Patienter som lider av långvarig smärta har större chans att återgå till ett aktivt liv med arbete om de får rehabilitering med antingen beteendepåverkande åtgärder och fysisk aktivitet eller breda åtgärdsprogram, så kallad multimodal rehabilitering. Det visar en uppdatering av SBU:s tidigare rapport. Flera välgjorda studier har tillkommit.
I en ny rapport har SBU granskat rehabilitering för personer som sedan minst tre månader har smärtor i ryggen, nacken eller större delen av kroppen. En av huvudfrågorna har varit hur olika metoder påverkar arbetsförmågan, vilket också är skälet till att projektet har inriktats på studier av personer i åldern 19–65 år.Den samlade forskningen visar att personer med långvarig smärta får bättre förmåga att vara aktiva om de får beteendemedicinsk behandling samtidigt som de håller i gång fysiskt. Strategier för att påverka beteendet förbättrar effekten av fysisk träning.
Gemensamt ansvarSådana strategier bygger på att patientens tankar, handlingar och omgivning har betydelse för rehabiliteringen. Patienten och behandlaren, oftast en sjukgymnast, tar gemensamt ansvar för att genomföra behandlingen, som kan ske i primärvården. Ett antal studier har jämfört beteendemedicinsk behandling med manuell och fysikalisk behandling plus träning. Till manuella behandlingar hör mjukdelsbehandling, muskeltöjning, mobilisering och manipulation. Exempel på fysikaliska metoder är ultraljud, laser, värme, kyla och olika elektriska metoder men också tejpning och sträckbehandling.Mellan två och fem år efter avslutad behandling, uppger fler personer i de beteendemedicinska grupperna att deras aktivitetsförmåga är bättre. Fler har också återgått i arbete och sjukskrivningarna har minskat. Däremot finns det inte tillräckligt med fakta för att bedöma insatsernas kostnadseffektivitet.
Pågår längeEn annan metod som ökar smärtpatienters förutsättningar att komma tillbaka till arbetslivet är behandlingsprogram som kallas multimodal rehabilitering – en kombination av psykologiska insatser, fysisk aktivitet eller träning och manuella eller fysikaliska metoder. Åtgärderna ska vara samordnade och pågå under längre tid.
BekräftarForskningen visar att multimodal rehabilitering ger patienterna bättre förutsättningar att återgå i arbete än mindre omfattande insatser eller inga alls. På den punkten bekräftar de nya resultaten SBU:s tidigare slutsats.I fråga om den specifikt smärtlindrande effekten av multimodala program har SBU:s slutsats ändrats jämfört med den tidigare rapporten från 2006. Programmen påverkar egentligen inte smärtans intensitet. Det visar nya studier av personer med långvariga smärtor från nacke, skuldror och ländrygg.Multimodala program används oftast vid särskilda kliniker på sjukhus. Vårdpersonalen arbetar i ett team där patienten ingår. [RL]
SBU:s slutsatser
Multimodal rehabilitering innebär en kombination av psykologiska insatser och fysisk aktivitet/träning, manuella eller fysikaliska metoder. Vårdpersonalen arbetar i team där också patienten ingår. Åtgärderna ska vara samordnade och pågå under längre tid. Multimodal rehabilitering sker oftast inom särskilda kliniker på sjukhus.
• Multimodal rehabilitering förbättrar förutsättningarna för att patienten ska kunna återgå till arbete, jämfört med inga eller mindre omfattande insatser. Förutom faktisk återgång i arbete räknas minskad sjukskrivning och att patienten själv bedömer att arbetsförmågan har ökat som sådan förbättring. Det vetenskapliga underlaget är dock otillräckligt när det gäller vilken typ av multimodal rehabilitering som är bäst i dessa avseenden.
• Studier av hög kvalitet som undersöker effekterna av multimodal rehabilitering har tillkommit sedan den tidigare SBU-rapporten 2006. Det sammanlagda vetenskapliga underlaget när det gäller den smärtlindrande effekten av multimodal rehabilitering har därmed ändrats, från att ge stöd för effekt till att inte visa någon skillnad jämfört med inga eller mindre omfattande insatser. Detta gäller långvariga smärtor från nacke, skuldror och ländrygg.
Beteendemedicinsk behandling bygger på att patientens tankar, beteenden och omgivning har betydelse för rehabiliteringen. Beteendepåverkande behandlingsstrategier kombineras med fysisk aktivitet/träning. Terapeuten, vanligen en sjukgymnast och patienten tar gemensamt ansvar för genomförandet. Behandlingen kan utföras i primärvården.
• Beteendemedicinsk behandling leder till bättre aktivitetsförmåga än annan behandling som inte innehåller beteendepåverkande insatser. Detta gäller 2–5 år efter avslutad behandling. De långsiktiga effekterna av fysisk aktivitet/träning, manuella och fysikaliska metoder samt kombinationer av dessa går inte att särskilja från varandra. Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt när det gäller dessa metoders kostnadseffektivitet.
Akupunktur stimulerar nerver via nålar som penetrerar hud eller slemhinna. Metoden används både inom sjukvården och inom den alternativa och komplementära vården.
• Akupunktur visar ingen skillnad i smärtintensitet respektive aktivitetsförmåga tre månader efter avslutad behandling, jämfört med kontrollmetoder som innefattar någon form av kontrollstimulering.
Läs hela sammanfattningen (pdf) »
Läs rapporten "Rehabilitering vid långvarig smärta (2010)"