Dagens metoder för att välja vilka barn som ska få tandställning saknar vetenskaplig skärpa. Bedömningarna varierar kraftigt mellan landsting, liksom kostnaderna. Det visar en ny statlig rapport. Befintlig forskning ger bara delvis besked om värdet av tandreglering ur hälsosynpunkt.
I dag får var fjärde barn och ungdom i landet tandreglering – en fast eller avtagbar tandställning som gör bettet rakare. Men den samlade forskningen ger bara delvis svar på vad patienterna får ut av detta. Det konstaterar SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, i en omfattande granskning av det vetenskapliga kunskapsläget.
Studierna visar att det är viktigt att behandla ett stort överbett. Utstående framtänder riskerar att skadas när överläppen inte kan skydda dem. Klart är också att om överkäkens hörntänder ligger fel i käkbenet när de ska bryta fram, kan de skada andra tänders rötter.
Men det vanliga är inte sådana skäl utan estetiska motiv. Barnet eller föräldrarna är missnöjda med hur bettet ser ut. De vuxna kan exempelvis oroa sig för att sneda tänder ska skada barnets självförtroende.
Men studier av 11–14-åriga ungdomar med obehandlade bettavvikelser visar inte att deras självuppfattning skulle vara sämre än andras. Däremot finns det undersökningar som tyder på att vuxna som har bettavvikelser är mer missnöjda med tandradernas utseende än andra vuxna.
Ett annat vanligt motiv är farhågor om att sneda tänder skulle kunna ge kariesskador, parodontit, eller störa tal- eller tuggförmågan. Något vetenskapligt stöd för detta finns inte i dag, visar rapporten. De studier som hittills har gjorts tyder inte på att bettavvikelser skulle öka risken för kariesskador. Forskningen om parodontit, talavvikelser och tuggfunktion räcker inte för att dra några slutsatser alls.
I dag använder landstingen särskilda bedömningssystem, så kallade prioriteringsindex, för att bestämma vilka barn och ungdomar som ska få avgiftsfri tandreglering. Systemen utgår från graden av felställning i bettet, ibland också från estetiska aspekter.
Trots att över hälften av landstingen använder liknande indexsystem, varierar praxis för tandreglering inom landet. SBU:s kartläggning visar att andelen påbörjade behandlingar i årskullen 3–19 år varierar mellan 21 och 86 procent.
Det är också oklart om sådana index verkligen avspeglar behovet. De bygger på antagandet att större avvikelser betyder större risk för framtida skador eller besvär – men detta är inte vetenskapligt underbyggt.
De estetiska bedömningarna bygger på barnens och föräldrarnas egna värderingar – men inga studier har undersökt om deras uppfattningar delas av andra. Ingen vet heller säkert om patienterna blir nöjda på lång sikt.
Samtidigt visar studier att behandlingen kan ge vissa biverkningar. Till exempel blir tandrötterna kortare på någon eller några tänder. Man vet dock inte om detta har någon betydelse i ett längre perspektiv.
Tandreglering påbörjas ofta i 12–14-årsåldern, då alla permanenta tänder har kommit fram och barnet anses vara tillräckligt moget för att kunna vara med och bestämma. Behandlingen kan utföras även i vuxen ålder men då är det den enskilde själv som betalar.
* enligt Herbst = tandställning som via en teleskopmekanism håller underkäken i ett främre läge.** rotresorption = gradvis upplösning av tändernas rötter.
Siffrorna inom parentes anger graden av vetenskapligt underlag.1: Starkt vetenskapligt underlag.2: Måttligt starkt vetenskapligt underlag.3: Begränsat vetenskapligt underlag.
Ur SBU-rapporten Bettavvikelser och tandreglering i ett hälsoperspektiv (2005).
Skriv ut sidan »
Lägg till bokmärke »