SBU i samarbete med Centrum för Tobaksprevention (Stockholms läns landsting) och Tandvård mot Tobak ». Projektet är finansierat med ekonomiskt stöd från EU.
Tobak & Tänder »
Rökskador i munnen »
Snusskador i munnen »
Sluta röka en flerstegsprocess »
De flesta vill sluta röka »
Tandvårdens roll »
Vinst varje gång »
Rökavvänjning i praktiken »
Återfall inget misslyckande »
Nikotinberoende »
Nikotinläkemedel »
Bupropion vid rökavvänjning »
Rökavvänjning – Räddar liv till liten kostnad »
Ordlista »
SBU-rapporter »
Tandvård mot tobak »
Yrkesföreningar »
Litteratur »
Mer information »
Tobaksrökning är en av de främsta orsakerna till ohälsa. Kemikalier i röken kan orsaka skador i många olika organ i kroppen. De flesta fall av lungcancer har samband med rökning liksom många hjärtinfarkter. Var fjärde rökare kommer att avlida i medelåldern på grund av rökning.
I munnen syns effekterna av tobaksbruk tydligt med ökad risk för cancer, leukoplakier och parodontit. Mycket tyder på att implantat förankras sämre i käken hos rökare. Rökning påverkar också utseendet genom att ge missfärgade tänder.
Att sluta röka medför snabba och kraftiga hälsoeffekter. Redan efter några år har risken för sjukdom och död minskat.
Många rökare och snusare vill sluta, men behöver hjälp. Tandvården har stora möjligheter att ge den hjälpen eftersom cirka 85 procent av befolkningen kommer på årliga besök. Forskningen visar att en enkel rådgivning ökar antalet personer som lyckas sluta. Denna bok ger några råd om hur rökavvänjning kan genomföras i tandvården.
Andelen män som röker dagligen har minskat från 50 procent på 1960-talet till 19 procent 1998. Bland kvinnorna steg den andelen fram till 1970-talet men hade 1998 sjunkit till 21 procent.
Konsumtionen av snus har ökat kontinuerligt sedan början av 1970-talet. Idag snusar omkring 20 procent av männen i åldrarna 16–84 år. Bland kvinnor är det ovanligt att snusa, men det finns tecken på att vanan börjar sprida sig bland yngre kvinnor. Män använder ofta snus som hjälp för att sluta röka. Bland ungdomar är snusbruk ganska ofta en inkörsport till rökning.
Enligt en enkät till tandvårdspersonal 1997 rökte var tolfte tandläkare, var tionde tandhygienist och var sjunde tandsköterska. Bland manliga tandläkare uppgav 9 procent att de snusade.
Det finns flera tusen skadliga ämnen i tobaksröken. En del av dem finns i tobaken, andra kommer från tillsatser vid cigarettillverkningen och många bildas vid förbränningen. Ett 50-tal ämnen är eller misstänks vara cancerframkallande. Flera ämnen är irriterande för luftvägarna och andra är skadliga för hjärt–kärlsystemet. Mångfalden av kemikalier gör att rökning kan skada de flesta av kroppens organ. Det betyder samtidigt att rökstopp ger stora vinster för hälsan.
I munnen är det lätt att se rökningens effekter. Till de lindriga hör missfärgade tänder, vitaktiga förändringar och melaninpigmentering i slemhinnan. Förändringarna ger en anledning att diskutera tobaksbruket och dess risker med patienten. Besvären försvinner när patienten slutar röka.
Den allvarligaste skadan är cancer i munnen. Det finns ett tydligt samband mellan cancerrisken och antalet cigaretter, antalet år som rökare och ålder vid rökdebut. Kvinnor är känsligare än män. Risken för cancer i munnen är särskilt stor om rökning kombineras med hög alkoholkonsumtion.
Leukoplakier är betydligt vanligare än cancer. Förekomsten av leukoplakier ökar med antalet cigaretter och antalet år som rökare. De brukar dock försvinna eller minska efter rökstopp.
Rökare löper tre till fem gånger större risk än icke-rökare att få parodontit och därmed tandlossning. Trots denna ökade risk för parodontit har rökarna mindre inflammation i gingivan (tandköttet) och lägre benägenhet för blödning även när de har lika mycket plack som icke-rökare. Det beror på nikotinets sammandragande effekt på blodkärlen. Rökningen döljer därmed sjukdomen på ett förrädiskt sätt.
Forskningen visar också att patienter som inte får någon förbättring trots behandling av parodontit oftare är rökare än icke-rökare.
Hos de som har slutat röka minskar risken för parodontit.
Skador vid implantat
Forskning om rökning och implantat är tyvärr bristfällig och motsägande och resultaten blir därmed svårtolkade. Det finns ändå ett visst vetenskapligt stöd för att man bör varna rökare för komplikationer i samband med implantatbehandling. Riskerna kan vara ökade för att:
Ytterligare forskning behövs för att fylla denna viktiga kunskapslucka.
Rökning kan enligt de senaste årens forskning, ensamt eller tillsammans med andra faktorer, öka risken för oral candidos. Patienter som fortsätter röka efter behandling får alltid återfall. Rökstopp kan vara tillräckligt för att få en del candida-infektioner att avklinga.
Rökare löper ökad risk för besvär efter kirurgiska ingrepp i munnen. Det finns studier som visar att risken stiger med ökat antal cigaretter.
Snus är finmald tobak med tillsats av bland annat salter, arom- ämnen och fuktbevarande ämnen. Det finns 2 500 olika kemiska ämnen i snus. Snuset ger tydliga spår i munnen med frilagda tandhalsar och missfärgade tänder. Snus har också väl kända effekter på munslemhinnan; veckade förhårdnader där prillan läggs. Förändringarna kan ha en färg som liknar den omgivande vävnadens eller vara vitgula till bruna. De försvinner i de flesta fall när man slutar snusa.
Trots att snus innehåller nitrosaminer, som klassas som cancerframkallande, anses risken för cancer av det snus som används i Sverige och övriga nordiska länder vara liten.
Svenskt snus innehåller omkring en procent nikotin. Det betyder att en dosa ger lika mycket nikotin som 60–90 cigaretter. Nikotinet gör att snusare löper ökad risk för förhöjt blodtryck och att hjärtfrekvensen stiger. Snuset påverkar hjärtfrekvensen i vila med 10–20 slag i minuten. Blodtrycket höjs med 5–10 mmHg.
Den kanske viktigaste och allvarligaste effekten av snus är nikotinberoendet. Ett beroende som är minst lika starkt som hos rökaren. Det förekommer att snusare även röker. Bland pojkar i årskurs 9 i Stockholm rökte två tredjedelar av snusarna.
Kunskaperna om effekter av snus är små och mer forskning är önskvärd.
För de flesta rökare är det inte lätt att plötsligt bryta sin vana. De klarar det först efter att en längre tid ha tränat in den nya livsstil som ett rökstopp innebär.
Under de senaste 15 åren har ny kunskap lett till att rökavvänjning ses som en dynamisk flerstegsprocess med återfall som ett naturligt inslag. Detta synsätt kan summeras i en modell med fem steg på vägen mot rökfrihet:
För de flesta tar det flera år att komma till det femte steget. De som efter att ha slutat röka återfaller går tillbaka ett steg, vilket i allmänhet innebär att de ännu en gång börjar fundera på att sluta. Personer som har slutat röka har i genomsnitt haft tre till fyra återfall. Återfall kan vara ett led i att bli rökfri. Men för en del är processen helt annorlunda och de kan hoppa över en del steg.
Modellen har kritiserats som för enkel men kan ha ett pedagogiskt värde för att förstå processen att sluta röka och problemet med återfall.
Återfall är en process med ett komplext samspel mellan psykologiska, sociala och fysiologiska faktorer. Negativa känslomässiga tillstånd som frustration, ilska, depression och att vara uttråkad är vanliga bakom återfall. Konflikter med andra människor är också vanliga. Sociala situationer där rökning förekommer är en annan stark riskfaktor.
