Bilaterala cochleaimplantat (CI) hos barn

Sammanfattning och slutsatser

Metod och målgrupp

Av de cirka 100 000 barn som föds årligen i Sverige beräknas 1–2 promille ha en hörselnedsättning som kräver någon form av habilitering. Även barn som är hörande vid födseln kan i tidiga år få en hörselnedsättning, exempelvis i samband med allvarliga infektioner eller skalltrauma. I de flesta fall har dessa barn god hjälp av habilitering med konventionella hörapparater, övriga tekniska hjälpmedel samt psykosocialt stöd och kommunikationsstöd. Om habilitering med konventionell hörapparat vid uttalad hörselnedsättning eller dövhet inte ger tillräckligt bra resultat kan cochleaimplantat (CI) utgöra ett alternativ.

I denna utvärdering är utgångspunkten att det redan har fattats beslut om att använda cochleaimplantat. Syftet är således inte att göra en jämförelse mellan värdet av cochleaimplantat och andra habiliteringsmetoder utan att göra en jämförelse mellan att ha ett implantat eller två.

Cochleaimplantat är ett hjälpmedel som genom elektrisk stimulering av hörselnerven kan ge personer med uttalad hörselnedsättning eller dövhet möjlighet att uppfatta ljud. Ett cochleaimplantat består av en inre del som innehåller mottagare och elektroder och en yttre del som består av mikrofon, talprocessor och sändarspole. Den inre delen av implantatet sätts in i örat under en flera timmar lång operation. Efter insättandet av cochleaimplantatet börjar en livslång habiliteringsprocess. Hjärnan hos ett barn som inte tidigare har hört måste lära sig att tolka ljud, det vill säga barnet måste få möjlighet att lära sig lyssna och träna sin hörsel. Det krävs även teknisk kontroll och underhåll av implantatet. Med hjälp av implantatet kan barnet, utifrån individuella förutsättningar, få möjlighet att utveckla talkommunikation. Det är viktigt att kunskap i teckenspråk upprätthålls hos barnet och dess omgivning, eftersom resultaten efter implantation varierar mellan individer och då det ibland finns situationer där man inte kan använda implantatet (exempelvis när man badar eller vid ett tekniskt fel). Tidigare opererades endast ett öra (unilateralt cochleaimplantat). I syfte att ge barnet möjlighet till förbättrad taluppfattning, framför allt vid ogynnsamma akustiska förhållanden, och att utveckla riktningshörsel har ett implantat i vartdera örat (bilaterala cochleaimplantat) börjat att prövas. Den potentiella målgrupp som denna utvärdering fokuserar på är de cirka 60 barn per år hos vilka man diagnostiserar en medfödd eller tidigt förvärvad uttalad hörselnedsättning eller dövhet.

Frågeställning

Denna utvärdering baseras på en systematisk litteraturöversikt. Frågeställningen är om det finns vetenskapligt stöd för att bilaterala CI ger ökad patientnytta jämfört med unilateralt CI.

Patientnytta

Endast i ett fåtal vetenskapliga studier har bilaterala CI utvärderats. Inte i någon av dessa har man inkluderat en kontrollgrupp. Från studier, där barnen har utgjort sina egna kontroller, rapporterades bättre förmåga att uppfatta tal och bättre riktningshörsel när båda implantaten användes jämfört med då endast ett var i bruk. Samtliga studier har dock på grund av sin uppläggning lågt bevisvärde. Resultat från kliniska studier av komplikationer vid unilateralt CI hos barn visade att komplikationsfrekvensen varierade mellan 2 och 16 procent. Två CI torde innebära en fördubblad komplikationsrisk. Det finns inga studier där komplikationer eller biverkningar av bilaterala CI specifikt har studerats.

Ekonomiska aspekter

Ett cochleaimplantat kostar cirka 220 000 kronor. Total kostnad för ett implantat inklusive utredning, operation och inkoppling av talprocessor samt uppföljande besök under det första året beräknas uppgå till cirka 350 000 kronor. Om två implantat sätts in vid samma operationstillfälle tillkommer kostnaden för ytterligare ett implantat. Övriga kostnader ökar dock förmodligen inte i någon större utsträckning. Total kostnad för bilaterala implantat skulle därmed bli cirka 600 000 kronor. Om de två implantationerna görs med flera månaders mellanrum blir kostnaden högre, minst 700 000 kronor. Inga studier av kostnadseffektiviteten av bilaterala CI hos barn har identifierats.

SBU:s bedömning av kunskapsläget

Den vetenskapliga dokumentationen om patientnyttan av bilaterala CI hos barn är otillräcklig*. För att besvara frågan om metoden ger positiva effekter som uppväger den ökade komplikationsrisken bör vetenskapliga studier med bra uppläggning genomföras. Med det osäkra kunskapsläge som idag råder är det angeläget att kliniska erfarenheter insamlas systematiskt på nationell nivå.

* Detta är en gradering av styrkan i det vetenskapliga underlag som en slutsats grundas på;
Evidensstyrka 1 – starkt vetenskapligt underlag. Slutsatsen stöds av minst två oberoende studier med högt bevisvärde eller en god systematisk översikt.
Evidensstyrka 2 – måttligt starkt vetenskapligt underlag. Slutsatsen stöds av en studie med högt bevisvärde och minst två studier med medelhögt bevisvärde.
Evidensstyrka 3 – begränsat vetenskapligt underlag. Slutsatsen stöds av minst två studier med medelhögt bevisvärde.
Otillräckligt vetenskapligt underlag – Inga slutsatser kan dras eftersom identifierade studier saknar tillräckligt bevisvärde.
Motsägande vetenskapligt underlag – Inga slutsatser kan dras när det finns studier som har samma bevisvärde men vilkas resultat är motstridiga.

Detta är SBU:s sammanfattning och bedömning av kunskapsläget. Den bygger på en rapport som är framtagen av SBU i samarbete med Elina Mäki-Torkko (sakkunnig), med dr, överläkare, Öronkliniken, Universitetssjukhuset, Linköping, och Radi Jönsson (granskare), med dr, överläkare, Hörselvården, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg.