disciplin, där grundidén är att självdisciplin (ofta i militär kontext) ger ökad kontroll över egna handlingar.
3. Avskräckning genom att påvisa negativa konsekvenser av brottsligt beteende.
4. Medling mellan förövare och offer (engelska: victim-offender mediation), vilket innebär att gärningsperson och offer möts tillsammans med en medlare för att tala om brottshändelsen och dess följder. Medling bygger på att söka försoning mellan parterna och reparera den skada som uppstått på grund av brottet.
5. Rådgivning (engelska: counselling), där grundidén är att en vuxen person försöker påverka den unges känslor, tankar och beteenden i syfte att motverka kriminalitet.
6. Färdighetsträning där grundtanken är att genom instruktioner, övningar och incitament ska utveckla den unges förmågor, till exempel att lära sig hantera aggressivitet bättre.
7. Samordnade insatser (engelska: case manager), exempelvis en professionell person som samordnar olika typer av stöd som behövs.

Insatserna 4–7 kallar Lipsey för terapeutiska insatser. Det var förhållandevis små skillnader i effekt mellan dessa sju insatstyper vad gäller andelen personer som lagfördes på nytt efter avslutad insats. De terapeutiska insatserna resulterade i något lägre återfallsrisk (43–45 %) än de övriga tre (47–54 %). Ungdomarnas ålder, kön och sociala bakgrund, liksom behandlingens omfattning spelade i dessa analyser en marginell roll för behandlingseffekten.

1. Vilka insatser förebygger att individer ansluter sig till kriminella gäng?
2. Vilka insatser minskar gängrelaterad kriminalitet?
3. Vilka komponenter kännetecknar insatser mot gängrelaterad kriminalitet?
4. Vilka etiska aspekter och värden är aktuella vid användningen av insatserna?

3.2.1 Urvalskriterier

3.2.1.1 PICO 1: Förebyggande insatser

Population

Barn och unga vuxna som är under 30 år (minst 70 procent av populationen) som inte är gängmedlemmar.

Insats (universell och selektiv prevention)

1. Insatser som explicit syftar till att förebygga gängkriminalitet, inklusive att ansluta sig till kriminella gäng
2. Andra preventiva insatser om utfallsmåtten inkluderar gängrelaterad kriminalitet (se nedan)

Kontroll

Annan insats, ingen insats, väntelista

Utfallsmått

1. Medlemskap i kriminella gäng, attityd till gängkriminalitet, gängrelaterad kriminalitet
2. Annan kriminalitet

Studiedesign

Kontrollerade studier med eller utan randomisering (RCT-studier, NRSI-studier) eller avbruten tidsserie (ITS).

Språk

Engelska, norska, danska eller svenska.

Tidsperiod

Publicering år 2000−april 2023

3.2.1.2 PICO 2: Insatser för att minska gängkriminalitet eller få gängrelaterad kriminalitet att upphöra

Population

Barn och unga vuxna som är under 30 år (minst 70 procent av populationen) som är gängmedlem eller som avtjänar påföljd på grund av gängrelaterad kriminalitet.

Insats (indikerad prevention)

1. Insatser med ett explicit syfte att minska gängkriminalitet eller bidra till att gängmedlemmar hoppar av.
2. Andra behandlande insatser där utfallsmåttet avser gängrelaterad kriminalitet (se nedan).

Kontroll

Annan insats, ingen insats, väntelista

Utfallsmått

1. Attityder till gäng, medlemskap i kriminella gäng, gängrelaterad kriminalitet, avhopp från gäng.
2. Annan kriminalitet.

Studiedesign

RCT-studier, NRSI-studier eller avbruten tidsserie (ITS)

Språk

Engelska, norska, danska eller svenska

Tidsperiod

Publicerade år 2000−april 2023

Uppföljningstid

I huvudsak har uppföljningstid motsvarat den längsta uppföljningstiden. I vissa fall där mätningar gjordes över tid har vi valt den uppföljningstid som var mest lämpad för syntes av flera studieresultat.

3.2.1.3 Inklusions- och exklusionskriterier

Översikten fokuserar på:

• Ungdomsrelaterade eller gaturelaterade gäng, lokala kriminella nätverk. Kriminella grupperingar som inte ingår är så kallade ”fotbollsfirmor”, maffia, klan-relaterade grupper, våldsbejakande extremism och MC-relaterade grupper. De senare tillhör så kallade självmarkerade grupper som bland annat karakteriseras av en mer hierarkisk struktur än ungdoms- och gatugäng.
• Barn och unga vuxna under 30 år. Den högre åldern motiveras med att den genomsnittliga åldern i gatugäng är 24 år.
• Psykosociala insatser som i Sverige kan utföras av socialtjänst, kriminalvård, skola, fritidsverksamhet eller civilsamhället, inklusive insatser som genomförs i samverkan med till exempel polis. Polisinsatser som inte kompletteras med psykosociala insatser har exkluderats. Exempel på insatser som inte ingår är kameraövervakning, säkerhetsdörrar, förbjudna vistelsezoner samt längre straff.
• Forskning som publicerats mellan år 2000 och april 2023. Äldre forskning har bedömts som mindre tillförlitlig dels på grund av förändrade samhälleliga faktorer, dels på grund av att äldre forskning ofta har hög risk för metodologiska brister.
• Studier från Europa, Nordamerika, Australien och Nya Zeeland. Utvärderingar från andra länder har inte medtagits på grund av andra sociala förutsättningar (t.ex. fattigdom, arbetslöshet, korruption) som kan förmodas påverka möjligheten att mäta effekten av insatser.
• Primärstudier som publicerats i tidskrifter med ett peer-review-förfarande. Så kallad grå litteratur (t.ex. doktorsavhandlingar, tekniska rapporter, studier från myndigheter och konferensbidrag) ingår inte. Exempel på insatser som inte beskrivs i peer-review-granskade tidskrifter och därför inte ingår är Ett nytt vägval, Kurve Kriegen, Sluta skjut samt Sociala insatsgrupper.

3.2.1.4 Gruppering av utfall

Medlemskap i gäng (engelska: gang membership, gang identification, gang involvement, weapon use, carrying a weapon).

Attityder till gäng (engelska: gang attitudes, positive beliefs, negativ beliefs about gangs).

Gängrelaterad kriminalitet:

• Skjutvapenvåld (engelska: handgun carrying, homicides, gun violence, shootings, shooting rates, gunshot wounds, shots fired, retaliation rates, assaults with a firearm)
• Återfall i brott (engelska: recidivism, new arrests, court convictions, rearrests, reoffence, violent crimes, violent offences)
• Narkotikabrott (engelska: drug crimes, drug and narcotics incidents, drug and disorder crimes)

3.2.2 Process för urval av studier

3.2.2.1 Litteratursökning

Projektets informationsspecialist ansvarade för identifieringen av det vetenskapliga underlaget. Sökstrategier utarbetades i samråd med projektets sakkunniga och projektledare men även genom återkoppling från ytterligare en informationsspecialist. Då syftet med arbetet var att identifiera så många relevanta studier som möjligt lades stor vikt vid att utforma litteratursökningen utifrån en uttömmande ansats.

Inledningsvis utformades en flerdimensionell sökstrategi med huvudsakligt fokus på gäng, gängmedlemmar, gängkriminalitet och nätverkskriminalitet, med tillägg av flera kompletterande fokuserade sökblock på områden som i projektgruppen beskrevs som gängrelaterade. Ett mindre antal för projektgruppen då kända specifika insatser ingick även i denna sökning (Bilaga 1).

Under projektets gång kunde många namngivna insatser identifieras vilket bedömdes vara en viktig del av sökningen efter relevanta studier. Mot bakgrund av detta utformades en ny och modifierad sökstrategi i april 2023 där också dessa insatser ingick. Vid detta andra söktillfälle justerades sökningen något avseende andra delar. Två sökdokumentationer redovisas (Bilaga 1 och Bilaga 2).

Sökningarna gjordes i följande internationella databaser:

• Academic Search Premier (EBSCO)
• Criminal Justice Abstracts (EBSCO)
• ERIC (EBSCO)
• PsycInfo (EBSCO)
• Scopus
• Social Services abstracts/Sociological Abstracts (ProQuest)
• SocIndex (EBSCO)

Avgränsningar gjordes till studier på danska, engelska, norska och svenska och för publiceringsåren 2000−april 2023 (Bilaga 1 och Bilaga 2).

En citeringssökning baserad på de 48 studier som efter första litteratursökningen bedömdes som relevanta utfördes i Scopus. Studierna var:

Boots (2018); Braga (2001) (2008) (2008) (2009) (2014) (2016); Brantingham (2021); Buggs (2022); Circo (2021); Clark-Moorman (2019); Cook (2015); Corsaro (2010) (2010) (2013) (2015); Densley (2017); Di Placido (2006); Engel (2013); Esbensen (2013); Fox (2015) (2022); Gebo (2022); Grunwald (2017); Hawkins (2008); Jeffries (2019); Kitzman (2019); Kochel (2022); Lane (2007); Matthay (2019); McGarrel (2010) (2013); Papachristos (2015); Park (2021); Phalen (2020); Piehl (2003); Roman (2019) (2020); Saunders (2015) (2017); Spooner (2017); Tapia (2017); Thornberg (2018); Uchida (2019); Valdez (2013); Wallace (2016); Weinrath (2016); Williams (2014)

3.2.2.2 Bedömning av om studierna var relevanta

De referenser som identifierades vid litteratursökningen granskades i två steg för att bedöma deras relevans, det vill säga om de uppfyllde urvalskriterierna.

1. Två personer på SBU:s kansli granskade oberoende av varandra de artikelsammanfattningar (abstrakt) som identifierades i litteratursökningen. De artikelsammanfattningar som bedömdes vara relevanta av minst en granskare, eller där det fanns osäkerhet om de uppfyllde urvalskriterierna, beställdes i fulltextformat.
2. Artiklar i fulltextformat granskades av två sakkunniga som oberoende av varandra gjorde en bedömning om studierna var relevanta utifrån de uppsatta urvalskriterierna. Såväl abstraktgranskningen som fulltextgranskingen genomfördes i den digitala plattformen Covidence [32].

Eventuella oenigheter löstes genom diskussion i projektgruppen tills konsensus uppnåddes. Studier som lästes i fulltext och som inte uppfyllde kriterierna exkluderades och den huvudsakliga orsaken till exkluderingen noterades (Bilaga 3).

3.2.2.3 Bedömning av risk för påverkan av bias/metodbrister

Relevanta randomiserade och icke-randomiserade kontrollerade studier (RCT-studier respektive NRSI-studier) granskades för att bedöma risken för att resultaten kunde ha påverkats av bias (systematisk snedvridning av resultatet). Samtliga studier granskades i granskningspar av två av varandra oberoende personer. Bedömningarna gjordes i Covidence [32], utifrån en förenkling av SBU:s mall för bedömning av randomiserade studier samt en mall för bedömning av icke-randomiserade interventionsstudier, som finns tillgänglig på SBU:s webbplats. Mallarna återfinns i Bilaga 4. Eventuella skillnader i bedömningar i enskilda domäner och i totalbedömning löstes genom dialog i granskningsparet och togs vid behov upp för diskussion i projektgruppen.

Ett alternativ till RCT och NRSI är avbruten tidsserie (engelska: Interrupted time series design, ITS). ITS är en är kvasi-experimentell design där effekterna av en insats utvärderas genom att jämföra utfallsmått som erhållits vid flera tidpunkter före och flera tidpunkter efter att en insats införts (kallat brytpunkt [33] [34] [35] [36]). Observationer vid flera tidpunkter ger möjlighet att upptäcka om insats har haft en effekt som är större än någon underliggande trend över tiden. Fördelen med ITS är att den kan användas för målgrupper som är ovilliga att ingå i en RCT-studie eller NRSI-studie som exempelvis personer i gängkriminalitet. Data som utvärderas är vanligtvis anonyma, på grund av att det saknas information om vem exempelvis som avfyrat ett vapen. ITS betraktas som en mycket stark kvasi-experimentell design om den inkluderar en kontrollgrupp, till exempel en matchad stad, polisdistrikt eller liknande, baseras på valida och stabila utfallsmått (vanligtvis registerdata) samt har tillräckligt många mätpunkter för att fånga in säsongsvariation och skapa avläsbara trender [37]. Endast studier med jämförelsegrupp ingår i våra analyser. Studier har exkluderats om tidpunkten för interventionen inte överensstämde med brytpunkten för tidsserien eller om den var oklar. Studier har också exkluderats som rapporterat att andra viktiga händelser skett samtidigt som den undersökta insatsen implementerats. Det kan handla om att en nytillsatt polischef inrättar en ny utredningsenhet mot skjutvapenbrott [38], byte av register eller ändrade rutiner.

Den mall som SBU använder för att granska risk för bias i icke-randomiserade studier är inte anpassad för avbruten tidsserie (ITS). En ny mall togs därför fram för denna rapport (Bilaga 5). Mallen testades av fyra personer med 100 procent inter-rater överensstämmelse av den slutliga bedömningen (låg, medelhög och hög risk för bias). För de åtta enskilda bedömningskriterierna låg inter-rater överensstämmelsen på 70–100 procent.

Den sammanlagda risken för bias bedömdes som hög om en bedömningsdomän bedömdes som hög. Den sammanlagda bedömningen baserades på en sammantagen bild per studie och utfall.

3.2.3 Extraktion av uppgifter från studierna

Vi sammanställde uppgifter från inkluderade studier i Bilaga 6, som innehåller information om population, insatser, kontrollgrupp, uppföljningstid, utfall och kontext där insatserna genomfördes. Studierna är kategoriserade efter typ av insats (universella, selektiva och indikerade), där studierna om indikerade insatser kategoriserats ytterligare.

3.2.4 Syntes

För syntes av kvantitativa resultat användes om möjligt metaanalys, annars sammanställdes resultaten i en syntes utan metaanalys (engelska: Synthesis without meta-analysis (SWiM)).