Av de personer som på egen hand slutar röka har 70–90 procent åter börjat efter tre månader. Vid interventionsstudier är andelen 60 procent. Efter sex månaders rökstopp börjar risken för återfall stabiliseras och minskar sedan över tiden men är fortfarande tämligen hög. Bland personer som hade varit rökfria under ett år rökte hälften vid uppföljning 2,5 år senare.
De flesta rökare vill sluta men har svårt att bestämma när de ska göra det. Det krävs en stark motivation för att bryta rökvanan. Den motivationen kan bygga på hälsoskäl, en önskan att bli kvitt beroendet, behov av att minska sina utgifter eller hänsyn till andra människor. Inför en större tandbehandling kan patienten också vara mer motiverad att sluta röka. Kom ihåg att diskutera tobaksavvänjning vid terapiplaneringen!
Nikotinberoendet och vanan att ta fram och tända en cigarett är motverkande krafter. De har olika styrka för olika personer och i olika skeden. Det betyder att behovet av hjälp och stöd för att sluta röka är individuellt. Det kan också variera mellan olika faser i rökavvänjningen.
Stark tro på den egna förmågan att sluta är viktig för framgångsrikt rökstopp. Det är också lättare för den som bara rökt några få år, som inte varit storrökare, inte upplevt så starkt beroende och för den som lyckats hålla upp tidigare. Det gäller att lära sig ett nytt beteende på de signaler som brukar leda till rökning.
Hjälp till rökare att sluta röka är en naturlig del av tandvårdens profylaktiska och kurativa insatser. Flera faktorer gynnar ett sådant arbete inom tandvården. Dit hör att det ofta är lätt att påvisa effekterna av rökning och snus på tänder och tandkött. Flera undersökningar har visat att råd och stöd från vårdpersonal om att sluta ger god effekt. Utförlig rådgivning kombinerad med nikotinläkemedel underlättar för rökaren att sluta.
Eftersom svenska rökare besöker tandvården regelbundet finns här goda möjligheter att påverka dem att sluta.
En klinik med 1 000 vuxna inskrivna patienter har i genomsnitt 200 rökare. Även om din insats bara leder till att fyra av dem slutar, så blir det många tusen för hela tandvården.
Enkäter visar att en stor majoritet av personalen i tandvården anser att rökavvänjning är en del av tandvårdens uppgifter. Men trots den positiva attityden får inte rökande och snusande patienter sådana råd. Bara drygt var tredje tandläkare och drygt två tredjedelar av tandhygienisterna ger rutinmässigt råd till sina patienter om att sluta röka eller snusa.
De viktigaste hindren är brist på erfarenhet, att insatsen är tidskrävande och att den ger dålig ekonomisk ersättning.
En studie av rökavvänjning i tandvården gjordes vid 44 privatmottagningar i USA. Patienterna fick i samband med rutinmässig behandling några minuters rådgivning och erbjudande om nikotintuggummi. Det resulterade i att 7,7 procent av dem var rökfria ett år senare.
I ett svenskt försök fick ungdomar mellan 12 och 19 år vid sitt årliga tandvårdsbesök information om tobakens negativa effekter på tand- och munhälsan, både muntligt och via video och broschyrer i väntrummet. Tandsköterskor informerade dessutom hela klasserna.
På ett år sjönk andelen flickor som dagligen använde tobak från 11 till 7 procent och andelen pojkar från 12 till 8 procent.
Jämförelser mellan personer som fortsätter att röka och personer som har slutat visar bland annat följande hälsovinster av att sluta röka:
Munhälsovinster av att sluta röka:
Försök tillsammans med patienten identifiera de vanor och situationer som framkallar rökning och som alltså behöver ändras eller undvikas. Det är ofta bra att patienten för dagbok om sin rökning och sina aktiviteter under någon vecka. Det gör rökmönstret och därmed riskerna tydligare. Arbetet med rökavvänjning kan beskrivas i fyra steg.
Fråga alla patienter om tobaksbruk vid varje besök. Använder du en skriftlig hälsodeklaration vid första besöket eller en datoriserad journal kan du också ha nytta av följande förslag till frågor:
Fråga också om patienten snusar. Om ja, ställ motsvarande frågor som till rökare.
