Täta självtest dyrt och nyttan oklar vid typ 2-diabetes – men grupputbildning hjälper

Självtest av blodglukos med täta mellanrum är dyrt och nyttan oklar vid typ 2-diabetes som inte insulinbehandlas. Men patientutbildning i grupp kan sänka blodglukosvärdet, och kostnaden är låg i förhållande till effekten. Kompetensen hos den person som leder utbildningen verkar dock ha betydelse.

En mer sparsam användning av teststickor för självtest av blodglukos skulle troligen minska kostnaderna utan att öka de medicinska riskerna hos personer med typ 2-diabetes som inte behandlas med insulin. Det visar en utvärdering av den samlade forskningen, som SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, har gjort. Rapporten utgör ett av underlagen för Socialstyrelsens nationella riktlinjer för diabetesvården.

Idag beräknar SBU att teststickor i den här patientgruppen kostar omkring 130 miljoner kronor per år i Sverige. Om självtest användes mer sällan skulle detta kanske kunna spara 50–90 miljoner kronor per år.

Exempel på specifika situationer då det kan finnas skäl för personer med typ 2-diabetes utan insulinbehandling att använda teststickor är vid symtom som tyder på att blodglukosnivån är låg, akut sjukdom, förändrad behandling eller när man vill öka patientens förståelse för sambandet mellan livsstil och blodglukosnivå. Vid insulinbehandling är det nödvändigt med systematiska självtest med stickor.

Patientutbildning i egenvård har en central roll i diabetesvården och ingår som rutin. Utbildningen kan ske i grupp eller enskilt. SBU:s utvärdering visar att utbildningsprogram i grupp medför en betydande sänkning av det genomsnittliga långsiktiga blodglukosvärdet (HbA1c ) hos personer med typ 2-diabetes på ett till två års sikt, när utbildningen leds av personer som har ämneskompetens och som är väl insatta i de pedagogiska metoderna i programmet. Enskild utbildning ger däremot en liten sänkning av HbA1c  efter ett år. Grupputbildningen kostar mer än individuell utbildning ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, eftersom det ingår fler undervisningstillfällen under längre tid. Men kostnaden är låg i förhållande till grupputbildningens effekt på HbA1c , enligt SBU:s beräkningar.

Motivationshöjande samtal med så kallad MI-metod ger inte bättre effekt än enbart sedvanlig vård vid typ 1- och typ 2-diabetes. Samtidigt visar en enkät som SBU har genomfört att metoden blir allt vanligare. Eftersom det saknas vetenskapligt stöd för att MI-metoden har effekt just inom diabetesvården bör metoden utvärderas mer innan den får större spridning.

Det är också angeläget att studera vilken effekt patientutbildning har vid typ 1-diabetes. I dag finns inga studier om individuell utbildning och de få studier som finns om grupputbildning håller inte tillräckligt hög vetenskaplig kvalitet för att SBU ska kunna dra några slutsatser.

Det går inte heller att dra slutsatser om effekten av stödprogram som bygger på kognitiv beteendeterapi vid typ 1- och typ 2-diabetes eftersom det saknas tillräckligt vetenskapligt underlag.

Bakgrund

Patientens HbA1c-värde är det viktigaste måttet på långsiktig genomsnittlig kontroll av blodglukos. Det har ett starkt samband med förekomsten av komplikationer. Motivationshöjande samtal, motivational interviewing (MI), är en specifik samtalsmetod som syftar till att öka patientens motivation till att förändra sitt beteende.

Till Rapporterna Patientutbildning vid diabetes (2009) och Egna mätningar av blodglukos med hjälp av teststickor vid typ 2-diabetes utan insulinbehandling (2009).

Sidan uppdaterad