3.2.4.1 Sammanvägning med metaanalys

Metaanalyser utfördes i huvudsak per studiedesign. För insatser inom kriminalvård sammanvägdes dock randomiserade och icke-randomiserade studier, samtliga med måttlig risk för bias (snedvridning) för resultaten. RCT-studierna hade samma genomsnittliga oddskvot (OR) som NRSI-studierna, och trots något varierande resultat fanns det ingen signifikant heterogenitet mellan dessa studier (Kapitel 10). Normalt sett redovisas RCT-studier separat från NRSI-studier, men i detta fall bedömdes de kunna ingå i en gemensam syntes [39], med hänsyn tagen till pågående utveckling av GRADE-riktlinjer om integrering av randomiserade och icke-randomiserade studier i evidenssynteser [40]. Genom att analysera de två typerna av studier tillsammans ökar den statistiska styrkan i analysen.

För att kunna använda en metaanalys måste resultaten från de olika studierna först representeras med ett gemensamt effektmått. Alla resultat som ska kombineras måste omvandlas till samma effektmått (t.ex. oddskvot, relativ risk eller incidence-kvot).

För studierna rörande kriminalvård har effektmåttet relativ risk valts. För studierna rörande fokuserad avskräckning, drogmarknad och medling har måttet relative incidence rate ratio valts.

Oddskvot jämför risken för ett specifikt utfall i en grupp jämfört med en annan. Ett exempel kan vara två grupper som avtjänat fängelsestraff och där den ena gruppen får en intervention och den andra fungerar som kontrollgrupp. Efter ett år utvärderar man hur stor andel inom respektive grupp som återfallit i brottslighet. Oddskvoten beräknas sedan som:

Om denna kvot är under 1,0 så innebär det att de som ingått i grupp A återfallit i brott i lägre utsträckning än deltagarna i grupp B.

Ett annat vanligt mått vid utvärdering av brottsbekämpande insatser är incidens. Detta mått visar hur många brott som begås inom ett visst geografiskt område. Eftersom man ofta vill jämföra olika områden, som kan vara olika stora, så räknar man i regel brott per invånare, oftast brott per 100 000 invånare. Vid dessa beräkningar så är också tidsaspekten viktig. Det går till exempel att räkna brott per 100 000 invånare per vecka, månad eller år.

I många studier jämför man incidensen före och efter en intervention. Antag till exempel att det begicks 20 brott per 100 000 invånare och månad före interventionen och 10 brott per 100 000 invånare och månad efter interventionen. Incidensen har då sjunkit från 20/100 000 till 10/100 000. Standard är då att räkna kvoten mellan dessa incidenser, det vill säga incidens rate ratio. I detta exempel skulle denna kvot bli 0,5 eftersom antalet brott har halverats.

Som regel har man också ett kontrollområde. För att kunna bedöma om den observerade ändringen i interventionsområdet beror på interventionen eller andra faktorer så jämförs förändringen i interventionsområdet med förändringen i kontrollområdet. Det finns då två incidenskvoter att jämföra. Det som då beräknas är kvoten mellan dessa, relative incidens rate ratio, RIRR:

Med detta mått jämförs förändringen i interventionsområdet med förändringen i kontrollområdet. Om denna kvot är under 1,0 har förändringen i interventionsområdet varit ’bättre’ än i kontrollområdet.

För de studier som gått att representera med ett gemensamt effektmått har sedan en metaanalys gjorts. Metaanalysen innebär att resultaten från de olika studierna vägs samman till ett sammanfattande mått. Enkelt uttryckt kan man tänka sig detta som den genomsnittliga effekten över de inkluderade studierna. I metaanalysen ges dock studierna i regel olika vikt i sammanvägningen. Större studier (som bör ge säkrare resultat) ges som regel större vikt. En studies tillförlitlighet beror dock inte bara på studiens storlek. Det finns flera andra faktorer som kan påverka tillförlitligheten. Det kan för vissa studier vara svårt att exakt beräkna vilken vikt de ska ges. Som en känslighetsanalys har därför extra analyser gjorts där samtliga studier har gets samma vikt.

För att studera eventuell ’publication bias’ har vi gjort extra analyser med hjälp av funnel plots.

3.2.4.2 Sammanvägning utan metaanalys

Sammanvägningar utfördes i enlighet med riktlinjer för syntes utan metaanalys när det fanns heterogenitet bland de inkluderade studierna, samtidigt som interventionerna liknade varandra tillräckligt konceptuellt [41]. Avseende universella och selektiva insatser observerades heterogeniteten i flera aspekter men var särskilt märkbar gällande de rapporterade utfallsmåtten, i synnerhet hur de definierats, analyserats och presenterats i studierna. Trots denna heterogenitet ansågs vissa studier vara tillräckligt likartade för att SWiM skulle kunna genomföras. I dessa synteser beaktades relevanta gängrelaterade utfall. De utfall som bedömdes vara tillräckligt lika grupperades inom samma utfallskategori.

3.2.5 Bedömning av de sammanvägda resultatens tillförlitlighet

3.2.5.1 Sammanvägning med metaanalys

Tillförlitligheten i det sammanvägda resultatet bedömdes utifrån GRADE:s metodik och etablerade domäner och principer. Enligt GRADE bedöms och graderas tillförlitligheten i resultaten i fyra nivåer: hög, måttlig, låg och mycket låg tillförlitlighet (Faktaruta 3.1).

Följande aspekter beaktades och hanterades särskilt vid bedömningen av tillförlitlighet: innehåll i interventionerna, vilka jämförelsealternativ som använts, om utfallen till exempel var självrapporterade, uppföljningstider samt överförbarhet till svenska förhållanden då den största delen av forskningen kom från USA. Detta diskuteras mer ingående i Avsnitt 14.3.

3.2.5.2 Sammanvägning utan metaanalys

Även för sammanvägning utan metaanalys användes GRADE för bedömning av de sammanvägda resultatens tillförlitlighet (Faktaruta 3.1).

Projektgruppen utgick i sin bedömning från varje utfall och formulerade bedömningspåståenden utifrån vad som var meningsfullt och möjligt att bedöma tillförlitligheten i. Eftersom det vetenskapliga underlaget betraktades som otillräckligt för en sammanvägning baserat på effekternas storlek (på grund av heterogenitet i effektmåtten och data som rapporterats i studierna) avsåg syntesen effekternas riktning. För varje studie kategoriserades effekten som fördelaktig eller skadlig utifrån effektriktningen. Effektriktningen bedömdes baserat på om studierna rapporterat resultat till fördel för intervention, till fördel för kontroll eller osäkra resultat. I vår bedömning tog vi hänsyn till både statistiskt signifikanta och icke-signifikanta resultat som studierna rapporterat.

En potentiell risk för snedvridning av resultat finns vid utvärdering av insatser som inte kan blindas för deltagare och behandlare, vilket betyder att kännedom om vilken grupp eller vilken insats en deltagare tilldelats kan påverka dennes beteende och självrapportering – i studier som baseras på den typ av data. Denna risk genererade avdrag för risk för bias vid bedömning av tillförlitlighet. Risker med bortfall och obalanser vid baslinjen noterades också i vissa fall.

Om vi noterade en övervikt av effekter med positiv riktning men samtidigt icke-signifikanta resultat, gjordes avdrag för bristande precision. På grund av att få studier inkluderats i SWiM beaktades även antalet studiedeltagare samt ifall ytterligare studier potentiellt kunde påverka det sammanvägda resultatet vid bedömning av precision. Om det huvudsakligen handlade om icke-signifikanta resultat som baserades på ett fåtal deltagare, gjordes två avdrag för precisionen.

Överförbarhet beaktades också i samband med bedömningen av resultatens tillförlitlighet. Vi tog hänsyn till att de flesta studier är genomförda i USA, vilket kan ha betydelse för svenska förhållanden. Eftersom studier som ingår i SWiM handlar om universella och selektiva insatser som ofta har motsvarande exempel i Sverige, bedömdes överförbarheten inte utgöra ett primärt problem. Detta har genererat en obetydligt minskad tillförlitlighet på grund av bristande överförbarhet. Det diskuteras i mer detalj i Avsnitt 14.3.

För att undersöka etiska aspekter har vi använt SBU:s etiska vägledning för värdering av metoder inom socialtjänsten samt diskussioner med projektgruppens sakkunniga [42]. Sökning efter relevant forskning har gjorts i databaserna Philosopher’s index och Philpapers med sökorden police ethics, preventive justice, crime prevention och organised crime. En genomgång av titlar och uppföljning av artikelsammanfattningar (abstrakt) bekräftade Hardys observation att etiska analyser av de åtgärder som är i fokus för den här rapporten i stort saknas [43].

Den etiska analysen har strukturerats utifrån generellt relevanta etiska aspekter. Den tematiska strukturen gör att vi inte analyserar de enskilda insatserna eller insatskategorierna separat. Inom ramen för varje etisk aspekt görs kopplingar mellan den etiska aspekten och de olika åtgärderna som presenteras i rapporten. Detta är avsett att illustrera hur insatser kan aktualisera olika slags etiska frågeställningar. Detta upplägg innebär också att analysen kan användas som en referens i relation till insatser som inte diskuteras i denna rapport.

Skolbaserade insatser kan möjligen minska gängmedlemskap, inklusive bärande och användning av vapen. Tillförlitlighet till resultatet är låg (), vilket innebär att nya studier kan komma att ändra slutsatsen. För övriga utfall (t.ex. attityder till gäng och våldsbrott) är det vetenskapliga underlaget otillräckligt ().

Utvärderingen av Communities That Care (CTC) är en klusterrandomiserad studie som omfattar 24 städer i USA, varav 12 fungerar som jämförelsegrupp [47]. Deltagarna i studien är 4 407 elever som följts upp årligen från och med årskurs 6 (motsvarar ca. 11 år) till och med årskurs 12 (motsvarar ca. 17 år eller årskurs 2 i gymnasieskolan i Sverige). Skolklasser inkluderades under årskurs 5 och 6 vilket gör att uppföljningstiden varierar något för enstaka deltagare, men är cirka 72 månader. Resultaten bygger på data om andelen elever som rapporterat att de varit beväpnade i respektive årskurs, samt summerat för åldrarna 11–18 år. Att bära skjutvapen är ett tydligt gängattribut. Det ackumulerade resultatet från årskurs 6 till och med årskurs 12 visar att 24 procent färre elever i CTC-skolor burit vapen jämfört med elever i kontrollskolorna, skillnaden var statistiskt säkerställd.

Gang Resistance Education and Training (GREAT) ges till skolklasser i mellanstadiet. Utvärderingarna av GREAT (ursprunglig och reviderad version) baseras på elevenkäter som undersökt attityder och beteenden. Den ursprungliga versionen har utvärderats i två icke-randomiserade studier. Den första av dessa studier omfattar över 2 000 elever i 20 skolor där GREAT jämförts med skolklasser som inte fått insatsen [45]. Uppföljning skedde efter fyra år. Det fanns ingen statistiskt säkerställd skillnad mellan grupperna i andel elever som var gängmedlemmar. GREAT-eleverna var dock mer negativa till gäng. Den andra studien jämför 422 elever som fått GREAT eller standardbehandling i samma skola [46]. Uppföljningstiden var 9–10 veckor. Resultaten visar på en statistiskt säkerställd skillnad mellan GREAT och jämförelsegruppen i andel elever med gängmedlemmar bland vänner.

Den ursprungliga GREAT-interventionen genomgick en omfattande programöversyn baserat på resultaten från föregående utvärderingar. Den reviderade versionen av GREAT utvärderades i en RCT-studie som omfattar 3 820 elever i 195 klasser (31 skolor) [44]. Uppföljning skedde efter fyra år. Den visar att den reviderade versionen av GREAT signifikant minskade gängmedlemskap med 24 procent och positiva attityder till gäng. Däremot fann studien ingen signifikant minskning av våldsbrott, bland annat användning av vapen och deltagande i gängbråk. Den reviderade versionen som även har mer fokus på gängrelaterade riskfaktorer är den enda av de tre studierna av GREAT som inkluderas i den fortsatta analysen.

Utvärderingen av Keepin’ it REAL (Refuse, Explain, Avoid and Leave) är en NRSI-studie av 581 elever i årskurs 6–7. Jämförelsegruppen var elever som inte deltagit i Keepin’ it REAL. Vid en eftermätning efter 14 månader visade självrapporterade data att eleverna i interventionsgruppen i signifikant lägre utsträckning hade burit eller använt ett vapen under de senaste 30 dagar (26 procent) än de i kontrollgruppen (34 procent). I en kompletterande regressionsanalys uppskattas Keepin’ it REAL minska vapenanvändning i årskurs 8 med 34 procent jämfört med jämförelsegruppen (p=0,096) [48].

Mer information om studierna redovisas i Bilaga 6.

Eftersom studierna behandlar olika förebyggande insatser med olika utfallsmått är det olämpligt att sammanväga data statistiskt i en metaanalys. Istället presenteras resultaten som en syntes som beskriver vilka effekter som är positiva eller negativa (Tabell 5.2). Syntesen baseras på tre studier med en uppföljningstid mellan 14 och 72 månader.

En positiv effekt innebär att ett resultat är till fördel för insatsen och är statistiskt signifikant (p<0,05). En negativ effekt innebär att ett resultat är till nackdel för insatsen och är statistiskt signifikant (p<0,05). En osäker effekt innebär att ett resultat inte är statistiskt signifikant (p>0,05). Gängmedlemskap, attityder till gäng, våldsbrott och bärande av vapen bedömdes som relevanta utfall. Bärande av vapen betraktas som ett typiskt gängattribut och mäter gängmedlemskap. Det kan noteras att studierna inkluderade i syntesen inte har rapporterat några negativa effekter av skolbaserade insatser för dessa utfall.

Alla tre studier har gett snarlika effekter, mellan 24 och 34 procents lägre risk för gänganknytning (inklusive att bära skjutvapen).

Den syntes som gjorts baseras på studier av tre insatser (CTC, reviderad GREAT och Keepin’ it REAL) som har undersökt effekter av universell prevention för mellanstadieelever (Tabell 5.3).

Överförbarhet har beaktats i samband med bedömningen av resultatens tillförlitlighet. Vi har tagit hänsyn till att skillnader i skolsystem i Sverige och USA eventuellt har kunnat påverka den estimerade effekten, samtidigt som liknande skolbaserade insatser (t.ex. CTC) används i Sverige. Eventuella skillnader i sociala kontexter (segregation, arbetslöshet, vapenkultur, förekomst av vapen och andra socioekonomiska förutsättningar) kan ha påverkan på hur insatserna implementeras. Detta har betydelse för svenska förhållanden, vilket har medfört minskad tillförlitlighet av resultaten (–0,5).

