Osteoporos – prevention, diagnostik och behandling

Denna publikation publicerades för mer än två år sedan. Kunskapsläget kan ha förändrats.

Syfte

Osteoporos, benskörhet, är ett tillstånd med minskad benvävnad och förändringar i benvävnadens struktur, vilket leder till en minskad hållfasthet och orsakar en ökad frakturrisk. Osteoporos är en del av det biologiska åldrandet men drabbar inte alla lika mycket. Osteoporos är ett vanligt tillstånd i Sverige och den totala samhällsekonomiska kostnaden för osteoporos och osteoporosrelaterade frakturer är 3.5 miljarder kronor per år. Projektgruppens uppdrag var att utvärdera det vetenskapliga underlaget för de tillgängliga metoderna för att förebygga, diagnostisera och behandla osteoporos.

Metod

Relevanta frågeställningar formulerades för de områden som uppdraget gällde. Systematiska litteratursökningar utfördes i databaser och andra informationskällor. Erhållna studier som uppfyllde fastställda inklusionskriterier granskades, kvalitetsbedömdes och sammanvägdes för varje ämnesområde till gemensamma slutsatser, som evidensgraderades.

Den slutliga sammanställningen granskades av SBU:s vetenskapliga råd och styrelse samt en extern granskningsgrupp.

Resultat

Det vetenskapliga underlaget visar att osteoporos är bara en av flera riskfaktorer för fraktur. Bentäthetsmätning har liten förmåga att förutsäga höftfraktur hos personer med i övrigt liten frakturrisk. Övriga viktiga riskfaktorer, som är påverkbara, är fysisk inaktivitet, låg vikt, tobaksrökning, hög alkoholkonsumtion, fallbenägenhet, nedsatt syn, låg solexponering och kortisonbehandling. Vikitga riskfaktorer som inte är påverkbara är hög ålder , kvinnligt kön, tidigare fraktur samt ärftlighet.

Det finns inget vetenskapligt underlag för att använda mätning av bentäthet som screeningmetod för friska, medelålders personer. Däremot har mätning av bentäthet en entydig roll i utredning av enskilda individer med flera riskfaktorer för att förutsäga deras frakturrisk och initieta förebyggande åtgärder. Det finns ingen undersökningsmetod och inget mätställe som är optimalt för att bestämma frakturrisken i alla skelettets delar. Mätning av bentätheten i höften är bäst för att förutsäga risken för en höftfraktur. Jämförelsen av de olika mätmetdoerna – DXA, ultraljud och kvantitativ datortomografi – är mer osäker.

Fysisk aktivitet har visats ha en positiv effekt på bentätheten i alla åldrar, särskilt bland barn och ungdom. Ökat intag av kalcium tycks öka bentätheten hos barn och tonåringar men effekten på den slutliga benmassan är otillräckligt undersökt.

När det gäller läkemedel har kalcium och D-vitamin visats ge en minskad risk för höftfrakturer och andra frakturer utom kotfrakturer hos äldre. Bisfosfonatpreparaten alendronat och risedronat har visats minska antalet frakturer, framför allt kotfrakturer, hos kvinnor efter menopaus och med osteoporos.

Följande åtgärder har visats minska antalet fall hos äldre: individuellt anpassad muskelstyrke- och balansträning, åtgärder mot fallrisker i hemmet, kombination av träning och modifiering av fallrisker inklusive nedtrappning av medicinering. Dessutom förefaller höftskydd minska risken för höftfraktur efter fall hos äldre i särskilt boende.

Patienter med osteoporosfraktur är en underbehandlad grupp vad avser läkemedelsbehandling och andra åtgärder för att förebygga nya frakturer. Diagnosen osteoporos finns sällan med vare sig vid in- eller utskrivning av höftfrakturpatienter.

Rehabilitering efter höftfraktur i geriatrisk, ortopedisk eller multidisciplinär vård visas vara likvärdig med avseende på reultatmått som dödlighet, institutionsboende och funktion. Med korrekt urval av patienter och tillräckliga rehabiliteringsresurser i primärvården ger tidig mobilisering och utskrivning till hemmet lika bra resultat som den i sluten vård.

