Fetma – egna önskemål kan få vägleda vårdens kostråd vid fetma

Inom hälso- och sjukvården går åsikterna isär om vilka kostråd som är bäst för personer med fetma. SBU:s granskning av den samlade forskningen visar att flera slags råd kan ge viktnedgång. När det gäller att förebygga hjärt-kärlsjukdom är intensiv rådgivning om medelhavskost bättre än råd om lågfettkost.

Långsiktigt är råd om lågkolhydrat-, lågfett- och högproteinkost likvärdiga för vikten. Eftersom många människor har svårt att följa kostråd under en längre tid, kan det därför finnas motiv för ett brett utbud av alternativa råd som kan anpassas till individens önskemål.

Lågkolhydratkost

Råd om strikt eller måttlig lågkolhydratkost ger bättre effekt under det första halvåret än råd om lågfettkost. Studierna visar inga negativa effekter på blodfetter förutsatt att vikten fortsatt är lägre.

I dag får personer med fetma ganska ofta råd om mat med lågt fettinnehåll, lågt glykemiskt index, måttlig lågkolhydratkost och medelhavskost. Däremot ger vården sällan råd om strikt lågkolhydratkost.

I vilken grad som fettet i lågkol-hydratkosten bör vara mättat eller inte, framgår inte av de studier som SBU har granskat. Om en försiktighetsprincip tillämpas kan råd om lågkolhydratkost innefatta att hålla igen på mättat fett, så länge dokumentationen om de långsiktiga effekterna är så ringa.

Eftersom högt intag av mättat fett anses medföra risk för hjärt-kärlsjukdom har frågan väckts om lågkolhydratkost med tiden skulle kunna öka risken för till exempel kranskärlssjukdom och stroke. Än så länge kan inte forskningen ge något tydligt svar. Det saknas studier av de långsiktiga effekterna på sjuklighet och dödlighet hos personer med fetma. Men många undersökningar är på gång, och om några år kommer det att finnas bättre kunskap om säkerheten på sikt.

Minska söta drycker

Den samlade forskningen ger viss ledning om råd till personer med fetma när det gäller dryck. Att minska på söta drycker leder till viktminskning. Däremot finns det inte tillräckligt vetenskapligt underlag för att avgöra om det är bra för vikten att dricka stora mängder vatten, något som ofta påstås.

Personer med fetma löper kraftigt ökad risk för diabetes. Både kaffe och alkohol har ett dossamband med minskad -diabetesrisk vid fetma. Det finns skäl att inte avråda personer med fetma från kaffe eller alkohol.

Anpassade råd

Samtidigt behöver råd som gäller alkohol nyanseras och anpassas till individen. Energiinnehållet i alkoholdrycker måste vägas in. Vissa personer kan behöva avstå från alkohol av andra skäl, till exempel vid graviditet, riskbruk eller ärftlighet för alkoholism. Hos några finns risk för våldshandlingar och andra psykosociala problem.

Värdet av att skräddarsy kostråd överlag är dåligt studerat. Men det rimliga är att individens erfarenheter och preferenser beaktas i rådgivningen. Personer med fetma som söker hjälp för sina viktproblem har ofta försökt gå ner i vikt åtskilliga gånger i sitt vuxna liv. Därför kan det vara viktigt att vården tar del av individens egna erfarenheter. Vilka metoder har man provat, hur länge och med vilket resultat? Att än en gång använda en metod som tidigare misslyckats är knappast meningsfullt; då kan det vara rimligare att pröva en annan ansats.

Många bryter

Ofta följs inte de kostråd som vården har gett. Individen kan vara dåligt motiverad, frustrerad över att vikten inte minskar eller tycka att den nya kosten av olika skäl inte passar – den känns inte aptitlig, man mår sämre, matvarorna är dyrare eller svåra att få tag på, eller den nya kosten avviker för mycket från det som man är van vid.

Priset är en av de faktorer som påverkar våra matinköp. Eftersom fetma är vanligare hos personer med sämre ekonomiska förutsättningar, kan det vara problematiskt om de kostråd som ges innebär att matkontot ökar. Enligt SBU:s beräkningar är till exempel lågkolhydratkost dyrare än lågfettkost.