Den sammantagna bedömningen är att skolbaserade insatser (CTC, GREAT och Keepin’ it REAL) kan minska elevernas gängmedlemskap, inklusive bärande och användning av vapen. Tillförlitligheten till resultatet bedömdes som låg (), vilket betyder att det är möjligt att resultaten stämmer men att nya studier kan komma att ändra slutsatsen. Avdrag har gjorts på grund av risk för bias (–1,5) och överförbarhet (–0,5).

5.3.1 Övriga utfall

För övriga utfall (t.ex. attityder till gäng och våldsbrott) går det inte att uttala sig om effekt på grund av mycket låg tillförlitlighet i underlaget (). Underlaget består av en enstaka studie och avdrag har gjorts på grund av risk för bias (–1,5), bristande överförbarhet (–0,5) och precision (–1).

Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för att bedöma insatsernas förebyggande effekt på ungas gängmedlemskap och brottslighet ().

Utvärderingen av Brief Strategic Family Therapy (BSFT) är en RCT-studie och omfattar 200 gängungdomar mellan 12 och 17 år som randomiserades till BSFT respektive standardbehandling (inte närmare beskriven) [51]. Uppföljning skedde efter sex månader via enkäter och självskattningar. Gänginvolvering undersöktes med elevernas självrapporterade data.

Funktionell familjeterapi för gänginvolverade ungdomar (engelska: Functional Family Therapy-Gangs (FFT-G)) har utvärderats i en RCT-studie med 129 pojkar mellan 11 och 17 år [50]. Utvärderingen redovisar resultat uppdelat i två gruppen, de med hög gängrisk (64 ungdomar) och de med låg risk (65 ungdomar). Här redovisas endast resultat för gruppen med hög risk för gängdeltagande. Eftersom randomiseringen inte inkluderat risknivå betraktas studien som en icke-randomiserad kontrollerad studie. Utfallen mättes efter 6 och 18 månader. Som jämförelsegrupp användes sedvanlig verksamhet (skyddstillsyn) eller ett alternativt familjeterapiprogram.

Nurse-Family Partnership (NFP) har utvärderats i en RCT-studie där ensamstående gravida tonåringar fick stöd av en sjuksköterska under graviditeten och under spädbarnstiden. Stödet innefattade också transport till mödravården för screening av nyfödda [49]. Jämförelsegruppen fick transport till mödravården för screening men inte stöd av sjuksköterska. Studien omfattar 742 mödrar som fick insatsen och 629 barn som följdes upp vid 18 års ålder. Denna studie har en ovanligt lång uppföljningstid, 18 år, vilket kan jämföras med mellan 6 och 18 månader i de andra tre studierna.

Specialized Treatment and Rehabilitation (STAR) har utvärderats i en icke-randomiserad studie med 186 elever [52]. Jämförelsegruppen var ungdomar dömda i ungdomsdomstol till övervakning, Intensive supervision program (ISP). Vid förmätningen var ungdomarna i genomsnitt 15 år och nio av tio var pojkar. De få skillnader som fanns mellan grupperna talar för att ISP-gruppen hade en historia av mer allvarlig kriminalitet. Uppföljning efter ett år visar att 53 procent av STAR-eleverna arresterats jämfört med 36 procent av IPS-eleverna. Skillnaden var statistiskt säkerställd. STAR-gruppens kriminalitet var också grövre.

För mer information om studierna, se Bilaga 6.

Eftersom studierna behandlar delvis olika populationer och insatser samt varierar i utfallsmått och uppföljningstid är det olämpligt att sammanväga data i en statistisk metaanalys. Två av studierna om BSFT och FFT-G bedöms dock som tillräckligt lika för en syntes som anger antal effekter som är positiva eller negativa (Tabell 6.2) [50] [51].

En positiv effekt innebär att ett resultat är till fördel för insatsen och är statistiskt signifikant (p<0,05). En negativ effekt innebär att ett resultat är till nackdel för insatsen och är statistiskt signifikant (p<0,05). En osäker effekt innebär att ett resultat inte är statistiskt signifikant (p>0,05). Det primära utfallsmåttet är gängmedlemskap (gänginvolvering och gängidentifiering) och det sekundära utfallsmåttet är brottslighet (arresteringar, åtal för grova brott och självrapporterade våldsbrott). Vi bedömde inte effekternas storlek.

Syntesen baseras på två RCT-studier av familjeterapeutiska insatser (BSFT och FFT-G) (Tabell 6.3).

Effekten av familjeterapeutiska insatser på gängmedlemskap och för ungas brottslighet går inte att bedöma.

Tillförlitligheten bedömdes som mycket låg (). Avdrag har gjorts för risk för bias (–1,5) på grund av otydligheter i randomiseringsprocessen i en av studierna [50] samt ett stort bortfall (42 %) i den andra studien [51]. Precisionen justerades nedåt på grund av få studiedeltagare parallellt med bristande precision i resultaten (–2).

Resultaten talar för att fokuserad avskräckning troligen kan minska skjutvapenvåld med 26 procent efter i genomsnitt 37 månader (), IRR=0,74 (95 % KI, 0,67 till 0,81). Resultatet förändras endast marginellt beroende på kortare (högst två år) eller längre uppföljningstid (mer än två år), liksom för utfallsmått i form av skjutvapenvåld med eller utan mord.

Det vetenskapliga underlaget om fokuserad avskräckning består av 14 studier från USA. Studiedesignen är i samtliga fall avbruten tidsserie (ITS). I genomsnitt var uppföljningstiden 36 månader. Det primära utfallsmåttet är skjutvapenvåld, bestående av skjutningar med eller utan dödsfall. I samtliga studier jämfördes insatserna med sedvanlig verksamhet.

Utöver de kärnkomponenter som beskrivs ovan förekommer andra delar i vissa av studierna (Tabell 7.1). Tolv studier involverar civilsamhället och i vissa fall deltog representanter från lokalsamhälle, trossamfund och näringsliv vid call-ins. Åtta insatser beskriver uppsökande verksamhet som huvudsakligen genomförs av fältarbetare (engelska: outreach workers/streetworkers) som arbetar dels för att engagera lokalsamhället, dels för att nå ut till både gängmedlemmar och offer samt deras anhöriga med erbjudande av stödinsatser. Dessutom använder tre insatser massmedia för informationskampanjer mot våld. Stöd från socialtjänst och andra myndigheter är en gemensam komponent för insatserna. Däremot varierade stödet, till exempel arbetsträning, mentorskap, case management, stöd till unga och deras familjer för att förbättra skolprestation, bostadservice och hjälp mot beroende av substanser.

För mer information om studierna, se Bilaga 6 och Bilaga 7.

Vi kunde göra en metaanalys på 13 studier. En studie exkluderades på grund av att det saknades information om standardfel [61]. Det mått som användes var incidence rate ratio, IRR. IRR lägre än 1 indikerar att incidensen är lägre i insatsgruppen jämfört med kontrollgruppen. För samtliga studier är det primära utfallsmåttet skjutvapenvåld.

Metaanalysen (Figur 7.1) visade en säkerställd effekt till fördel för insatsgruppen, IRR=0,74 (95 % KI, 0,67 till 0,81). Det sammanvägda resultatet innebär att insatsgruppen hade 26 procent lägre incidens av skjutvapenvåld under uppföljningstiden jämfört med kontrollgruppen. På grund av en viss osäkerhet i data gjordes en känslighetsanalys där alla studier gavs samma vikt (alla antogs ha samma standardfel). Det resulterade i IRR=0,70 (Bilaga 7). Även om de statistiska måtten påvisar viss heterogenitet är resultaten samstämmiga i att fokuserad avskräckning minskar skjutvapenvåld.

7.3.2 Bedömning av insatser utifrån uppföljningstid

Studiernas uppföljningstid varierade mellan 17 och 72 månader. Vi har därför undersökt om uppföljningstiden har haft betydelse. I Figur 7.2 är studierna uppdelade utifrån om de har en uppföljningstid upp till och med två år (i genomsnitt 21 månader), respektive längre än två år (genomsnitt 50 månader). Metaanalysen visar nästan exakt samma resultat för längre uppföljningstid än två år (IRR=0,73) respektive upp till två år (IRR=0,75) (Figur 7.2). Skillnaden beroende på kort eller lång uppföljningstid var således liten.

7.3.3 Bedömning av insatser utifrån utfallsmått

Utfallsmåttet skjutvapenvåld bestod i sju studier av förekomsten av mord samt i sex studier skjutvapenvåld. En subgruppsanalys (Figur 7.3) visar så gott som samma värden för båda utfallsmåtten, IRR=0,73 (skjutvapenvåld med dödsfall) respektive IRR=0,75 (skjutvapenvåld utan dödsfall).

7.3.4 Bedömning av tillförlitlighet

Resultaten visar att fokuserad avskräckning troligen kan minska skjutvapenvåld med 26 procent (95 % KI, 0,67 till 0,81) (). 

Med hjälp av en så kallad funnel plot undersöktes förekomsten av publikationsbias (Bilaga 7). Resultaten kan tolkas som att det saknas små studier med icke-signifikanta resultat. Om man justerar för den snedvridning som kan uppstå på grund av det med hjälp av Trim-and-fill fortsätter vårt resultat att vara statistiskt signifikant men effekten sjunker från IRR=0,74 till IRR=0,81. Det är dock inte självklart att det finns publikationsbias eftersom snedvridningen kan ha en naturlig förklaring, nämligen att det orsakats av att studier med hög risk för bias exkluderats på grund av avsaknad av kontrollstad, kontrolldistrikt eller liknande. Avdrag i tillförlitlighet görs därför på grund av risk för bias eftersom resultatet inte baseras på RCT-studier (−0,5) samt möjlig publikationsbias (−0,5).

Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för att bedöma DMI:s effekt på skjutvapenvåld (). DMI minskar narkotikabrottslighet med 35 procent under i genomsnitt 18 månader ().

Samtliga fem studier är avbrutna tidserier (ITS) som jämförde resultaten mot andra städer som inte implementerat DMI. Uppföljningstiden varierade mellan 12 och 24 månader (medelvärdet var 18 månader). Det primära utfallsmåttet är skjutvapenvåld (5 studier) och det sekundära utfallsmåttet är lagförda narkotikabrott (4 studier), i båda fallen är studierna baserade på registerdata.

För mer information om studierna, se Bilaga 6 och Bilaga 7.

Fem studier har använts för att bedöma DMI:s påverkan på skjutvapenvåld. Metaanalysen (Figur 8.1) visar ingen statistiskt säkerställd skillnad för skjutvapenvåld mellan DMI och jämförelsealternativet (95 % KI, 0,81 till 1,15). Avdrag görs för risk för bias (–2) och bristande precision (–1), vilket gör att det inte går att avgöra om DMI har effekt på skjutvapenvåld (). Utöver det ser vi brister i resultatens samstämmighet. De statistiska metoder som de olika studierna använder skiljer sig markant åt. Det gör det svårt att få jämförbara standardfel, dels för att det är svårt att överföra resultat från en metod till en annan, dels för att författarna inte är tydliga om vad de gjort och där det vid flera tillfällen finns uppenbara fel. Vi har därför valt att tilldela alla studier samma låga standardfel. Det gör att konfidensintervallen inte blir tolkningsbara eftersom de baseras på hypotetiska standardfel. Som en känslighetsanalys har en metaanalys gjorts där alla studier givits samma vikt i sammanvägningen. Denna analys ger en ny punktskattning av effekten (däremot ges inget konfidensintervallet för denna analys). På detta sätt kan man undersöka om de olika studiernas vikt har ett stor inflytande på resultatet. Analysen visade att resultaten var robusta avseende studiernas vikt.

Figur 8.2 redovisar de fyra studier som fokuserat på DMI:s effekt på narkotikabrottslighet. Metaanalysen redovisar en signifikant effekt på förekomsten av narkotikabrottslighet för DMI, IRR=0,65 (95 % KI, 0,43 till 0,88). Efter i genomsnitt 18 månader var narkotikabrottsligheten 35 procent lägre med DMI jämfört med kontrollalternativet. Den samlade bedömningen är att DMI möjligen kan minska antalet narkotikabrott (). Avdrag görs för risk för bias (–2).

Det går inte att avgöra effekt av medling och uppsökande arbete på skjutvapenvåld på grund av ett otillräckligt vetenskapligt underlag (). 

Utöver fältarbetare som arbetar uppsökande för att försöka förhindra en upptrappning av våld genom medling inkluderar alla fem studier socialt stöd till de som behöver det (Tabell 9.1). Dessutom använde två insatser massmedia för att informera om insatsen. Två interventioner erbjöd mentorer och en erbjöds en månatlig ersättning till de klienter som uppnår sina målsättningar om ett icke-kriminellt liv.

Studiedesignen är i tre fall avbruten tidsserie (ITS) [74] [75] [78] och i två fall NRSI [76] [77]. Uppföljningstiden är mellan 18 och 84 månader. Jämförelsegruppen består i samtliga fall av standardbehandling och det primära utfallsmåttet är skjutvapenvåld.

För mer information om studierna, se Bilaga 6 och Bilaga 7.

Samtliga fem studier är svårtolkade på grund av bristfällig eller motsägelsefull statistisk information (Tabell 9.2). Därför bedöms inte effekternas storlek.

Utvärderingen Advance Peace omfattar fyra områden med medling [75]. De resultat som presenteras är motstridiga. Först presenteras resultat som visar på att skjutvapenvåld minskar med 18,2 procent för de fyra områdena sammanslaget, medan det ökar med 8,7 procent för kontrollområden. En kompletterande analys för hela staden (engelska: city-wide) som kombinerar interventionsområden och kontrollområden visar på en minskning av skjutvapenvåld med 8,3 procent. Därefter presenteras en regressionsanalys med slutsatsen att skjutningar minskade i stadsdelarna både med och utan medling. Minskningen i områdena med medling var inte statistiskt säkerställd, men om hela staden inkluderades fanns en statistiskt säkerställd minskning. Det framstår som motsägelsefullt att resultaten för city-wide blir mer signifikanta jämfört med resultaten från endast medlingsområdena. Detta eftersom kontrollområdena hade en motsatt utveckling jämfört med medlingsområdena. En hypotes är att författarna gör en felaktig tolkning av resultaten från regressionsanalysen. De deskriptiva resultaten indikerar dock en positiv effekt av interventionen.

