Medicin vid ADHD har effekt på kort sikt men långtidsstudier behövs

Föräldrar till barn med ADHD kan känna sig beroende av vårdpersonal samtidigt som de känner osäkerhet om vårdens insatser. Att ge läkemedel till barn med ADHD leder till känslor av både lättnad och tvivel hos föräldrarna. Även om medicin har effekt räcker det inte som behandling och andra typer av insatser vid ADHD är otillräckligt utvärderade.

Personer med ADHD och deras anhöriga känner ofta utanförskap och bristande socialt stöd. Skolan och vården måste arbeta för ökad delaktighet. Det är två av slutsatserna i en ny systematisk översikt om ADHD från Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU.

Studierna som SBU har samlat och granskat visar att läkemedel lindrar ADHD-symtom. Forskningen visar dock bara effekten under kort tid, upp till sex månader. För att veta effekten på lång sikt krävs studier som sträcker sig under en längre period.

Förutom läkemedel används många typer av insatser och behandlingar vid ADHD. Här finns till exempel kognitiv beteendeterapi, datorbaserade metoder, specialkost av olika slag och föräldrastödsprogram. SBU har utvärderat 30 olika behandlingsmetoder. Idag har ingen av metoderna tillräckligt vetenskapligt underlag för att effekterna ska kunna bedömas.

En viktig slutsats i rapporten är att diagnostik, behandling och uppföljning av ADHD bör ligga kvar inom den specialiserade vården. Det behövs eftersom kunskapsläget är oklart för de diagnostiska instrument som används och för att vi vet för lite om nytta och risker vid läkemedelsbehandling under lång tid.

Bakgrund

Attention deficit hyperactivity disorder, ADHD, betecknas som en funktionsnedsättning som börjar i barnaåren. Kärnsymtomen är uppmärksamhetsproblem, impulsivitet och hyperaktivitet. Bland barn i skolåldern uppskattar man att 3–10 procent har ADHD beroende på hur man tillämpar diagnostiken. Pojkar får diagnosen ADHD oftare än flickor. Cirka 3–4 procent av den vuxna befolkningen beräknas ha ADHD.

Rapporten ”ADHD – diagnostik och behandling, vårdens organisation och patientens delaktighet” (2013) med slutsatser och sammanfattning