Svaren, som bör föras in i journalen, kan visa vad som kan hjälpa rökaren eller snusaren att sluta.
Alla rökare och snusare bör få individuellt avpassad saklig information om hälsorisker och att det alltid lönar sig att sluta. Rökaren eller snusaren känner säkert till en del risker, men inte alla.
För dem som vill sluta kan du rekommendera nikotinläkemedel och beskriva hur de används och fungerar. Man kan också rekommendera en daglig promenad för att motverka viktuppgång. All personal på kliniken bör vara inriktad på att stödja patienter som vill sluta röka.
Rökare eller snusare som vill ha hjälp bör kunna få det. Mellan fem och tio minuter räcker. Här följer några viktiga områden som kan behöva diskuteras:
Flera studier visar att dubbelt så många lyckas förbli rök- och snusfria om återbesök är rutin. Därför bör patienten erbjudas ett återbesök.
Idealet är återbesök en till två veckor efter rökslutardagen. Men kom ihåg att de flesta gör flera försök innan de lyckas sluta definitivt. Återfall måste ses som en normal del av processen.
Uppföljningskontakter behövs för att stärka patienten i hans eller hennes beslut att sluta röka, för att dokumentera att beslutet har verkställts och för att ge fortsatt stöd och rådgivning. Kontakter med tandläkare, tandhygienist eller annan person som satt sig in i området är därför viktiga. Detta gäller särskilt strax före och efter patientens rökslutardatum.
Det är ofta bra att patienten för dagbok om sin rökning och sina aktiviteter under någon vecka. Det gör rökmönstret och därmed riskerna tydligare.
Arbetet med rökavvänjning kan beskrivas i fyra steg. I USA sammanfattas de som Fyra A, efter begynnelsebokstäverna i de fyra engelska ord som beskriver stegen:
Risken för återfall är störst första veckan. Poängtera för patienten att det är viktigt att komma på återbesöken även om han eller hon helt eller delvis misslyckats med att sluta.
Man kan informera patienten om att ett återfall inte gör tidigare ansträngningar meningslösa. En användbar jämförelse är med en patient som en gång har glömt att ta sin medicin. Det är ju inget skäl att avbryta behandlingen. De flesta som har lyckats sluta röka har haft ett eller flera återfall. Det kan vara bra att diskutera orsakerna till återfallet. Det ger lärdomar inför ett nytt försök att sluta.
Om människor som slutar röka får fortsatt stöd och rådgivning per telefon, skriftligt, vid personliga träffar eller i stödgrupper är det fler som lyckas förbli rökfria. Exempelvis visade en studie att de som efter behandlingen kunde ringa en ”sluta-röka-linje” hade signifikant lägre frekvens av återfall än övriga. Via linjen kunde de lyssna på ett inspelat meddelande hela dygnet och dagtid fanns möjlighet till direkt kontakt med rådgivare.
De flesta rökare tar sin första cigarett i unga år. De är då inne i den första fasen i en utveckling som kan leda till beroende. Det är en förberedelsetid då både personligheten och faktorer i den sociala miljön är viktiga. De som har rökare i familjen och bland vännerna börjar lättare att röka än andra. Extroverta, neurotiska eller depressiva personer prövar oftare än andra. Det gör också de som söker nya upplevelser.
Även nästa fas är en slags prövotid, men nu tycks personligheten ha underordnad betydelse. Istället är påverkan från kamrater den viktigaste faktorn. Under den tredje fasen etableras rökvanan och personen skapar sig förväntningar på dess effekter. Nikotinet sprids mycket snabbt i kroppen och når hjärnan inom 7–10 sekunder efter ett halsbloss. Det ger en omedelbar fysiologisk effekt på signalsubstanserna i hjärnans belöningssystem (acetylkolin, dopamin och noradrenalin). Rökaren får en nikotinkick och upplever en känsla av välbehag, känner sig uppiggad eller avslappnad.