Utvärderingen av GRYD IR redovisar en minskning av gängvåld med 14,2 procent i området med medling jämfört med kontrollområdet [77]. Författarna presenterar dock ingen information om minskningen är statistiskt säkerställd eller hur stort konfidensintervallet är för minskningen av gängvåldet.

Utvärderingen av One vision (One life) studerar medling i tre stadsdelar samt en kontrollstadsdel [78]. Resultaten går i olika riktningar i de tre områdena med medling, från en svag ökning av dödsskjutningar till en svag minskning. Ingen av förändringarna är dock statistiskt säkerställda. Den numeriska informationen är motsägelsefull.

Utvärderingen av Phoenix Truce visar att skjutvapenvåldet ökat i området med medling jämfört med tre kontrollområden [76]. Det resultatet har kompletterats med en regressionsanalys som kontrollerar för andra faktorer och vars resultat visar på en negativ effekt för medling. Den negativa effekten handlar om en åttioprocentig ökning av skjutningar, vilket förefaller osannolikt.

Utvärderingen av Safe streets/Cure violence omfattar sju områden med medling som jämförts med en syntetisk kontroll [74]. Effekten varierar mellan en minskning av skjutvapenvåld med 21 procent till en ökning med 112 procent. Fyra områden har en minskning och tre områden har en ökning. Slutsatsen blir att denna studie visar heterogena resultat.

Sammantaget ger dessa fem utvärderingar inte någon enhetlig bild av effekten av uppsökande arbete för att medla mellan gäng: två minskade skjutvapenvåld, en ökade skjutvapenvåld och för två har det ingen tydlig effekt alls. Med hänsyn till många oklarheter i analys och redovisning, går det inte att avgöra vilken effekten medling har (). Avdrag görs för heterogenitet (−2) samt risk för bias (−1).

Psykosociala insatser till personer i gängkriminalitet under frivård kan minska fortsatt kriminalitet med 44 procent ett år efter avslutad insats, oddskvot (engelska: odds ratio, OR), OR=0,56 (95 % KI, 0,41 till 0,76) (). Det går inte att avgöra om enbart insatser under anstaltsvistelse ger effekt () på brottsåterfall efter frigivning.

Två av sju studier är RCT-studier [82] [85] och övriga fem icke-randomiserade kontrollerade studier (NRSI-studier). Fem studier kommer från USA och två studier från Kanada [79] [83]. Innehållet i de sju studierna är likartade men har olika format – i anstalt, i frivård eller i både anstalt och frivård (Tabell 10.1). Målgruppen för insatserna är personer med anknytning till gäng eller hög risk för våldskriminalitet. Den genomsnittliga åldern i de sju studierna varierade mellan 15,5 och 28,3 år (medelvärde var 20,4 år) (Bilaga 6).

Insatserna innebar i samtliga fall ett samarbete mellan kriminalvård och socialtjänst samt även i flera fall med polis och hälso- och sjukvård. I en insats ingick även civilsamhället. Oavsett format, hade insatserna ett fokus på psykosocialt stöd (t.ex. substansbruksbehandling, utbildning, hälsorådgivning och bostad). Två insatser vardera inkluderade också en mentor, medling med brottsoffer samt fokuserad avskräckning. I fyra av de fem insatser som inkluderat frivård anges den ha varit intensiv eller förlängd.

För mer information om studierna, se Bilaga 6 och Bilaga 7.

För samtliga studier är det primära utfallsmåttet återfall i kriminalitet baserat på registerdata. Vanligtvis har det mätts som andel personer som gripits för nya brott oavsett typ, men i ett fall fällande dom. Samtliga studier har använt standardbehandling som kontrollalternativ (inte närmare beskrivet).

Studierna har delvis använt olika uppföljningstid, mellan 12 och 48 månader. För att skapa jämförbarhet har vi valt återfall i brott efter 12 månader. Alla studierna presenterar inte exakt den tiden men det har gått att få fram en skattning av detta estimat.

10.3.1 Övergripande likhet mellan resultat för RCT- respektive NRSI-studier

De två RCT-studierna och fem NRSI-studierna presenteras i Figur 10.1. Samtliga studier bedömdes ha medelhög risk för bias (Bilaga 7). De två RCT-studierna har exakt samma genomsnittliga oddskvot (OR) som de fem NRSI-studierna: 0,60. Sammantaget saknas ett tydligt mönster som kan förklara variationen i OR. Trots att resultatet varierar från en oddskvot på 0,26 till 1,01 så finns ingen signifikant heterogenitet för dessa studier, I²=43 % τ²=0,0815, p=0,10. Bedömningen är därför att de övergripande resultaten för studierna med RCT-design och NRSI-design är likvärdiga. Normalt sett redovisas RCT-studier separat från NRSI-studier, men i detta fall bedöms de kunna ingå i en gemensam syntes [39]. Genom att analysera de två typerna av studier tillsammans ökar den statistiska styrkan i analysen.

10.3.2 Bedömning av insatser under enbart anstaltsvistelse

Två NRSI-studier handlade enbart om insatser under anstaltsvistelse [79] [80]. Metaanalysen (Figur 10.2) resulterar inte i en statistiskt säkerställd skillnad. Avdrag görs för risk för bias (−2) och bristande precision (−1), vilket gör att det inte går att avgöra om enbart anstaltsvistelse har effekt på återfall i brott efter frigivning ().

 

10.3.3 Bedömning av insatser under frivård

Två RCT-studier och tre NRSI-studier beskriver effekten av insatser under frivård eller under frivård och anstalt. Figur 10.3 redovisar effekterna av de fem studierna i tre metaanalyser: den första de två studier som kombinerade frivård och anstalt [84] [85], den andra de tre frivårdsstudierna [81] [82] [83] samt en som summerar resultatet av alla fem studier. Samtliga metaanalyser finner signifikanta effekter, i tur och ordning OR=0,52 (95 % KI, 0,30 till 0,88), 0,59 (95 % KI, 0,38 till 0,91) samt 0,56 (95 % KI, 0,41 till 0,76).

Den samlade bedömningen är att insatser under frivård möjligen kan minska risken för fortsatt kriminalitet med 44 procent (95 % KI, 0,41 till 0,76) (). Tillförligheten minskar på grund av avdrag för risk för bias (–1) och oklar överförbarhet till svenska förhållanden (–1).

De tre interventionerna i studierna baseras alla på samverkan mellan polis och civilsamhälle. I två fall ingår också socialtjänsten. I övrigt kännetecknas interventionerna i studierna av olika strategier: CIRV baseras på ett program för fokuserad avskräckning [56] men har anpassats efter det skotska rättssystemet [86]. Operation Peacemaker Fellowship är ett individualiserat stöd med fokus på mentorskap och case management samt ekonomiskt stöd [38]. Den tredje studien fokuserar på att motarbeta vardagsbrott och andra faktorer i boendemiljön som minskar de boendes livskvalitet [87].

Studiedesign som använts är avbruten tidsserie (ITS) (två studier) och NRSI (en studie). Jämförelsealternativet är standardbehandling. Två av studierna kommer från USA och en från Skottland. Det primära utfallsmåttet är skjutvapenvåld och våldsbrott generellt och bygger på registerdata. Två av de tre studierna redovisar statistiskt säkerställda minskningar av våldsbrottslighet för experimentgruppen (p<0,05), och den tredje på gränsen till en statistiskt säkerställd minskning (p<0,06).

För mer information om studierna, se Bilaga 6.

De tre studiernas tillförlitlighet har bedömts som mycket låg (Tabell 11.2) på grund av svårigheter med blindning och bortfall, risk för bias (–1), samt att resultaten bygger på endast en studie med få deltagare, låg precision (–2). Vi bedömde inte effektens storlek.

 

Figur 12.1 ger en grafisk beskrivning av förändringsmodellen i de olika insatserna.

Studierna ger en komplex bild av insatser, samverkanspartners, komponenter och utfall. Studierna fördelades på 31 namngivna insatser (Figur 12.1, Kolumn Insatser) riktade mot målgrupper på tre övergripande nivåer: universell, selektiv och indikerad prevention.

De 31 namngivna insatserna indelades i sju insatskategorier: skolbaserade, familjebaserade, Fokuserad avskräckning, insatser mot öppna drogmarknader, insatser inom kriminalvård, uppsökande arbete och medling samt övriga insatser (Kolumn Insatser). Som regel förekom samverkan mellan två eller flera organisationer (Kolumn Samverkan). Studierna nämner sällan vilken konkret aktör som var huvudansvarig för en viss insats, vilket försvårar hur resursfördelningen ska planläggas om implementering planeras. Insatserna baserades i sin tur på sammanlagt tio komponenter (Kolumn Komponenter). De primära utfallsmått som identifierats är gängmedlemskap för universell och selektiv prevention och för indikerad prevention främst skjutvapenvåld, samt i några fall narkotikabrottslighet samt brottslighet generellt (Kolumn Utfallsmått). Ingen studie har använt sprängningsdåd som ett utfall.

Alla insatser har teoretiskt sett en programteori. Det som skiljer insatser åt är i viken utsträckning som programteorin är uttalad och dokumenterad. De universella och selektiva insatserna i vår rapport har ofta en manual och i ett fall även ett publicerat studieprotokoll. De flesta av studierna av indikerad prevention hänvisar till Focused deterrence och Kennedy [54] men redovisar inte programteorin eller hänvisar till andra dokument som beskriver den. När det gäller de indikerade insatserna försvåras analysen av att programteorin i allmänhet saknar information om insatsernas konkreta innehåll och hur olika komponenter är relaterade till varandra, till exempel om komponenter driver förändring (t.ex. tränar förmågan att tacka nej) eller möjliggör andra komponenter (t.ex. motiverar ungdomar att delta).

Vår ambition var att statistiskt undersöka vilka komponenter som var starkast kopplat till behandlingseffekt. Vi inspirerades bland annat av Leijten och medarbetares analys av effektiva komponenter i föräldrastödsprogram vid utagerande beteende hos barn [98]. Leijten och medarbetares resultat baserades på 154 RCT-studier medan vi endast hade 43 studier, varav 34 handlade om indikerad prevention, som vi avsåg att analysera¹. Trettiofyra studier visade sig vara för få för en robust statistisk analys. Vi valde därför istället att göra en narrativ beskrivning av hur samverkan och komponenter förekommer bland de indikerade insatserna i inkluderade studier.

I samtliga våra 34 studier förekom samverkan. De vanligaste samverkanspartners var socialtjänsten (n=31), polis (n=30), kriminalvård (n=29) och civilsamhället (n=27) (t.ex. kyrkor, lokala organisationer för boende) (Bilaga 8). Minst vanligt var hälso- och sjukvård (n=11) och skola (n=3).

Extraheringen av komponenter bygger på främst den information som finns tillgänglig i artiklarna. I de fall informationen varit knapphändig har vi tagit del av kompletterande artiklar som författarna hänvisat till. För att säkra samstämmighet har projektgruppen i olika konstellationer kodat artiklarna och i de fall bedömningen inte överensstämt har en diskussion förts tills konsensus uppnåtts. Totalt har tio komponenter identifierats (Tabell 12.1 och Bilaga 8). I genomsnitt förekom 3,8 komponenter i insatserna. Den i särklass vanligaste komponenten är stödinsatser från socialtjänst och andra samhällsaktörer som förekom i 33 av 34 studier. Relativt vanligt var också tydliga förväntningar och tydliga sanktioner. Dessa tre komponenter är kärnkomponenter i fokuserad avskräckning. Mindre vanligt var fältförlagd verksamhet för att identifiera målgruppen och motivera dem till avhopp från gängverksamhet, massmediakampanjer för att sprida information om arbetet mot gängkriminalitet och övervakning under frivård. Minst vanligt var medling, mentorskap, förtroendeskapande arbete mellan polis och ungdomar och ekonomiskt stöd.

^1. Det är rimlig att anta att vad som åstadkommer förändring skiljer sig åt mellan universella, selektiva och indikerade insatser. Att öva på hur man tackar nej till att begå ett brott i en universell insats är knappast meningsfullt för en kriminell gängmedlem.

Granskningen resulterade i fyra observationer. Den första är att samverkan mellan olika organisationer förekom i samtliga 34 studier. Det talar för att olika organisationer har unik kompetens för arbetet mot gängkriminalitet. Vidare erbjöd alla utom en, någon form av stöd från socialtjänsten.

Den andra observationen är att det är oklart varför insatser med samma komponenter getts olika namn. Exempelvis finns det tio insatser med olika namn som alla uppfyller kriterierna för fokuserad avskräckning (jfr. Kapitel 7). Det ger ett utrymme för missförstånd. I Sverige används exempelvis Group Violence Intervention (GVI), som namn för fokuserad avskräckning.

En tredje observation är att det utöver de centrala komponenterna för fokuserad avskräckning ibland även förekommer andra komponenter. Ett exempel är Operation Ceasefire som är representerat med tre studier i vårt material. I en av studierna anges att även övervakning, massmediakampanj samt förtroendeskapande aktiviteter använts i insatsen [61]. Dessa komponenter förekom inte i de andra två. Ett annat exempel är att av de 14 studierna som bygger på fokuserad avskräckning har 13 mellan en och fem ytterligare komponenter utöver kärnkomponenterna för fokuserad avskräckning. Om de förbättrar effekten, försämrar den eller vare sig gör till eller från är oklart. Ingen av studiernas författare motiverar varför tillägg eller fråndrag av komponenter har gjorts.

En sista observation är att det finns insatser som anger Operation Ceasefire som förebild men som inte har någon av kärnkomponenterna för fokuserad avskräckning [74] [76]. Även om insatserna har samma namn och ”teoretiska” grund så är de i praktiken olika insatser.

I den etiska analysen lyfter vi vikten av evidens för brottsförebyggande insatser. För att en insats ska vara etiskt försvarbar krävs det att vi har skäl att tro att insatsen kommer nå sitt syfte. Detta gäller i synnerhet när andra etiska hänsyn talar emot att en insats genomförs. Givet att syftet med åtgärden är tillräckligt pressande kan det finnas utrymme att använda oprövade insatser. Om det görs är det etiskt påkallat att dessa insatser utvärderas så snart som möjligt och att man är beredd att överge insatser som inte visar sig vara tillräckligt effektiva. För vissa insatser finns risker förknippade med diskriminering, stigmatisering och ökande misstro mot samhället.

