Fällor som ingen får falla i

Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser, brukar man säga. Men goda föresatser kantar faktiskt en massa andra vägar också – och några av dem går åt precis rätt håll.

Samtidigt ligger det förstås en grym sanning i att även om vi tror oss göra rätt och gott kan det hända att vi i själva verket skadar andra. Vård och socialtjänst är inga undantag. Det är därför som insatserna måste följas upp, med tillförlitliga metoder. Insatser som inte hjälper utan stjälper måste till varje pris undvikas.

Medicinen har sitt etiska rättesnöre primum est non nocere, ’det första är att inte skada’ – något som egentligen borde gälla alla välfärdstjänster, inte bara sjukvården. I den klassiska så kallade Hippokratiska läkareden är ordalydelsen ”vad som kan skada eller göra dem ont ska jag söka avvärja”.

Bland verktyg som har ett gott syfte men som kan användas fel finns även forskningsöversikter och analyser av kostnadseffektivitet. Här är exempel på sådant som vi alla måste ”söka avvärja”:

  1. Att mål och medel förväxlas. Enligt lagen är vårdens mål en god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen, medan socialtjänstens mål är att främja människors ekonomiska och sociala trygghet, jämlika levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Budgeten är ett verktyg som är till för vård och socialt arbete – inte tvärtom, vilket ibland glöms bort. Att beräkna kostnadseffektivitet är ett redskap för prioritering, så att målen kan uppnås så långt som möjligt trots begränsade resurser.
  2. Att allt som påstås av forskare kallas för ”evidens”. Evidens är vad det samlade vetenskapliga kunskapsläget visar när man systematiskt har sökt, kritiskt granskat och vägt samman de olika typer av studier som finns. Trots detta rymmer nästan all evidens ett mått av osäkerhet. Kunskapen blir aldrig fullständig.
  3. Att allt obevisat betraktas som ”dåligt”. Att en åtgärd är bristfälligt studerad behöver inte betyda att den är dålig. Den kan vara verkligt värdefull eller till och med helt nödvändig, även om det saknas studier på området. Att något är obevisat betyder bara att vi inte vet, varken mer eller mindre.
  4. Att variationer förbises. Att ta fram evidens handlar om att undersöka sannolikheten för att en viss metod eller insats ska vara till hjälp för personer med ett visst problem. Det handlar inte om att komma med universallösningar. Varje individ är unik och kontexten varierar – men det finns också likheter och gemensamma nämnare. Forskning på gruppnivå måste därför tolkas och tillämpas utifrån den enskilda individens situation och sammanhang.
  5. Att erfarenhetskunskap underskattas. Stor erfarenhet, praktisk kunskap och förtrogenhet är ytterst värdefullt och kan varken ersätta eller ersättas av forskningsresultat. Alla former av sakkunskap måste i stället användas tillsammans. När egna erfarenheter av en behandling eller insats inte stämmer med vad forskningen visar, finns det skäl att försöka ta reda på varför. Forskningsresultaten måste läsas kritiskt utifrån praktiken – och inarbetad praxis måste omprövas utifrån forskningsresultat.

Ragnar Levi, Chefredaktör

Vetenskap & Praxis SBU:s tidning refererar och sprider resultaten från SBU-rapporterna, berättar om pågående projekt vid myndigheten, informerar om utvärderings­projekt vid syster­organisationer samt väcker intresse för vetenskaplig utvärdering och kritisk granskning av sjukvårdens och socialtjänstens metoder och insatser.

Publicerad: 2017-04-26
Kontakta SBU: registrator@sbu.se
https://www.sbu.se/vop1701_01
Sidan publicerad