Ökad kunskap hos vårdare kan förbättra läget för demenssjuka

En ny vetenskaplig granskning av olika åtgärder vid demens visar att diagnostiken kan skärpas genom bättre struktur, till exempel standardiserade intervjuer av anhöriga. Bättre kunskapsstöd behövs också för att vårdare ska kunna bemöta personer med demens på ett korrekt sätt.

Läkemedel kan göra viss nytta för lindrigt eller måttligt Alzheimersjuka personer, men effekten av medicinerna måste följas upp och omprövas för varje patient.

Det visar en ny rapport från SBU – Statens beredning för medicinsk utvärdering – som har granskat all tillgänglig forskning på området.

Rapporten framhåller också behovet av utbildad personal för att få vård och omvårdnad för alla demenssjuka att fungera. Den största delen av vården bedrivs i kommunerna.

– Grunden måste vara ett etiskt bra förhållningssätt, och det kräver att kommunernas vårdpersonal och anhöriga får stöd och nödvändig kunskap om sjukdomen, säger SBU:s chef, professor Nina Rehnqvist.

– Det behövs bland annat mer utbildning om hur man ska bemöta svårt demenssjuka personer som har mist förmågan att uttrycka sig som vanligt. Som vårdare måste man lära sig förstå och hantera detta.

Större öppenhet

– Utan specialkunskaper är det till exempel lätt att missuppfatta gripreflexer som ”elaka nyp” och skrik som provokationer.

Med utbildning och större öppenhet om demenssjukdomar kan också omgivningens attityder bli mindre negativa.

– Inte förrän demenssjuka personer bemöts som kapabla individer blir deras kvarvarande förmågor ordentligt tydliga, säger Nina Rehnqvist.

Lars-Olof Wahlund är professor i geriatrik vid Karolinska institutet och en av experterna bakom SBU-rapporten. Idag finns inga bra metoder för att upptäcka demenssjukdomar tidigt, säger han.

– Rapporten visar att de test som finns ofta ger falskt alarm om de inte har föregåtts av en klinisk undersökning. Sammantaget med de små behandlingsmöjligheter vi har idag, finns det inte vetenskapligt stöd för att göra massundersökningar av befolkningen, säger Lars-Olof Wahlund.

Tills vidare är utgångspunkten i stället att hjälpa de patienter och närstående som söker vård. Distriktsläkaren Anders Wimo, docent i allmänmedicin, deltog i SBU:s granskning av forskningen på området.

– Behandlingen handlar främst om att försöka dämpa utvecklingen av symtom, säger Anders Wimo. Inga metoder är botande.

När det gäller Alzheimerläkemedlen, finns det ett måttligt starkt vetenskapligt stöd för preparat som är så kallade kolinesteras-hämmare. Studier som har pågått ett år har visat viss effekt på den intellektuella och allmänna funktionsförmågan hos personer med lätt till måttlig Alzheimer. Men många av patienterna får biverkningar som illamående och yrsel.

Vid svårare Alzheimersjukdom finns det ett motsvarande stöd för att preparatet memantin kan ha viss effekt.

Måste omprövas

– Men det är viktigt att följa upp medicineringen individuellt, säger Anders Wimo. Det går inte att förutse vilka som kommer att ha nytta av medicinerna, så behandlingen ska aldrig fortsätta slentrianmässigt. Den måste omprövas.

Kostnadseffektiviteten, det vill säga hur de olika läkemedlens behandlingseffekter står sig jämfört med kostnaderna, går enligt SBU:s granskning inte att bedöma. Detsamma gäller kostnadseffektiviteten hos olika behandlingsprogram.

Rapporten understryker också att vissa läkemedel har visats vara olämpliga för demenssjuka eftersom de psykiska funktionerna störs. Hit hör till exempel så kallade bensodiazepiner liksom äldre läkemedel mot psykos och depression.

Det finns också en del belägg för att vissa nyare läkemedel mot psykos, så kallade atypiska antipsykotiska läkemedel, som har prövats mot beteendesymtom vid demens, kan ge ökad dödlighet.

I dag lever 140 000 personer i Sverige med demenssjukdom, och om 25 år beräknas siffran ha stigit till 210 000. Samhällskostnaden för demens uppgår redan till 40 miljarder kronor per år. Den allra största delen belastar kommunerna, något som är viktigt när resurser för demensvård ska fördelas, skriver SBU.

Sidan uppdaterad