Målet för insatserna i den här rapporten är att minska gängrelaterad brottslighet bland barn och unga. Brottsförebyggande arbete är en central uppgift för varje stat där den huvudsakliga grunden är att förhindra skador och lidande för brottsoffer. Många av de som är inblandade i gängrelaterad brottslighet är barn. Därmed är många brottsoffer för denna typ av brottslighet också barn, vilket gör att bekämpandet av brottsligheten är av extra vikt. Detta utesluter inte att enskilda insatser mot barn inblandade i brottslighet också görs för dessa barns skull, då sådan inblandning skadar barnet och dess utveckling. Anledningen till att barn ska ges extra prioritet är att de är mer sårbara, drabbas hårdare av konsekvenserna av ett brott och att de har svårare att skydda sig själva och hävda sin egen rätt. Dessa skäl ligger också till grund för att barns välbefinnande och utveckling ges prioritet i till exempel lagen om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) [99] och socialtjänstlagen [100].

I den här rapporten beskrivs flera insatser med evidens (låg-måttlig tillförlitlighet) för att de fungerar. Evidensgraden påverkas av vilken kvalitet de inkluderade studierna har och i vad mån resultaten från internationella studier kan överföras till svenska förhållanden. Att det finns överförbarhetsproblem innebär inte att evidens saknas men att denna kan vara mindre tillförlitlig. Det finns också insatser där man inte har tillräcklig evidens för att veta om de fungerar eller inte.

Brottslighet är ett pressande samhällsproblem som riskerar att eskalera och utmaningen är att hitta effektiva åtgärder. Internationellt finns flera exempel på hur brottsförebyggande åtgärder (inklusive lagändringar) med svag evidens vidtagits och som innebär ingrepp i människors fri- och rättigheter. Detta har gjorts utifrån resonemang i linje med försiktighetsprincipen som tillåter att man agerar trots bristande evidens eller kunskap om åtgärdernas risker [101] [102]. En rimlig tolkning av försiktighetsprincipen legitimerar emellertid inte vilka insatser som helst. Tvärtom så förordar försikthetsprincipen generellt att insatser som saknar tillräcklig evidens ska utredas och under tiden eventuellt begränsas, skjutas upp eller ställas in [103].

Försiktighetsprincipen är tillämplig när särskilt mycket står på spel eller riskerna är osäkra. Detta gäller alla handlingsalternativ, även att avstå från att göra en insats [103]. För oprövade insatser saknar man inte bara kunskap om huruvida insatsen är effektiv, ineffektiv eller i värsta fall kontraproduktiv utan man saknar också kunskap om insatsen kan komma att få andra negativa konsekvenser. I brottförebyggande sammanhang finns Scared Straight programmen som exempel på en kontraproduktiv insats. Dessa program går ut på att avskräcka barn och unga från kriminalitet genom att exempelvis visa dem vad det innebär att hamna i fängelse. Programmen har vid utvärdering visats öka benägenheten att begå brott [104]. En annan risk är att brottsligheten ändrar form eller flyttar till andra områden. Likaså kan brottsförebyggande insatser riskera att spä på redan existerande slitningar inom samhället samt minska förtroendet för viktiga samhällsinstitutioner [43]. Det är också möjligt att grupper av kriminella strategiskt hänvisar till vissa insatser för att medvetet åstadkomma just detta. Detta innebär att mycket beslutsfattande som görs angående brottsförebyggande insatser sker under stor osäkerhet.

Enligt försiktighetsprincipen kan det vara försvarbart att genomföra insatser som saknar eller har svag evidens. Men även då måste man påvisa en tillräckligt god balans mellan förväntad nytta och risk även om denna bedömning är osäker. Om valet står mellan två åtgärder kan dessa aspekter vägas mot varandra så att en insats med en viss nytta-risk-balans med bättre evidens kan vara att föredra, även om det finns en annan insats med bättre nytta-risk-balans men med sämre evidens och därmed ökad osäkerhet. Vid sådana avvägningar är det särskilt viktigt att ta hänsyn till om den evidens som finns har undersökt om det finns mer långtgående risker med insatsen. Även om långtgående risker inte helt kan uteslutas kan ibland möjligheten till långtgående (men högst osäker) nytta motivera en oprövad insats ur försiktighetssynpunkt. Detta gäller särskilt när det också finns motsvarande risker med att avstå från insatsen [103].

När man genomför insatser med svag eller ingen evidens finns ett generellt etiskt krav att dessa insatser utvärderas i form av forskning eller intern utvärdering. Att inte göra en sådan utvärdering innebär att man riskerar att fortsätta använda resurser till ineffektiva, eller i värsta fall kontraproduktiva, insatser. För en verksamhet som har krav på sig att göra något trots osäkerhet om insatsernas effektivitet och eventuella risker måste utvärderingen göras medan insatsen pågår. Man behöver då vara beredd på att förändra praxis om det visar sig att insatsen inte fyller sitt syfte. Detta utesluter inte att man skjuter på insatser som preliminärt bedöms kunna vara särskilt riskfyllda och att man prövar dessa insatser på ett sätt som möjliggör välkontrollerade studier. Det utesluter inte heller att man genomför mer än en insats på samma gång. Ovan nämnda försiktighetsprincip bör då tillämpas och man bör beakta att detta kan leda till svårigheter med att utvärdera de enskilda insatsernas effekter.

Med etiska restriktioner syftar vi här på etiska hänsynstaganden som är relevanta för beslut om en insats ska genomföras eller för hur den genomförs. Sådana etiska hänsynstaganden kan vara så starka att en åtgärd inte bör genomföras även om den är effektiv eller att insatsen bör genomföras på ett sådant sätt att dess effektivitet minskar. För vissa insatser kan dessa aspekter utgöra okända risker och bör hanteras i enlighet med försiktighetsprincipen ovan. För andra insatser kan detta vara kända risker som då behöver vägas mot insatsens effektivitet. Frågor om rättvisa, diskriminering, samtycke och tvång identifierades som särskilt relevanta för insatserna i rapporten.

13.3.1 Rättvisa och diskriminering

En grundläggande rättviseprincip är den om formell likabehandling som säger att människor ska behandlas lika i den mån det inte finns något godtagbart skäl att behandla dem olika. Denna princip är formell eftersom den inte uttalar sig om vad som är ett godtagbart skäl. Denna etiska princip är extra viktig för brottsbekämpande arbete och kommer till uttryck i principen om allas likhet inför lagen. Vikten av denna princip kommer från den makt som samhällsinstitutionerna har över enskilda och den legitimitetsbrist som avvikelser från denna princip riskerar att ge upphov till.

Flera av de insatser som beskrivs i rapporten innebär att individer eller grupper väljs ut som mål för en insats. Detta gäller framför allt de selektiva insatserna men även indikerade insatser, exempelvis i form av kallelse till informationsmöten, telefonavlyssning, kontroller, coachning, mentorskap och utbildning. Vilka individer och grupper som väljs ut för att bli föremål för insatserna baseras på en riskanalys eller på känd kriminalitet.

I den mån som dessa urvalskriterier används riskerar insatsen att vara i konflikt med oskuldspresumtionen. Det vanligaste sättet att förstå denna presumtion är att en person inte ska dömas för något brott om dennes skuld inte kan fastställas bortom rimligt tvivel. Det går emellertid att ge denna princip en bredare tolkning där den fungerar som en etisk princip för att reglera relationen mellan stat och individ [101] [105]. Hardy menar att denna presumtion också är tillämpbar på sociala insatser i den mån som målen för insatserna pekas ut eller riskerar att pekas ut som kriminella. Detta är givet de negativa konsekvenser ett sådant utpekande kan få för oskyldiga samt risken för ett minskat förtroende för de aktörer som utför insatsen [43].

Oskuldspresumtionen pekar på behovet av precision vid urvalet av mål för insatserna. Precis vilken nivå av precision som är påkallad beror på insatsen. I ena vågskålen finns behovet av att fånga upp så många individer som möjligt för vilka åtgärden skulle leda till att mindre brott begås. I den andra vågskålen ligger hur betungande det är att bli föremål för insatsen och hur många oskyldiga som blir föremål för den. Detta gäller i synnerhet om insatsen innebär inskränkningar i människors självbestämmande eller integritet, men även risken för oberättigat stigma och minskat förtroende för viktiga samhällsinstitutioner bör vägas in [105]. De två senare riskerna gäller också insatser som i grunden hjälper eller stöttar personerna som får dem. Eftersom utvärderingar av en insats effektivitet görs på populationsnivå finns det ingen garanti att en insats kommer att vara effektiv för den enskilda individen. För insatser där ett urval görs av vilka som ska få insatsen kommer det att finnas personer för vilka insatsen inte gör någon skillnad.

Ett potentiellt relevant och relaterat fenomen är den så kallade preventionsparadoxen, vilken innebär att åtgärder som riktar in sig på individer eller grupper med hög risk riskerar att missa majoriteten av de relevanta fallen då dessa kommer återfinnas i den mycket större gruppen med låg risk [106]. Det innebär inte att insatser mot högriskgrupper är fel i sig. Preventionsparadoxen kan innebära att insatserna också ska ges till grupper med lägre risk. I så fall måste effektiviteten i att öka omfattningen av dessa insatser vägas dels mot de etiska hänsyn som kan tala emot insatsen, dels mot kostnaderna för insatsen. Preventionsparadoxens huvudsakliga relevans är att man inte ska bortse från insatser mot lågriskgrupper, exempelvis när valet står mellan insatser riktade mot en högriskgrupp och insatser riktade mot en större lågriskgrupp. I den mån beslutet står mellan att genomföra universella respektive andra typer av insatser är detta ett relevant övervägande.

Oavsett insatsens precision finns också andra rättviseaspekter. Dessa blir tydligast för insatser som ges till personer som har dömts för brott. En standardprincip för straffrättvisa är att en person som begår ett brott förtjänar ett straff som står i proportion till brottets allvarlighetsgrad [107]. Att ge en person lättnader eller ytterligare bördor som en del av straffet innebär ett avsteg från denna princip. Möjligtvis kan bördor av detta slag försvaras med hänvisning till att deltagande i organiserad brottslighet bidrar till brottets allvarlighetsgrad [108].

För de insatser som är betungande eller innebär inskränkningar i självbestämmande och integritet aktualiseras frågor om hur dessa bördor fördelas. Insatser såsom de mot öppen drogförsäljning fokuserar på särskilda, avgränsade geografiska områden. I dessa områden kan vissa grupper, till exempel personer med viss etnicitet, vistas i högre grad och de kommer därmed bli föremål för insatsen i högre utsträckning än andra grupper. Har insatsen låg precision och drabbar personer som inte bidrar till brottslighet så uppstår en risk för indirekt diskriminering. Indirekt diskriminering är i huvudsak en juridisk term som betecknar när en neutral regel eller praktik drabbar medlemmar av en viss grupp oproportionerligt hårt och det inte finns ett berättigat syfte samt att regeln eller praktiken inte är ett lämpligt sätt att nå målet (diskrimineringslag 2008:567) [109]. Den etiska relevansen för denna typ av diskriminering är särskilt stor när det sker mot en bakgrund av historiska eller pågående orättvisor mot gruppen [110] [111]. Att vissa grupper oftare eller i större utsträckning än andra blir föremål för insatser kan också leda till starka reaktioner som försvårar implementering och att insatsens legitimitet försvagas.

13.3.2 Samtycke och tvång

Beroende på vilken aktör som är ansvarig för att utföra en insats och mot vem denna riktar sig så kommer aktören ha olika förutsättningar att använda tvingande insatser. För socialtjänsten är huvudregeln att insatser ska ske med samtycke. Det innebär att personen som själv är föremål för insatsen eller, om det är ett barn, dennes vårdnadshavare, ger sitt samtycke. Socialtjänsten kan tillgripa tvingande insatser i vissa fall, främst genom lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) [112]. Tvångsvård enligt LVU kan genomföras om det finns en påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling, där dessa hotas av brister i hemmiljön eller den unges eget beteende i form av brottslig verksamhet, missbruk och andra socialt nedbrytande beteenden (LVU, 1 § andra stycket, 2 och 3 §). Andra aktörer än socialtjänsten som polisen, kriminalvården och Statens institutionsstyrelse har utökade befogenheter att använda tvång och andra integritetskränkande åtgärder. Således kan en del insatser som är aktuella i denna rapport vara möjliga att genomföra utan samtycke.

Tre vanligt förekommande etiska och juridiska krav som brukar ställas på tvångsåtgärder är att de ska vara nödvändiga, att inget mindre tvingande alternativ finns tillgängligt och att insatsen ska vara proportionerlig i förhållande till den skada som förebyggs. Att insatsen är nödvändig för att förebygga skada förutsätter att den också är effektiv. Tvånget ska inte vara mer omfattande än vad som behövs för att insatsen ska vara effektiv [101]. Detta leder tillbaka till frågan om vilken evidens det finns till stöd för insatsen. Villkoren är vaga. Till exempel är det svårt att precisera vad som är en proportionerlig åtgärd, men det finns ändå ett krav på sådana överväganden som sätter vissa gränser för när en åtgärd är försvarbar.

Insatser som utförs inom ramen för kriminalvården kan undantas från dessa principer om de är en del av påföljden. Likaså kan tvingande insatser som riktas mot barn och barns vårdnadshavare ibland undantas från dessa principer. Detta gäller framför allt när barnet ännu inte är tillräckligt moget för att ha rätt att fatta beslut rörande sig själva eller om det ännu inte är helt ansvarigt för sina handlingar. I dessa fall är också barnets bästa ett tungt vägande etiskt hänsyn som kan tala för tvång.

Vid användandet av tvång är det också viktigt att ta hänsyn till andra effekter som tvångsåtgärderna kan ha. En person som blir utsatt för tvång kan till exempel bli mer fientligt inställd mot samhället och dess institutioner. Vederbörande kan också få det svårare att leva normalt i samhället på grund av att omgivningen ser denne som farlig, eller att denne har minskad förmåga att hantera ett liv i frihet. På samhällsnivå är det också möjligt att regelbundet användande av tvångsåtgärder kan bidra till mindre tillit mellan vissa grupper och övriga samhället.

13.3.2.1 Insatser riktade mot barn

För frivilliga insatser som riktas mot barn är huvudregeln enligt lag att det är vårdnadshavarna som är ansvariga och fattar beslut å barnets vägnar. I takt med barnets ökande ålder och mognad ska barnet få mer att säga till om (föräldrabalken 1949:381 6 kap. 11§) [113]. Vissa lagar som socialtjänstlagen innehåller bestämmelser om åldersgränser då barnen självständigt kan ge samtycke till vissa insatser, särskilt efter 15 års ålder. Vårdnadshavarnas bestämmanderätt kan också inskränkas om barnet far mycket illa under deras omsorg.

Barns mognad och förmåga att fatta beslut skiljer sig åt beroende på barnets ålder men också mellan individer och beroende på vad beslutet gäller. Under tonårstiden genomgår barn en omfattande och ojämn utveckling, där barnets förmåga att ta in och bearbeta komplex information i lugna omständigheter utvecklas snabbare än deras förmåga till impulskontroll, att hantera emotionellt stimuli och att motstå inflytande från jämnåriga som utvecklas långsammare [114]. Detta har betydelse för när barn kan anses ha förmåga att ge samtycke eller vara fullt ansvariga för sina handlingar, även om den etiska betydelsen av denna utveckling är omtvistad [115] [116] [117] [118] [119] [120].

Bedömning av ett barns mognad behöver enligt Socialstyrelsen beakta barnets förståelse av vad en åtgärd innebär och vilka konsekvenser, positiva som negativa, ett beslut kan få [121]. Vilka krav som ska ställas på barnets förmågor behöver sättas i relation till beslutets komplexitet och allvarlighetsgrad. Detta är i linje med hur beslutsförmåga förstås i den medicin-etiska litteraturen och i andra länders lagstiftning [122] [123] [124]. Socialstyrelsen skriver också att hänsyn kan tas till barnets beteende, om detta är moget eller omoget. Detta antyder att det inte bara är barnets förmåga att fatta beslut som är viktigt, utan också i vad mån barnet regelbundet faktiskt fattar beslut i enlighet med samhällets normer. Slutligen uppmärksammar Socialstyrelsen att mognaden kan påverkas av barnets erfarenheter, till exempel om det tidigare tvingats fatta svåra beslut.

Flera av de insatser som undersöks i rapporten bygger på eller är beroende av samverkan mellan olika organisationer i olika konstellationer. Varje sådan samverkande aktör har ett etiskt ramverk som omfattar organisatoriska mål och uppfattningar om vilka medel som är etiskt försvarbara för att kunna uppnå sina mål. Dessa mål och etiska uppfattning är nära kopplade till yrkesidentitet och professionsetik. Etiska källor till samverkansproblem kan analyseras på samma sätt som vi strukturerat den här analysen: mål och restriktioner.

Målkonflikter. Tre av de aktörer som nämns i rapporten har brottsbekämpning som uttalat mål: polisen, socialtjänsten och kriminalvården. I den mån de samverkande organisationerna har andra mål kan målkonflikter uppstå. Dessa konflikter kan exempelvis yttra sig genom en ovillighet att avsätta tillräckligt med resurser för att delta i en viss insats. Det kan också finnas skillnader i hur denna målbild förstås, exempelvis om den förstås på individ- eller populationsnivå.

Principiella hinder. Det tydligaste exemplet på detta är den tystnadsplikt som gäller för socialtjänst och skola där denna kan hindra viktig information från att nå andra aktörer. Samtidigt är denna tystnadsplikt viktig för att dessa aktörers förtroende och för att de ska kunna utföra sitt arbete effektivt. Det kan också finnas principiella skillnader i hur man ser på användandet av tvångsåtgärder och i vad mån man är beredd att acceptera att enskilda råkar illa ut i strävan efter det övergripande målet.

Efter att 18 488 litteraturreferenser har granskats i flera steg återstod 43 studier som behandlar översiktens frågeställningar:

1. Vilka insatser förebygger att individer ansluter sig till kriminella gäng?
2. Vilka insatser minskar gängrelaterad kriminalitet?
3. Hur beskrivs programteorin för insatser mot gängkriminalitet?
4. Vilka etiska aspekter och värden är aktuella vid användningen av insatserna?

Resultaten är grupperade i universella, selektiva respektive indikerade. Det ska betonas att indelningen inte är en uppmaning att söka den effektivaste insatsen utan att implementera insatser som är mer effektiva inom varje preventionsområde.

14.1.1 Frågeställning 1

Skolbaserade insatser för mellanstadieelever. Fem studier beskriver universella skolbaserade insatser som vänder sig till mellanstadieelever, varav tre ingår i en syntes utan metaanalys (SWiM). Analysen talar för att insatser inom skolan kan ha en förebyggande effekt på gängmedlemskap (). De tre insatserna har olika utformning.

Communities That Care (CTC) är ett preventionssystem där bland annat en elevenkät om risk- och skyddsfaktorer beskriver lokala behov som vägleder vilka universella insatser som används [47]. CTC används i två svenska städer. Den andra insatsen är GREAT som uttalat är inriktad på att förebygga gänganknytning genom färdighetsträning (bland annat självkontroll och sociala färdigheter) [44]. Den tredje insatsen är Keepin’ it REAL som är ett preventionsprogram mot substansanvändning som tränar fyra färdigheter (vägra, förklara, undvik och lämna) samt kunskaper såsom beslutsfattande, målmedvetenhet och självmedvetenhet [46].

Alla tre studier redovisar ungefär samma effekt av skolinsatserna: 24, 24 respektive 34 procent färre elever blir gängmedlemmar jämfört med kontrollalternativet. Att effekten är ungefär densamma trots att det handlar om tre skolinsatser med delvis olika innehåll är ett viktigt resultat eftersom det talar för att det kan finnas olika vägar för att nå samma mål. 

Familjebaserade insatser för riskgrupper. Fyra familjebaserade insatser vänder sig till olika riskgrupper, så kallad selektiv prevention. Två av studierna handlar om tonåringar med gänganknytning [50] [51]. Dessa studier har analyserats med SWiM. På grund av bristen på statistiskt säkerställda resultat och en relativt kort uppföljningstid (sex månader) går det inte att bedöma insatsernas effekt på gängmedlemskap eller brottslighet (). En längre uppföljningstid skulle eventuellt kunna ge ett annat resultat, vilket antyds av att en av de två studierna redovisar en statistiskt säkerställd minskad grov kriminalitet efter 18 månader. De resultaten baseras dock på endast 64 ungdomar.

14.1.2 Frågeställning 2

Sammanlagt 31 studier beskriver fyra typer av insatser för personer i gängkriminalitet, så kallad indikerad prevention. Tre av dessa insatser har en statistiskt säkerställd effekt mot olika aspekter av gängkriminalitet.

Fokuserad avskräckning. Fokuserad avskräckning bygger på teorin om att brott kan förebyggas om gärningspersonen uppfattar att nackdelarna med brottet överväger fördelarna [125]. Den informationen kommuniceras till en särskilt utvald (fokuserad) grupp av kriminella så att de vet vilka beteenden som kommer att leda till en polisiär reaktion och vad som kan ge psykosocialt samhälleligt stöd. Fokuserad avskräckning kan både påverka de som budskapet presenteras för (t.ex. gängledare) och i förlängningen rekryteringen av nya medlemmar. Resultatet av denna översikt visar att fokuserad avskräckning minskade skjutvapenvåld med 26 procent över en tid av i genomsnitt 37 månader (). Två subgruppsanalyser (kort eller lång uppföljningstid resp. utfall i form av skjutvapenvåld med eller utan mord) ger i stort sett samma resultat. Analysen av fokuserad avskräckning inkluderar också en analys av publikationsbias (”funnel plot”). Resultaten talar för att effekten av fokuserad avskräckning möjligen överskattas något.

En tidigare metaanalys av fokuserad avskräckning har gjorts av Braga och medarbetare [53]. Den omfattar forskning fram till och med år 2015. Frågeställningen liknar vår. Resultaten visar en klar effekt av interventionen. Det går inte att göra en direkt jämförelse mellan de skattade effekterna i SBU:s analys och Bragas eftersom Braga och medarbetare har valt ett annat effektmått för att sammanfatta de inkluderade studierna (Cohens’ d). Men Bragas analys visar precis som SBU:s på en tydlig interventionseffekt, men också med variation mellan olika studier.

Fokuserad avskräckning förtjänar några ord om likheter och skillnader med Scared Straight. Den senare insatsen bygger på teorier om att "studiebesök” på fängelser ska skrämma ungdomar med ett tidigt kriminellt beteende att avhålla sig från kriminalitet. Scared Straight har visat sig i bästa fall inte ha någon effekt och i sämsta fall öka brottsligheten bland ungdomarna [104]. En förklaring gavs i en intervjustudie av unga kriminella. En av ungdomarna berättade [126]: ”Innan jag hamnade i fängelse var jag rädd. Jag trodde att det var tufft som i amerikanska filmer, men fängelse är som kollo eller ungarshotell”. Fokuserad avskräckning och Scared Straight syftar båda till att minska kriminalitet men vänder sig till olika målgrupper och använder olika metoder. Scared Straight vänder sig till ungdomar och bygger på skrämsel medan fokuserad avskräckning vänder sig till högkriminella med en kombination av stöd och konsekvenser.

Insatser mot öppna drogmarknader. Insatser mot öppna narkotikamarknader (engelska: Drug market intervention, DMI) baseras på samma principer som fokuserad avskräckning men är inriktad mot öppen narkotikaförsäljning. Två olika utfallsmått har undersökts: förekomst av skjutvapenvåld respektive narkotikabrottslighet. Fem studier har utvärderat effekten på skjutvapenvåld men utan att studierna gett ett statistisk säkerställt resultat (). Det stämmer med resultatet i en metaanalys som visar att ökade polisiära insatser mot narkotikamarknader leder till ökat våld och flera mord [127]. En förklaring till detta paradoxala resultat är att omhändertagande av ledande personer i narkotikahandeln öppnar för ”ambitiösa” individer och mindre gäng att ta över det tomrum som uppstått. För att behålla kontrollen mot andra som försöker etablera sig krävs våld.

I den tidigare refererade översikten av fokuserad avskräckning hade DMI en svag effekt som gränsade till att vara statistiskt säkerställd (p<0,046) [53]. Skillnaden mot våra resultat kan möjligen förklaras med att den tidigare översikten baserades på en blandning av olika typer av kriminalitet (t.ex. narkotikabrott, stöld och våldsbrott som misshandel och mord). Vår översikt inkluderar endast skjutvapenvåld.

Fyra studier undersökte effekten av DMI på förekomsten av narkotikabrottslighet. Metaanalysen visar att DMI minskade narkotikabrottslighet med 35 procent under i genomsnitt 18 månader ( ). Enligt Braga tyder forskning på att det inte sker en förflyttning av narkotikaförsäljningen till andra platser [53].

Kriminalvårdens frivård. Sju studier har undersökt effekten av psykosocialt stöd till personer i gängkriminalitet inom kriminalvårdens frivård, till exempel missbruksbehandling, hälsorådgivning och utbildning. Insatserna genomfördes i två fall på anstalt och i fem fall i frivård eller både frivård och anstalt. Psykosociala insatser under frivård minskade fortsatt kriminalitet med 44 procent upp till ett år efter avslutad insats, OR=0,56 ().

Det går inte att avgöra om enbart insatser under anstaltsvistelse ger effekt ().

Kriminalvård är ett av de områden där det kan finnas stora skillnader mellan USA, där övervakning är vanligt, och Sverige där olika behandlingsprogram prioriteras i både fängelse och frivård. Det positiva resultatet av frivård i de amerikanska studierna kan kanske närmast betraktas som en bekräftelse för att den svenska modellen ger bättre resultat. En omfattande översikt över systematiska översikter visar på svaga effekter av övervakning med några få procents minskad risk för återfall medan olika behandlingsprogram ger bättre resultat [128].

Uppsökande arbete och medling. Uppsökande arbete och medling har utvärderats i fem studier men utan att dess effekt gick att bedöma (). Såvitt känt saknas andra översikter som granskat effekten av medling mellan kriminella gäng.

14.1.3 Frågeställning 3

Alla insatser har en programteori som beskriver de komponenter som antas leda till ett förväntat utfall. Skillnaden ligger i hur uttalat och dokumenterat programteorin är. Det finns viktiga fördelar med en uttalad och dokumenterad programteori: det vägleder vilka komponenter som är primära och vilka som kan anpassas kulturellt; det ger en tydlig beskrivning för hur insatsen ska implementeras för att ge goda effekter; samt att det beskriver vilka komponenter i insatsen som kan syntetiseras i systematiska översikter.

Analysen visar att framför allt insatser för indikerad prevention inte dokumenterar sin programteori. Inte heller hänvisar författarna till andra dokument som beskriver programteorin. Faran med avsaknaden av en uttalad och dokumenterad programteori demonstreras av att tio olika namngivna insatser för fokuserad avskräckning alla bygger på samma primära komponenter. Istället för att göra tio separata metaanalyser har det väglett oss att göra en metaanalys med betydligt bättre statistisk styrka än som annars varit fallet.

En analys av samverkan visar att för studierna av indikerad prevention förekom i samtliga fall samverkan mellan minst två organisationer där socialtjänsten och polisen var de vanligaste. Samma resultat finns i en översikt från år 2015 om samverkan mellan organisationer för att motverka ungdomars skjutvapenvåld [129]. När organisationer samverkade, civilsamhället mobiliserades och uppsökande arbete prioriterades så minskade antalet mord och skjutningar.

Av de tio komponenter som användes var den vanligaste komponenten psykosocialt stöd av något slag från socialtjänst. Underlaget är för litet för att göra mer riktade analyser om några komponenter är viktigare än andra för ett positivt resultat.

14.1.4 Frågeställning 4

Att förebygga brott är en samhällsuppgift med hög prioritet, speciellt då gärningspersoner och offer är unga. Att insatserna som genomförs faktiskt förebygger brott är etiskt centralt. Utöver att ineffektiva metoder är ett slöseri med resurser krävs det att insatsen är effektiv för att det ska vara försvarbart att behandla människor olika och att använda tvångsåtgärder.

Om de insatser som har god evidens är otillräckliga kan insatser med svagare eller ingen evidens vara försvarbara, förutsatt att det är etiskt viktigt att intervenera och att det inte finns för stora risker med insatserna. I dessa fall fordras att insatserna följs upp och utvärderas så att man förhindrar att ineffektiva eller kontraproduktiva insatser sprids.