Det finns skillnader mellan rökarens och snusarens nikotinupptag. Hos rökaren stiger blodets halt av nikotin snabbt och ger en kick när det når hjärnan. Därefter sjunker halten ganska snabbt. Hos snusaren tar det längre tid att få upp blodhalten av nikotin men å andra sidan ligger den på en hög nivå längre tid. Under ett dygn kan snusaren ha ett kontinuerligt nikotinpåslag i upp till 13 timmar. Detta anses medverka till att det är svårare att sluta snusa än att sluta röka.
När nikotinhalten i blodet går under en nivå som är specifik för varje individ upplever många abstinensbesvär. Rökaren undviker detta genom att röka så ofta att nikotinhalten hålls på en ganska konstant nivå.
Det finns alltså två faktorer som främjar fortsatt rökning: nikotinets positiva effekter och abstinensens negativa. Omkring 80 procent av dem som slutar upplever abstinensbesvär. Det främsta är röksug, men andra vanliga abstinensbesvär är nedstämdhet, sömnbesvär, irritation, frustration, ilska, ängslan, koncentrationsproblem och ökad hunger.
Besvären börjar redan några få timmar efter rökstopp, når sin kulmen efter några dagar och brukar sedan minska. De flesta försvinner efter omkring fyra veckor. Hunger och röksug kan kvarstå mycket längre.
Omkring 80 procent av dem som slutar röka går upp i vikt. Den genomsnittliga viktökningen efter rökstopp är 2,3 kilo och medför ingen ökad risk för hälsan. Viktuppgången beror på att ex-rökaren äter mer och får något minskad ämnesomsättning.
Den som slutar röka får också en kortsiktig försämring i enkla test som kräver uppmärksamhet. Däremot påverkas varken minnet, inlärningsförmågan eller förmågan att utföra mer komplexa uppgifter.
Alla nikotinläkemedel utom nässpray kan köpas receptfritt på apotek. Som tandläkare har du förskrivningsrätt och kan ändå överväga att skriva ett recept. Dels blir det tydligt för patienten att rökavvänjningen är en av dig ordinerad behandling, dels behöver patienten inte betala moms på läkemedlet. Nikotinläkemedel är ett komplement till rökavvänjning och måste användas tillsammans med rådgivning och stöd. De passar bäst för starkt motiverade patienter som röker ganska mycket, mer än tio cigaretter per dag.
Nikotintuggummi introducerades i början av 1970-talet som hjälp vid rökavvänjning. Tanken var att tillförsel av nikotin skulle mildra de besvär som abstinens ger. Vid tuggning frigörs nikotinet och tas huvudsakligen upp via munslemhinnan.
Det finns tuggummin med 2 respektive 4 mg nikotin. De ger efter 30 minuters tuggning samma blodkoncentration av nikotin som rökning av en medelstark cigarett. Salivflöde och tuggteknik har betydelse för upptaget. Nikotintuggummi ska tuggas långsammare än vanliga tugggummin.
Nikotintuggummi kan ge biverkningar som irritation i halsen och munnen, illamående, matsmältningsproblem och hicka. Det kan delvis bero på dålig tuggteknik – att patienten tuggar för häftigt och sväljer luft.
De flesta som använder nikotintuggummi gör det i några månader, men 5–10 procent fortsätter minst ett år. Några får besvär som huvudvärk, matsmältningsproblem och irritation i munnen när de slutar med nikotintuggummi.
Ett stort antal studier under de senaste tre årtiondena visar att nikotintuggummi ger signifikant bättre resultat än placebo.
Nikotinplåster finns i styrkor från 5 till 21 mg och för bruk 16 eller 24 timmar per dygn. Högsta styrkorna – 15 mg nikotin för 16 timmar och 21 mg för 24 timmar – ger blodkoncentrationer av nikotin som motsvarar måttlig rökning. Maximal koncentration uppnås efter 2 till 10 timmar.
Chansen till rökfrihet är efter 6 månader två till tre gånger så stor med nikotinplåster som med placebo.
Nikotinplåster ger få biverkningar. Vanligast är mild eller måttlig lokal hudirritation. Sömnbesvär kan förvärras för dem som använder 24-timmars plåster.