Smärttillstånd vid kotfrakturer kan lindras med konventionella smärtstillande preparat, men också med hjälp av sjukgymnastik med träning av muskelstyrka och balans. Det saknas ännu tillräckligt vetenskapligt underlag för den ortopedkirurgiska lokalbehandlingen med vertebro- och kyfoplastik vid smärtsamma kotfrakturer.

Höftfraktur leder till långvarigt nedsatt funktionsförmåga och livskvalitet samt flerfaldiga kotfrakturer försämrar livskvaliteten.

Hälsoekonomiska bedömningar saknas väsentligen pga att det saknas kunskap om effekten av olika behandlingar vid osteoporos på risker, dödlighet, livskvalitet, och kostnader i olika åldrar och riskgrupper.

Behandling av patienter med osteoporos synes ske enligt vedertagna etiska principer. Undantaget är den underbehandling som sannolikt sker av patienter med genomgångna frakturer. Tveksamhet råder dock beträffande höftfrakturpatienter med måttlig till svår kognitiv störning.

Citera denna SBU-rapport:
SBU. Osteoporos – prevention, diagnostik och behandling. En systematisk litteraturöversikt. Stockholm: Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU); 2003. SBU-rapport nr 165/1. ISBN 91-87890-86-0.

SBU. Osteoporos – prevention, diagnostik och behandling. En systematisk litteraturöversikt. Stockholm: Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU); 2003. SBU-rapport nr 165/2. ISBN 91-87890-90-9.

Ladda ner rapport
Denna rapport består av flera volymer:
Ladda ner sammanfattning

SBU Utvärderar En allsidig vetenskaplig utvärdering som innefattar systematisk översikt, ekonomiska/hälsoekonomiska beräkningar samt genomgång av sociala och etiska aspekter. Ämnessakkunniga deltar i arbetet med stöd av medarbetare på SBU, patienter/brukare. Rapporten granskas av oberoende experter. Graden av vetenskaplig tillförlitlighet i de sammanvägda resultaten bedöms på ett systematiskt sätt och rapportens slutsatser godkänns av SBU:s nämnd.

Publicerad: 2003-10-14
Kontakta SBU: registrator@sbu.se
Rapportnr: 165/1, 165/2
http://www.sbu.se/165

Projektgrupp

Sakkunniga

  • Kerstin Hagenfeldt (ordförande), Professor, Karolinska sjukhuset, Stockholm
  • Christer Johansson, Docent, Överläkare, Geriatriska kliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Östra, Göteborg
  • Olof Johnell, Professor, Ortopedkliniken, Universitetssjukhuset MAS, Malmö
  • Östen Ljunggren, Professor, Medicinkliniken, Akademiska sjukhuset, Uppsala
  • Margareta Möller, Docent, Forskningsledare, FoU-enheten, Primärvården/Folktandvården, Södra Älvsborg, Borås
  • Berit Mørland, Fil dr, Direktör, The Norwegian Centre for HTA, SMM, Oslo, Norge
  • Kerstin Nilsson, Med dr, Kvinnokliniken, Universitetssjukhuset, Örebro
  • Hans Ringertz, Professor, Diagnostisk Radiologi, Karolinska sjukhuset, Stockholm
  • Lars-Erik Strender, Docent, Överläkare, Allmänmedicin Stockholm, Huddinge
  • Maria Sääf, Med dr, Kliniken för endokrinologi och diabetologi, Karolinska sjukhuset, Stockholm
  • Ivar Sønbø Kristiansen, Professor, Hälsoekonom, The Norwegian Centre for HTA, SMM, Oslo, Norge
  • Niklas Zethraeus, Hälsoekonom, Centrum för hälsoekonomi, Handelshögskolan, Stockholm

SBU

  • Viveka Alton, Projektsamordnare
  • Susanne Eksell, Projektassistent
  • Lars-Åke Marké, Hälsoekonom