För selektiva och indikerade insatser behöver avvägningar göras mellan hur viktigt det är att rätt personer får insatsen och att fel personer inte får den. Detta gäller i synnerhet åtgärder som kan utgöra en börda för de insatserna riktas mot eller då de inskränker människors självbestämmande eller integritet. Dessutom bör man beakta om det finns risk för att oskyldiga stigmatiseras eller att förtroendet för de som utför insatserna försvagas.

För insatser till enskilda barn och unga finns en komplex etisk situation där vårdnadshavares bestämmanderätt behöver vägas mot barnets bästa, rätt att bestämma över sig själv och i vilken grad de är ansvariga för sina handlingar. Tonårens övergång till vuxenlivets rättigheter och skyldigheter sker gradvis. Barnets psykologiska förmågor utvecklas inte i samma takt vilket innebär att barns förmåga att fatta beslut och att vara ansvariga för sina handlingar varierar beroende på beslutets natur och i vilken situation det fattas i.

Det är viktigt att notera att denna litteraturöversikt baseras på kontrollerade utvärderingar av insatser mot gängmedlemskap och gängrelaterad kriminalitet (jfr. Avsnitt 3.2). De enda studier som inkluderats har således en kontrollgrupp som insatsen jämförs mot och som dessutom avläser förändring före och efter insatsen implementerats. En kontrollgrupp brukar betraktas som en förutsättning för att bedöma en insats effekt [130] [131]. Det betyder att andra typer av viktig forskning inte inkluderats, exempelvis intervjustudiestudier om vägen in respektive ut ur gäng, studier av hur nya insatser kan implementeras och longitudinella studier som beskriver förändringen i antal gängmedlemmar. I vår granskning fann vi inga svenska studier som motsvarar våra inklusionskriterier, vilket vi beklagar eftersom det skulle ha kunnat belysa överföringsproblematik. Inte heller identifierades någon kontrollerad utvärdering av insatser för att stödja avhopp från gäng. För information om studier som exkluderats på grund av hög risk för bias, se Bilaga 3.

Forsknings relevans bedöms bäst genom välgjorda, jämförande studier i nya kontexter. I brist på det är teoretiska analyser ett alternativ. Problemet är att det alltid går att hitta argument för att det finns en viktig skillnad – lika väl som det går att hitta argument för att de skillnader som finns är av underordnad betydelse. Exempelvis så används flera av de insatser som används i USA också i Sverige. Att en insats kan implementeras i Sverige betyder emellertid inte att den är effektiv jämfört med standardbehandling. En insats kan förändra klienter till det bättre men ändå inte framstå som effektiv eftersom standardbehandling är lika effektiv [132]. Bästa sättet att avgöra om resultat är överförbara är att utvärdera insatsen i Sverige.

Av 43 studier i denna översikt kommer 40 från USA, två från Kanada och en från Skottland men ingen från Sverige². Därmed är det viktigt att bedöma i vilken utsträckning amerikanska och svenska förutsättningar är likartade. I annat fall finns en risk att insatserna inte kan användas i Sverige eller att resultaten blir annorlunda jämfört med i USA. Nedan behandlas fyra områden som kan påverka överförbarhet. Det kan finnas skillnader i överförbarhet mellan olika typer av insatser.

^2. Däremot påbörjades en studie i Malmö år 2018 med en insats som bygger på de amerikanska modellerna Group Violence Intervention och Project Ceasefire. I Sverige kallas insatsen Sluta Skjut [133] [134]. Under pågående utvärdering inträffade pandemin samt att polisen implementerade Operation rimfrost i Malmö vilket innebar ett tillskott av polisresurser för att bekämpa gäng. Det blev därmed omöjligt att avgöra vad som är en effekt av Sluta Skjut, pandemin respektive Operation rimfrost.

14.3.1 Personer i gängkriminalitet

Det finns få studier som jämfört kriminella gäng i olika länder. En av dem är en svensk studie av gatugäng som visar på flera likheter mellan gatugäng i Sverige och USA i antal medlemmar, ålder, brottsmönster och könsfördelning [135]. De flesta gäng består av 50 eller färre medlemmar och utgörs av män i åldrarna 15 till 49 år (genomsnittlig ålder bland gängmedlemmar i Sverige är 24 år). En faktor som skiljer europeiska gatugäng, inklusive svenska, från de amerikanska är att de är mindre territoriella eller geografiskt avgränsade [93] [136] [137] [138].

Hur stor andel av barn och unga vuxna i Sverige som är medlemmar i kriminella gäng saknas systematisk kunskap om. Polisen bedömer att det finns drygt 10 000 personer som är kriminella aktörer som påverkar ett lokalområde, varav 16,7 procent utgörs av personer under 18 år [139]. Detta ska inte jämställas med antalet gängmedlemmar, men är bland de få systematiska mått som finns i Sverige som berör vår målgrupp [140]. Dessa utgörs till 95,4 procent av pojkar eller män, och medelåldern för hela gruppen är 25 år. Enligt två nederländska studier rapporterade cirka 6 procent av barn som mestadels var i åldrarna 13 till 16 att de var med i ett ungdomsgäng. Studier från USA anger 7 respektive 14 procent [93, 94]. I både USA och Nederländerna var majoriteten av gängmedlemmar medlemmar under kortare tid än ett år, medan cirka 20 procent var medlemmar i två år eller längre [94]. Baserat på nederländska och amerikanska data är det vanligare i USA med gängfärger, initieringsriter, utsedda ledare, särskilda koder och regler samt reguljära möten [94]. Det är oklart vilken betydelse dessa har.

En viktig skillnad mellan Sverige och USA är att nivåerna i skjutvapenvåld skiljer sig mellan länderna. Även om Sveriges nivå av dödligt skjutvapenvåld år 2022 var hög utgör den ändå bara cirka en tiondel av USA:s nivå under år 2021 (0,6 respektive 6,7 döda per 100 000 invånare) [141] [142]. Det framgår inte hur stor andel som avser gängskjutningar respektive annat sjukvapenvåld.

14.3.2 Rättsväsendet

Rättsväsendet omfattar polis, åklagare, domstol och kriminalvård. Här finns skillnader mellan Sverige och USA. En är att Sverige har en nationell lagstiftning medan delstaterna i USA stiftar vissa lagar själva. Ett exempel är att i Los Angeles kan domstolar utfärda förbud för gängmedlemmar att vistas på vissa platser (engelska: gang injunction). I Sverige har socialtjänsten det övergripande samhällsansvaret för barn och unga under 15 år som riskerar att fara illa eller på annat sätt allvarligt skadas i sin utveckling, till exempel genom kriminalitet. I detta innefattas unga som begått brottsliga handlingar. Ansvaret för unga mellan 15 och 20 år delas med polis, åklagare och domstol, Statens institutionsstyrelse och Kriminalvården. I USA varierar straffmyndighetsåldern mellan delstater. Lägst straffmyndighetsålder, 6 år, har North Carolina, medan de flesta andra delstater använder 7 år. En annan skillnad är att USA använder ungdomsdomstolar för en snabb handläggning för att markera sambandet mellan brott och straff, något som saknas i Sverige.

Sverige har dessutom en nationell poliskår medan USA har cirka 18 000 polismyndigheter på lokal, delstatlig och federal nivå [143], varav många är små i antal poliser. Inom de flesta delstater finns det poliser på central delstatlig nivå (statspolis), county- eller regionalnivå och lokal nivå (kommunpolis). Det finns också 65 olika federala polismyndigheter (t.ex. Federal Bureau of Investigation, FBI, och Drug Enforcement Administration, DEA). Federala polismyndigheter ansvarar för att bekämpa de federala brott som begås inom ramen för varje myndighets fastställda ansvarsområde.

Det finns även skillnader i kriminalvårdssystemen. I USA varierar påföljder mellan delstater med mer liberal respektive mer sträng lagstiftning (t.ex. livstidsstraff utan möjlighet till frigivning). Det har resulterat i en kraftig ökning av antalet brottsdömda i USA:s fängelser. Tre till fyra interner trängs i celler avsedda för två och våldet dem emellan har ökat. En situation med ökad överbeläggning ser vi nu i Sverige. För att minska risken för återfall i kriminalitet erbjuder Kriminalvården i Sverige strukturerade behandlingsprogram och utbildningar både på anstalt och i frivård. Med reservation för att USA:s delstater har olika modeller så är frivården där mer inriktad på att utforma, kontrollera och säkra efterlevnad av villkoren för övervakning.

Många insatser mot gängkriminalitet bygger på samverkan mellan polis, skola, socialtjänst och civilsamhället (Kapitel 12). Eftersom dessa aktörer har olika mål med sina respektive verksamheter och styrs av olika lagstiftning kan samverkan försvåras. Exempelvis kan den svenska sekretesslagstiftningen försvåra en effektiv samverkan [144]. USA:s många federala och delstatliga polismyndigheter kan också påverka förutsättningar för samverkan.

Även om det historiskt funnits skillnader som spelat roll kanske de inte längre är relevanta med tanke på de förändringar som genomförts eller förslagits i Sverige (t.ex. dubbla straff för gängrelaterad brottslighet, visitationszoner, uppbruten sekretess mellan polis, socialtjänst och skola). Sammantaget är det tydligt att rättsväsendet är påtagligt olika utformat i USA och Sverige. Om och i så fall hur ovanstående skillnader påverkar insatsers effekter mellan länder är oklart men inte osannolikt.

14.3.3 Socialtjänst

Det finns övergripande skillnader mellan socialtjänsten i Sverige och dess motsvarighet i USA. Samtidigt är det viktigt att notera att socialtjänsten också varierar mellan USA:s delstater [145]. I USA bedrivs en stor del av socialt arbete av civilsamhället vilket i sin tur finansieras av federala myndigheter eller delstaten. Ett krav för att verksamheten ska finansieras är att den utvärderas. I Sverige utför civilsamhället en mindre del av socialt arbete och kravet på utvärdering saknas. Utbildningen av socionomer eller motsvarande i USA är mer praktiskt inriktad jämfört med den svenska som har mer fokus på teori.

När det gäller social barnavård så hade USA tidigare ett skyddsperspektiv (engelska: child protection) men har nu närmat sig den svenska modellen med familjestöd för att tidigt förebygga att barn far illa [146]. Något som talar för att skillnader mellan USA och Sverige inte hotar överförbarhet för selektiv prevention är att två av de fyra insatser som denna översikt identifierat används i Sverige om än i mindre omfattning [147] (jfr. Kapitel 6): Funktionell familjeterapi (FFT) och Brief Strategic Family Therapy (BSFT).

14.3.4 Skolan

Skolsystemet i USA och Sverige skiljer sig till en del. Exempelvis får man i USA betyg från första klass men i Sverige från årskurs 6. Det finns ett annat säkerhetstänk i USA på grund av skolskjutningar, och sport och idrott är viktiga delar i skolans verksamhet. Något som talar för att resultaten från skolor kan överföras till Sverige är att Communities that care (CTC) finns i Malmö sedan år 2014 och i Sandviken sedan år 2022 (personlig kommunikation Mats Glans, Malmö stad, 21 juli 2023).

14.3.5 Sammanfattning

Det är vanskligt att uppskatta effekter av skillnader mellan länder och regioner i lagstiftning och professionell praktik. När man granskar de fyra områdena ovan blir det tydligt att det finns skillnader mellan USA och Sverige som kan påverka överförbarhet. Om det har betydelse för implementering och effekter är oklart. Det är dock värt att notera att idag i Sverige används Fokuserad avskräckning (Sluta skjut/GVI), Funktionell familjeterapi, Brief Strategic Family Therapy, Communities that care samt skolinsatser som liknar REAL. I slutändan undersöks effektfrågan bäst i en empirisk studie.

14.4.1 Tillförlitlighet

Forskning har styrkor och svagheter som påverkar resultatens allmängiltighet. Här kommenteras viktiga generella aspekter som också har kopplingar till de studier som inkluderats i denna systematiska översikt.

14.4.1.1 Styrkor

Utfallsmått. För indikerad prevention är det primära utfallsmåttet registerdata om förekomsten av skjutvapenvåld. Det är rimligen ett mycket trovärdigt utfallsmått, särskilt när det handlar om dödligt våld. Subgruppsanalysen av fokuserad avskräckning ger också stöd för den slutsatsen eftersom skillnaden i effekt var försumbar mellan utfallsmåtten skjutvapenvåld respektive mord. Ingen studie har använt sprängningsdåd som ett utfallsmått.

De primära utfallsmåtten för universell och selektiv prevention är självrapporterat gängmedlemskap samt bärande av skjutvapen som är tydligt gängattribut. Självrapporterade data innebär en risk för att ungdomarna inte är sanningsenliga.

Uppföljningstid. Den genomsnittliga uppföljningstiden är i de flesta fall mellan två och fyra år. Vår bedömning är att det är rimligt lång tid för att fånga in både kortsiktiga och långsiktiga effekter av insatserna. Undantagen är selektiva insatser där uppföljningstiden för de två selektiva familjebehandlingarna (Kapitel 6) är sex månader och för kriminalvårdsinsatser 12 månader.

Publikationsbias. Publikationsbias uppstår när studier inte publiceras eller publiceras med tidsfördröjning. En vanlig orsak är att studien inte har funnit några positiva, signifikanta resultat. En konsekvens blir att publicerade resultat riskerar övervärdera effekten av en insats [148] [149] [150]. Därför rekommenderar exempelvis Campbell Collaboration att grå litteratur ska ingå i systematiska översikter. Det vanskliga är dock att grå litteratur inte är indexerad på samma sätt som peer-review-granskade studier. Det gör att det är svårt att avgöra om litteratursökningen identifierat all grå litteratur. Om inte så kan den identifierade litteraturen bli över- eller undervärderad. Därför ingår inte grå litteratur i denna översikt.