Nässpray
Nikotinnässpray ger snabbare upptag än tugggummi och plåster. Två sprayningar i timmen ger samma nikotinhalter i blodet som måttlig rökning. Studier av nikotinspray visar att signifikant fler lyckas sluta än med placebospray.
Biverkningar är irritation i näsans och ögonens slemhinnor med rinnande näsa, nysningar, irritation i halsen, tårade ögon och hosta. De minskar efter några dagar och upphör för de flesta efter några veckor.
Nikotinabstinensen kan också lindras med sugtabletter eller tabletter som placeras under tungan (resoribletter). Doseringen avpassas efter patientens nikotinberoende. Tablettbehandling mot nikotinabstinens rekommenderas för den första besvärliga tiden efter att man slutat med cigaretter och bör inte pågå längre än ett halvår.
Nikotininhalatorn är ett plastmunstycke med en plugg som innehåller 10 mg nikotin. Användningen av inhalatorn ger i allmänhet en blod-koncentration av nikotin som motsvarar en tredjedel av den man får vid rökning.
I två av tre studier var resultaten efter ett år signifikant bättre än placebo. Hälften av deltagarna rapporterade få och milda biverkningar som hosta och irritation i halsen.
De olika studierna har inte visat någon skillnad i avvänjningsresultat mellan olika nikotinläkemedel. Valet kan därför styras dels av biverkningarna, dels av rökarens egen önskan. Tuggummi, spray och inhalator ger rökaren möjlighet att anpassa tillförseln av nikotin efter behov. För starkt beroende rökare tycks tuggummi med 4 mg nikotin vara bäst.
I de studier som har gjorts har inga negativa långtidseffekter av nikotintuggummi eller plåster konstaterats hos hjärt–kärlsjuka. Att använda något nikotinläkemedel samtidigt som man röker anses inte medföra någon risk utöver vad själva rökningen gör.
Vill du veta mer om olika nikotinläkemedel? Se vidare i FASS ».
Sedan år 2000 finns ytterligare ett läkemedel till hjälp vid rök-avvänjning, nämligen Zyban. Den verksamma substansen är bupropion som sedan slutet av 1980-talet har använts i USA för behandling av depressioner. Av en tillfällighet upptäcktes att många patienter blev mindre röksugna.
Bupropion hämmar återupptaget av dopamin och noradrenalin. En del av abstinensbesvären vid rökstopp, till exempel sänkt stämningsläge och irritabilitet, anses bero på att dopaminhalten sjunker när inget nikotin längre tillförs.
Zyban är för närvarande receptbelagt och kan endast förskrivas av läkare. Tandläkare har inte förskrivningsrätt för bupropion. Zyban ska kombineras med stöd för att motivera patienten att sluta röka och med hjälp att ändra sitt beteende.
Långtidseffekter och biverkningar finns beskrivna i FASS. SBU Alert har även publicerat ett dokument: "Bupropion (Zyban) vid rökavvänjning" ».
De ekonomiska utvärderingar som har gjorts inom sjukvården visar att rökavvänjning är billig i jämförelse med flera andra livräddande insatser. Kostnaden för rådgivning om att sluta röka är 5 000 till 15 000 kronor per år av räddat liv och för nikotinläkemedel 30 000 till 80 000 kronor. Det kan jämföras med blodtrycksbehandling av medelålders personer som kostar 150 000 till 200 000 kronor per år av räddat liv.
SBU-rapporten ”Rökning och ohälsa i munnen” » (2002) är en granskning av det vetenskapliga underlaget för hur tobaksbruket påverkar tändernas stödjevävnader, uppkomsten av cancer i mun och svalg, behandlingsutfallet med dentala implantat och komplikationsrisker vid behandlingar i munnen.
Dessutom granskas underlaget för metoder för tobaksavvänjning i tandvården. Projektet är ett samarbete mellan SBU och Centrum för Tobaksprevention. Rapporten kan beställas från SBU till en kostnad av 130 kronor exklusive moms och frakt. Du hittar också hela rapporten på SBU:s webbplats, www.sbu.se.
Förord1. Uppdrag och bakgrund2. Metodik för sökning och utvärdering av litteraturen3. Rökning och cancer i mun och svalg4. Rökning och parodontal sjukdom5. Rökning och behandling med dentala implantat6. Rökning och komplikationer efter kirurgiska ingrepp i munnen7. Tobaksavvänjning i tandvården8. Ordlista
Rapporten ”Metoder för rökavvänjning” » (1998) är utgiven av SBU i samarbete med Folkhälsoinstitutet. I rapporten granskas och utvärderas det vetenskapliga underlaget för metoder inom hälso- och sjukvården som stödjer rökare att bli rökfria.
SBU:s rapport visar att enkla frågor från sjukvårdspersonal om rökvanor, kopplade till bestämda besked om att sluta röka, är kostnadseffektivt när det sker som rutin. Det gäller även råd om nikotinläkemedel till motiverade rökare som röker 10–15 cigaretter om dagen.
Rapporten kan beställas från SBU till en kostnad av 200 kronor exklusive moms och frakt. Du kan även beställa en sammanfattning kostnadsfritt. Rapporten finns även i fulltext på SBU:s webbplats, www.sbu.se.
SBU:s sammanfattning och slutsatser1. Introduktion2. Metodik för utvärdering och sökning av litteraturen3. Bakgrundsfakta vid arbete med rökavvänjning4. Metoder för rökavvänjning5. Rökavvänjning inom olika vårdformer6. Ekonomisk utvärdering av rökavvänjning7. Hälso- och sjukvårdspersonalens förutsättningar och hinder för att bedriva rökavvänjning8. Sammanfattande diskussion och slutsatser9. Presentation av projektgruppen
Tandvård mot Tobak är en ideell organisation som vill öka medvetenhet och kompetens bland tandvårdspersonal beträffande alla aspekter av tobaksfrågan. Föreningen vill sprida kunskaper om tobaksbrukets komplexa natur och dess skadeverkningar, motivera tandvårdspersonal att själva avstå från tobak samt medverka till ett tobaksrestriktivt samhälle.
Tandvård mot Tobak verkar också för att undervisning om tobakens skadeverkningar får utrymme i tandvårdsutbildningarna och stöder forskningsinsatser inom tandvården rörande prevention och intervention mot tobaksbruk. Genom en samordnad strategi, nationellt såväl som internationellt, vill föreningen bidra till genomförande av tobaksprevention på alla nivåer.
Tandvård mot TobakPostadress: Box 17533, 11891 StockholmBesöksadress: Wollmar Yxkullsgatan 19Telefon: 08-669 81 58 | Fax: 08-669 81 65E-post: professionals@globalink.orgInternet: www.dentistryagainsttobacco.org
Sveriges TandläkarförbundPostadress: Box 1217, 111 82 StockholmBesöksadress: Österlånggatan 43Telefon: 08-666 15 00 Fax: 08-662 58 42www.tandlakarforbundet.se
Svenska TandsköterskeförbundetPostadress: Box 7441, 103 91 StockholmBesöksadress: Kungsgatan 28 ATelefon: 08-411 19 12 Fax: 08-411 19 28www.tandskoterskeforbundet.com
Sveriges TandhygienistföreningPostadress: Box 38401, 100 64 StockholmBesöksadress: Magnus Ladulåsgatan 8Telefon: 08-442 44 60 Fax: 08-442 44 80www.tandhygienistforening.a.se
TandteknikerförbundetPostadress: Box 833, 10136 StockholmBesöksadress: Kungsbro Strand 11Telefon: 08-692 35 90 Fax: 08-652 63 04
Innehållet i denna skrift bygger på nedanstående litteratur:
Projektgrupp:
Utgivare: SBU i samarbete med Centrum för Tobaksprevention (Stockholms läns landsting) och Tandvård mot Tobak. Projektet är finansierat med ekonomiskt stöd från EU: ENSP Framework Project 2000/2001, Grant Agreement No S12.316638 (2000CVG2-001)
Text: Lennart Edqvist, Medicinjournalist, Stockholm
Form: Susanna Allgurin Neikter, Stockholm
Tryck: EO Print AB, Stockholm 2002 | ISBN 91-87890-75-5