Sämre läge

Fetma har blivit vanligt, särskilt i grupper som har ett sämre socialt och ekonomiskt läge. I Sverige är självrapporterad fetma mer än dubbelt så vanligt hos personer med kort utbildning som hos dem med lång utbildning, 17 procent respektive 8 procent hos kvinnor och 16 respektive 7 procent hos män år 2011. Enligt Statistiska centralbyrån, SCB, är självrapporterad fetma även vanligare hos arbetslösa än hos yrkesarbetande, hos arbetare än hos mellan- och högre tjänstemän och hos personer med små marginaler för oförutsedda utgifter.

Dubblering

Totalt sett har förekomsten av fetma bland vuxna i Sverige mer än fördubblats sedan 1980-talet. De senaste uppgifterna tyder heller inte på att trenden skulle ha klingat av. Liknande trender ses hos barn, även om vissa studier tyder på att förekomsten av barnfetma har planat ut under senare år.

En kost som har diskuterats mycket på senare tid är den så kallade 5:2-dieten, där man drar ner kraftigt på energiintaget ett par dagar i veckan men äter som vanligt de övriga dagarna. Syftet är att det sammantagna intaget av energi ska bli lägre, förutsatt att man inte äter mer än vanligt de dagar som man inte fastar. Principerna för 5:2 går att kombinera med vilken som helst av de koster som SBU har granskat.

SBU har inte funnit några långtidsstudier av 5:2-dieten som avser personer med fetma och som uppfyller samma krav som övriga studier i rapporten. [RL]

Om rapporten

Mat vid fetma – en systematisk litteraturöversikt (2013).

Projektledare SBU: Jonas Lindblom. Ordförande: Nina Rehnqvist, rehnqvist@sbu.se. Kontaktperson: Måns Rosén, rosen@sbu.se

Ur SBU:s slutsatser | Mat vid fetma

SBU:s litteraturöversikt handlar om råd om mat i vardagen för personer med fetma. Att utvärdera metoder för att förmedla kostråden ingick inte i uppdraget.  
Slutsatserna gäller för samband mellan mat och vikt, sjuklighet eller dödlighet hos personer med fetma (definierat som BMI≥30 kg/m² eller midjeomfång ≥102 cm eller ≥88 cm för män resp kvinnor).

• På kort sikt (sex månader) är råd om strikt eller måttlig lågkolhydratkost mer effektivt för viktnedgång än råd om lågfettkost.På lång sikt finns inga avgörande skillnader i effekt på viktnedgång mellan råd om strikt och måttlig lågkolhydratkost, lågfettkost, högproteinkost, medelhavskost, kost inriktad på låg glykemisk belastning eller kost med hög andel enkelomättade fetter. Råd om högre intag av mejeriprodukter (i första hand mjölk) eller minskat intag av söta drycker kan leda till viktnedgång.
• Bland barn och ungdomar med fetma kan råd om högre intag av mejeriprodukter (i första hand mjölk) leda till viktnedgång. I övrigt är det vetenskapliga underlaget otillräckligt för att bedöma om de kostråd som är effektiva för vuxna med fetma också är effektiva för personer under 18 år.
• Efter att personer med fetma har gått ner i vikt kan de behålla sin vikt bättre med råd om lågfettkost med lågt glykemiskt index och/eller högt proteininnehåll än med lågfettkost med högt glykemiskt index och/eller lågt proteininnehåll. Det saknas underlag för att bedöma om även råd om till exempel lågkolhydratkost och medelhavskost är effektiva för att förebygga viktuppgång efter viktminskning.
• För personer med fetma leder intensiv rådgivning om medel-havskost (med extra olivolja eller nötter och mandel) till lägre risk för insjuknande eller död i hjärt-kärlsjukdom jämfört med råd om lågfettkost. De som dricker mycket kaffe har också lägre dödlighet oavsett orsak.
• Personer med fetma löper kraftigt ökad risk för diabetes. Risken att insjukna i diabetes är lägre hos dem som dricker alkohol och hos dem som dricker mycket kaffe, men den är högre hos dem som dricker söta drycker. Däremot leder inte råd om lågfettkost till minskad risk att insjukna i diabetes jämfört med råd om en kost med standardinnehåll av fett, bland kvinnor med fetma som har passerat sista menstruation (menopaus).
• Det går inte att bedöma om andra typer av kost eller dryck har betydelse för sjuklighet eller dödlighet hos personer med fetma. Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt. Underlaget är också otillräckligt för att bedöma effekten av följande studerade livsmedel på dödlighet, sjuklighet eller viktminskning hos personer med fetma: frukt, grönsaker, fullkornsprodukter, baljväxter, potatis, sojaprodukter, kött och charkuteriprodukter.