Det finns metoder för att bedöma en eventuell förekomst av publikationsbias. En är att jämföra innehållet i publicerade studieprotokoll mot publicerade studieresultat. Det kan exempelvis avslöja planerade utfallsmått som inte rapporteras. Endast en studie i denna litteraturöversikt har rapporterat att de har publicerat en forskningsplan eller ett protokoll för studien [47]. Om en sådan publiceras i förväg kan man undersöka om alla påbörjade studier och planerade utfallsmått har redovisats. Vi har dock hittat ett antal studier i tidigare översikter som utgör grå litteratur (främst tekniska rapporter). I de flesta fall, 18 av 20, har studierna också publicerats i peer-review-tidskrifter med i de flesta fall ett eller flera års fördröjning. Den ena av de två som inte publicerats i peer-review-granskad tidskrift är en utvärdering av Save Our Streets som enligt författarna är en replikation av Cure Violence som ingår bland studierna om medling. Den andra är en tidig utvärdering av GRYD IR som också ingår bland studierna om medling. Det finns också rationella förklaringar till att inte alla studier publiceras i peer-review-granskade tidskrifter. En är att det saknas behov av att sprida resultaten utanför den kontext som utvärderats (t.ex. att det är preliminära resultat eller primärt av intresse för en delstat eller lokal praktik). En annan är att det är dåligt genomförda studier som inte accepterats för publicering.

En annan metod är att statistiskt bedöma förekomsten av publikationsbias med hjälp av en så kallad Funnel plot. Det förutsätter minst tio studier av samma insats [151]. Funnel plot av fokuserad avskräckning i denna rapport indikerar att det saknas studier med icke-signifikanta resultat. Det kan tala för publikationsbias. Det kan emellertid också förklaras av att vi exkluderat ITS-studier som saknat jämförelsestad.

14.4.1.2 Svagheter

Metod- och statistikbeskrivning. Studier om medling och delvis även insatser mot öppna drogmarknader brast i beskrivning av metodik samt statistik (Bilaga 7). Därför bedömdes det inte som meningsfullt att försöka väga samman effekten av medling. Även om en statistisk analys bedömts som meningsfull skulle den knappast ha gett ett säkerställt resultat eftersom de fem studierna pekar i olika riktning. Även insatser mot öppna drogmarknader brast i beskrivning. I det fallet fanns tillräcklig information för en metaanalys. Två analyser gjordes med samma resultat: en där alla studier tilldelades samma vikt (presenteras i Kapitel 8) och en där den faktiska spridningen användes (Bilaga 7).

Innehåll i insatserna. En utmaning i interventionsforskning är att det ofta saknas information om kvaliteten i implementeringen, liksom metodtrohet. Det gäller också de identifierade studierna i denna rapport. Med en bristfällig implementering riskerar en effektiv insats att framstå som ineffektiv. Ett annat problem är bristande beskrivning av inkluderade komponenter i insatser; i vilken ordning de ges och med vilken omfattning eller dos. Samtliga här studerade indikerade insatser består av flera komponenter men utan detaljerad beskrivning av dessa (t.ex. vad mentorskap innebär). I denna rapport har vi valt att utgå från det innehåll som anges i studierna, snarare än att utgå från det tänkta innehållet i en insats.

Jämförelsealternativ. I samtliga studier användes standardbehandling som jämförelsealternativ, men ofta utan närmare beskrivning av innehåll. Det försvårar resultatens generaliserbarhet. I några fall där designen varit avbruten tidsserie (ITS) har forskarna använt en metod som kallas syntetisk kontroll, där man statistiskt kombinerar många olika enheter för att skapa en ”stad” som är mycket lik den stad man vill jämföra med [152].

Målgrupp. Personer i gängkriminalitet är inte en homogen grupp utan varierar i ålder, kriminalitet, personlighetsegenskaper med mera. Kapitel 10 som beskriver kriminalvårdens insatser mot återfall i kriminalitet visar exempelvis att nivån på återfall varierade kraftigt mellan de sju studierna. Det kan dels bero på att personerna som ingick i studierna är olika brottsbenägna, dels att måtten på återfall varierar något (t.ex. polisgripande eller dom). På grund av gängkriminalitetens natur är målgruppen svårbeskriven – gängmedlemmar har ett begränsat intresse av att bli synliga för myndigheter och konkurrerande gäng. Det försvårar jämförelser mellan olika studier.

Även om en insats är effektiv i ett land eller kontext är det inte självklart att samma resultat erhålls i ett annat land eller kontext [153]. Därför är det viktigt att försäkra sig om att importerade insatser mot gängkriminalitet också fungerar i Sverige. För det krävs både processutvärderingar som exempelvis studerar genomförbarhet och randomiserade eller icke randomiserade effektutvärderingar. Det gäller även nyutvecklade svenska insatser som också behöver testas innan de sprids; så kallade ”goda exempel” riskerar att vara missledande oavsett hur entusiastiska och välvilliga företrädarna är. Det finns också exempel på insatser som visat sig vara ineffektiva eller till och med skadliga [154] [155]. En översikt över 574 studier av insatser mot kriminalitet fann att 36 procent var effektiva, 61 procent inte hade någon effekt medan 3 procent ökade kriminaliteten [156]. Ett exempel som diskuterades tidigare och som forskare har funnit öka kriminalitet är insatsen Scared Straight [104]. Skadliga insatser är dock inte förbehållet brottsförebyggande insatser. Det finns liknande exempel från socialtjänst (t.ex. Attachment therapy), utbildning (t.ex. helordsmetoden) och hälso- och sjukvård (t.ex. att låta spädbarn sova på magen) [155].

Utvecklingsarbete av nya insatser hämmas av bristande kunskap om vilka komponenter som i en insats bidrar till förändring och vilka komponenter som inte gör det. Utvecklingsarbetet försvåras också av att nödvändig information om insatserna ofta saknas i artiklar där resultaten presenteras. Det är viktigt att dokumentera innehållet i insatsen i ett protokoll eller manual så att insatsen kan användas som avsett. En annan utmaning är att insatser kan ha samma namn men delvis olika innehåll, vilket riskerar att i grunden olika insatser betraktas som likvärda i översiktsarbete. Det finns forskning som visar att hög metodtrohet visserligen garanterar en starkare effekt jämfört med standardbehandling, men att en kontrollerad anpassning till den lokala kontexten ger en ännu starkare effekt [157] [158].

Normalt betraktas RCT-studier och icke-randomiserade studier (NRSI-studier) som de bästa källorna till försök att utvärdera insatser. När det gäller insatser för att förhindra gängrelaterad kriminalitet, särskilt skjutvapenvåld, är dessa forskningsdesigner mindre relevanta eftersom personer i gängkriminalitet inte vill medverka i forskningsstudier.

Ett alternativ till RCT- och NRSI-studier är avbruten tidserie (ITS) som använts i 24 av 34 studier av indikerad prevention. En förutsättning för att använda ITS är att det finns löpande och tillförlitlig statistik över relevanta utfallsmått, exempelvis skjutvapenvåld. Det finns många fördelar med ITS-studier när det gäller studier av gängrelaterad kriminalitet, framför allt när den kompletteras med ett kontrollalternativ (t.ex. en annan stad som inte fått insatsen). ITS möjliggör utvärdering av brottsförebyggande insatser eftersom den inte förutsätter informerat samtycke då resultaten inte baseras på identifierade individer. En annan fördel är att det är en kostnadseffektiv utvärderingsmetod eftersom datainsamlingen handlar om befintliga registerdata och inte namngivna individer som behöver följas upp.

Såvitt känt har den utvärderingsdesignen endast använts i en svensk studie inom svensk brottsforskning men skulle kunna användas i exempelvis insatser mot gängkriminalitet [134].

Av de 43 identifierade studierna handlar 34 om indikerad prevention och endast fem respektive fyra om universell och selektiv prevention. De senare är angelägna områden för interventionsforskning både när det gäller att utveckla nya insatser och när det gäller att utvärdera existerande.

De flesta av socialtjänstens förebyggande insatser är inte utvärderade på ett sådant sätt att det går att bedöma deras effekter. En inventering av Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) identifierade 119 insatser som används inom socialtjänstens verksamhetsområde barn och unga [147]. Många av de vanligaste insatserna saknar såvitt känt ett vetenskapligt stöd, exempelvis kontaktperson (som används av 99 % av kommuner som deltog i SKR:s undersökning), familjebehandling utan manual (94 %), ospecificerade stödsamtal (92 %), bekymringssamtal (73 %), Repuls (63 %), sociala insatsgrupper (29 %) och Ett nytt vägval (28 %). Idag är det okänt om dessa insatser är effektiva, saknar effekt eller är skadliga.

Normalt behövs det minst två utvärderingar av god vetenskaplig kvalitet med samstämmiga resultat för att få säkrare kunskap. Det behövs således både utvärderingar av insatser som inte är utvärderade och att utvärdera redan etablerade insatser. Även om det vore önskvärt är det inte rimligt att utvärdera alla insatser, bland annat av resursskäl. En metod som kan användas för prioritering är framtagen av James Lind Alliance och har framgångsrikt provats i Sverige [159]. Metoden går ut på att de som berörs av resultaten (t.ex. brottsoffer, anhöriga, och socialtjänstens personal) gemensamt ska välja ut och komma överens om de frågor där ny forskning skulle göra störst nytta. Tanken är att hjälpa forskare och de som beslutar om vilka projekt som ska få forskningsmedel att prioritera optimalt.

Enligt Michie och medarbetare finns det tre förutsättningar för att åstadkomma förändring: förmåga, möjlighet och motivation [160]. För att kunna utföra en tillförlitlig effektutvärdering behövs specifik metodkompetens [131] [161]. Inom kriminologi och socialt arbete är det få avhandlingar som inkluderar effektutvärderingar [162]. Det är också få representanter för dessa två discipliner som återfinns i en inventering av svenska effektutvärderingar som publicerades mellan år 1990 och 2019 [163]. Finansiering är avgörande för möjligheter att kunna genomföra en studie. Effektutvärderingar är ofta mer kostsamma och tidskrävande än en genomsnittlig studie [164]. Det har funnits forskare som tvivlat på att det går att bedriva RCT-studier inom svensk socialtjänst, liksom att effektutvärderingar är svåra att publicera i vetenskapliga tidskrifter. En genomlysning av alla svenska effektutvärderingar mellan år 1990 och 2019 visar att båda farhågorna är felaktiga [163]. Av de 527 studier som genomfördes under tidsperioden var fem av sex en RCT-studie och samtliga studier var publicerade i någon av 242 peer-review-granskade tidskrifter. Även med kompetenta och motiverade forskare samt skyndsamma beslut om att finansiera effektutvärderingar av insatser mot gängkriminalitet kan man förvänta sig att det tar lågt räknat tre år från säkerställd finansiering till att det finns ett resultat.

16.1.1 Sakkunniga

• Amir Rostami, professor, högskolan i Gävle
• Manne Gerell, docent, lektor, Institutionen för kriminologi, Malmö universitet
• Joakim Sturup, med. dr, kriminolog, Nationella operativa avdelningen, Polismyndigheten
• Caroline Mellgren, biträdande professor i kriminologi, Enheten för polisiärt arbete, Malmö universitet

16.1.2 Sakkunniga etik

• Christian Munthe, professor i praktisk filosofi, Göteborgs universitet
• Thomas Hartvigsson, fil dr i praktisk filosofi, Göteborgs universitet

16.1.3 Sakkunnig statistik

• Johan Bring, docent, statistiker, Statisticon

16.1.4 Kansli

• Knut Sundell, projektledare
• Uliana Hellberg, biträdande projektledare (fr.o.m. maj 2023)
• Jessica Dagerhamn, biträdande projektledare (t.o.m. maj 2023)
• Sara Fundell, projektadministratör
• Malin Höistad, projektstöd
• Maral Jolstedt, projektstöd
• Ann Kristine Jonsson, informationsspecialist
• Lena Wallgren, projektstöd
• Elizabeth Åhsberg, projektstöd
• Sofia Tranæus, projektansvarig chef

16.1.5 Övriga medverkanden

• Erika Hedenrud, adjunkt, Institutionen för kriminologi, Malmö universitet
• Monica Hultcrantz, HTA Region Stockholm

16.1.6 Referensgrupp

• Statens institutionsstyrelse (SiS)
• Kriminalvården
• Polismyndigheten
• Socialstyrelsen
• Sveriges Kommuner och Regioner (SKR)
• Brottsförebyggande rådet (Brå)

16.1.7 Externa granskare

• Tove Pettersson, professor, Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet
• Torbjörn Forkby, professor, Linnéuniversitetet
• Niklas Långström, docent, Karolinska institutet, medicinsk sakkunnig, Socialstyrelsen
• Jessica Nihlén Fahlquist, docent, Centrum för forsknings- & bioetik, Uppsala universitet.

SBU anlitar externa granskare av sina rapporter. De har kommit med värdefulla kommentarer som förbättrat rapporten. SBU har dock inte alltid möjlighet att tillgodose alla ändringsförslag och de externa granskarna står därför inte med nödvändighet bakom samtliga slutsatser och texter i rapporten.

16.1.8 Bindningar och jäv

Sakkunniga och externa granskare har i enlighet med SBU:s krav lämnat deklarationer om bindningar och jäv. SBU har bedömt att de förhållanden som redovisats där är förenliga med myndighetens krav på saklighet och opartiskhet.

16.1.9 SBU:s vetenskapliga råd

• Svante Twetman, Köpenhamns universitet, ordförande (tandvård)
• Anna Ehrenberg, Högskolan Dalarna, vice ordförande, (omvårdnad)
• Magnus Svartengren, Uppsala universitet (arbetsmiljö)
• Ulrik Kihlbom, Karolinska institutet (etik)
• Ylva Nilsagård, Örebro universitet (fysioterapi)
• Titti Mattsson, Lunds universitet (etik, juridik)
• Katarina Steen Carlsson, Lunds universitet (hälsoekonomi)
• Jahangir Khan, Göteborgs universitet (hälsoekonomi)
• Mussie Msghina, Örebro universitet (medicin)
• Britt-Marie Stålnacke, Umeå universitet (medicin)
• Sverker Svensjö, Falun och Uppsala universitet (medicin)
• Eva Uustal, Linköpings universitet (medicin)
• Carina Berterö, Linköpings universitet (omvårdnad)
• Ata Ghaderi, Karolinska institutet (psykologi)
• Petter Gustavsson, Karolinska institutet (psykologi)
• Martin Bergström, Lunds universitet (socialt arbete)
• Lena Dahlberg, Högskolan Dalarna (socialt arbete)
• Urban Markström, Umeå universitet (socialt arbete, funktionstillstånd- och funktionshinder)
• Christina Nehlin Gordh, Uppsala universitet (socialt arbete)